Skip to content

"Det låg en förhörströtthet i rättssalen - och plötsligt behövde jag åklagarrummet för att få skratta ut"

KRÖNIKA - av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare Internationella Åklagarkammaren Göteborg

 

Efteråt har man sagt mig att vi låg dubbelvikta över bordet i rättssalen, skakande av skratt. Det är inte så jag minns det. Jag vill ha det till att jag satt stel i ryggen, undvek att möta målsägandebiträdets blick, och att vi störtade ut ur salen och in i åklagarrummet så fort vi gavs möjlighet.

 Det var en rättegångsdag i hovrätten, jag var åklagare i målet, och det var på den tiden man fortfarande höll omförhör. Det var ett mycket allvarligt mål som hade pågått i dagar. En ung kvinna hade bortförts från sitt hemland, våldtagits och satts i prostitution i Sverige, och nu hade jag åtalat förövarna för människohandel och våldtäkt och några av deras kunder för sexköp.

Brotten var motbjudande och stötande, den unga kvinnan var skör och svag, hade tagit skada av det inträffade och behövde upprättelse; det var ett av de första åtalen för människohandelsbrott i vårt land; det här var ett mål som det av många skäl var viktigt att inte tappa, varken för mig, eller för målsägandebiträdet.

Tillsammans med poliserna kunde hon, och i någon mån jag, stötta den unga kvinnan så att hon någorlunda väl klarade den press som rättegångsdagarna innebar; under hela processen ställde vi oss frågan om hon skulle hålla för de många gånger fientliga och aggressiva förhör hon blev utsatt för.

För mig gällde det att behandla den unga kvinnan försiktigt, närmast ömsint, men - som man - med markerad respekt och viss distans. Målsägandebiträdet kunde ju däremot, som yngre kvinna, komma offret närmare.

De tilltalade å sin sida, släktingar till kvinnan, förnekade brottsliga gärningar och var upprörda. Deras försvarsadvokater var mycket aktiva och någon av dem kanske arg; stämningen i rättssalen var spänd, nervös.

Samtidigt var det ju som det alltid är på rättegångar: någon bläddrar i papper eller slår i pärmar, någon antecknar något, någon ändrar ställning eller leker med en penna eller petar sig i ansiktet eller hostar till, klockans visare flyttas långsamt men oundvikligen framåt på urtavlan; utanför brusar trafiken, genom fönstret anar man trafiksignalerna i korsningen slå om från grönt till rött, molnen driver in regn, trädgrenar skakar i blåsten, eftermiddagen mörknar mot kväll.

Den unga kvinnan hade utsatts för många förhör tidigare; av polisen, i tingsrätten, och nu i hovrätten. Vi var många som ställde frågor till henne, inte bara hennes advokat och jag, och de två huvudmisstänktas försvarsadvokater, utan även de tre andra försvararna för de åtalade sexköparna.

Det fanns en förhörströtthet hos henne som vi var rädda för skulle slå över i trots; hon var mycket ung.

Så kom då turen till den siste advokaten att ställa sina frågor. Det kan inte vara lätt att vara försvarsadvokat och komma sist i raden; vad ska man fråga om, vad finns det kvar att belysa, särskilt då vid omförhören. En viss leda hade nog utvecklats även i en så spänd rättegång som denna.

I den unga kvinnans berättelse fanns ett moment där hon berättat att hon lämnade ett hus och att hon hade jacka och handväska med sig. Plötsligt såg man advokaten lysa upp, som hade han fått en idé. Han sträckte på sig och frågade omsorgsfullt och välformulerat om handväskan, om vad flickan burit med sig i väskan. Det här var en ny fråga som ingen sett relevansen av tidigare.

Flickan tittade förvånat och frågande på målsägandebiträdet och på mig. Hon förstod säkerligen inte avsikten med frågan - det gjorde ju inte vi heller.

Jag tror jag ryckte på axlarna och målsägandebiträdet kanske log och klappade henne uppmuntrande på armen. Flickan nickade mot oss, vände sig mot den frågande, och svarade, dröjande och eftertänksamt, medan tolken översatte ord för ord:

”I min väska hade jag … en börs … en hårborste … en fickspegel … ett läppstift … en telefon –”

Advokaten avbröt henne omedelbart, lutade sig fram över bordet, fixerade henne med sin blick, höjde ett varnande finger som för att understryka vikten av sin kommande fråga och sa, med markerat långsam stämma:

”Den telefonen du sa att du hade i handväskan, var det” - han gjorde en konstpaus som för att ytterligare understryka betydelsen av sina ord - ”var det” - ny paus - ”en MOBILTELEFON?”

I ett kort ögonblick stod tiden stilla, alla klockor stannade, allt tystnade, allt brus från trafiken utanför upphörde, trafiksignalerna slog inte om, blåsten mojnade, och regnet hängde kvar i luften medan i rättssalen ingen rörde sig eller hostade; det enda man därefter hörde var tolken som professionellt översatte den sista frågan och den unga kvinnans kortfattade, värdiga svar.

Jag lyssnade inte: jag såg framför mig en ung flickas handväska ur vilken togs fram en börs, en hårborste, en fickspegel och ett läppstift och en stor tung svart bakelittelefon, med nummerskiva, lur, och sladd, och väggkontakt.

Men då hade en rådig ordförande redan sagt att vi genast skulle ta paus och målsägandebiträdet och jag var redan snabbt på väg ut ur rättssalen för att äntligen få skratta ut tillsammans i åklagarrummets avskildhet.

Jag hörde bakom min rygg hur advokaten indignerat protesterade; han hade bara några få frågor kvar på förhöret; och han var nog den ende i hela rättssalen, den ende bland tre hovrättsdomare och två nämndemän och en sekreterare och fyra advokater till och fem tilltalade och en åklagare och ett målsägandebiträde och fyra häktesvakter och två eller tre polismän som aldrig begrep varför en paus i förhandlingarna var absolut och oundgängligen nödvändig just då.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

9 comments

Riktiga skrivartalanger ju.

Med hjälp av humor kommer man nästan alltid längre än hot.
Nästan. Inte alla advokater, kanske. ;)

Trevlig krönika.

Egentligen inte så konstigt om olika parter ställer övertydliga frågor för att svaren och omständigheterna man vill belysa ska uppfattas av en halvslumrande rätt eller andra aktörer som leker med sina telefoner eller läser in sig på nästa mål.

Säkert sant det du säger. Jag är näst intill övertygad om att man mer eller mindre kan vända ett helt mål enbart på retorik som används rätt.

Med hjälp av frågor kan man då få motpart att svara på ett visst sätt som sedan med retorik visar på vissa givna slutsatser.

Är väl både bra och dåligt kanske. Ges ord lika stor betydelse som bevis får rätten mer att ta ställning till. Eller mindre kanske.

Retorik ska i alla fall inte underskattas av rätten.

Bra skrivet. Man såg det framför sig.

Vad var advokaten ute efter? Vilka frågor ställde han efter pausen?
Jag undrar om det är något som saknas i berättelsen.

En möjlighet är att hennes telefon kunde knytas, via en masttömning,till en viss plats och tid vilket advokaten ville markera genom att få henne att säga att hon hade mobilen med sig.

Riktigt bra skrivet! Lyckades väcka mitt sovande barn för att jag skrattade så högt.

Wow, vilken skrivartalang! Jag hade gärna sett en uppföljare på denna ;)

Under rättegångarna efter Göteborgskravallerna påstod åklagarsidan med emfas att de tilltalade hade förfogat över en för ändamålet specialanpassad kommunikationsutrustning. Pressad på vad det kunde vara för utrustning tvingades åklagaren meddela, att det handlade om en vanlig mobiltelefon med påklistrad post-it lapp. Detta lär ha väckt ungefär samma munterhet och förvåning som det åklagaren berättar om här ovan.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.