Skip to content

"Låt mor- och farföräldrar processa om umgänge med sina barnbarn - utan socialtjänsten"

DEBATT - av Ove Eriksson, styrelseledamot i föreningen Saknade Barnbarn/Forum för mor- och farföräldrar

 

Rättssystemet i moderna demokratier innehåller en grundläggande princip, nämligen den om likhet inför lagen. Vad innebär då denna princip? Det är flera saker men ett inslag är alla medborgares rätt att i en tvist på egen hand (eventuellt med stöd av någon rättssakkunnig) få gå till domstol för att få sin sak prövad.

Det finns dock ett undantag från denna rättighet - ett undantag som gäller mor- och farföräldrars rätt att försöka etablera ett umgänge med sina barnbarn.

Normalt är det ju så att relationerna mellan generationerna fungerar utan några större eller allvarligare störningar. Ibland inträffar det dock olika typer av konflikter mellan vuxna som kan leda till att mor- och farföräldrar skärs av från, eller förvägras, kontakt med barnbarnen.

Ända fram till 1970-talet fokuserades intresset enbart på relationen föräldrar-barn. Det var först i början av 1980-talet som det infördes en möjlighet för annan än förälder att begära umgänge med närstående barn, till exempel mor- och farföräldrar (prop. 1981/82:168).

Men det statsmakten gav med ena handen tog man tillbaka med den andra.

Mor- och farföräldrar fråntogs möjligheten att på egen hand föra talan om umgänge med sina barnbarn. Det ansågs vara ”mindre lämpligt”.

I stället skulle man stå med mössan i hand och be socialnämnden föra talan om umgänge. Någon argumentering i sak om detta flagranta avsteg från en grundläggande princip i ett demokratiskt rättssamhälle genomfördes aldrig.

2002 års Vårdnadskommitté
2002 års Vårdnadskommitté presenterade år 2005 sitt betänkande Vårdnad-Boende-Umgänge. Barnens bästa, föräldrarnas ansvar (SOU 2005:43). Och det var först i det betänkandet som det framfördes olika argument för ett förbud för mor-/farföräldrar att själva kunna föra talan om umgänge med sina barnbarn.

Argument 1: Det finns en risk att ett frångående av gällande rätt skulle leda till alltför många rättsprocesser.

Kommentar: Utredningens farhåga är av helt teoretisk karaktär. Vad betyder ”alltför många”? Utredningen är inte ens i närheten av att försöka göra en kvantifiering av hur många processer det skulle kunna tänkas bli fråga om.

Här skulle det således behöva genomföras utrednings- eller forskningsinsatser för att ta reda på en del grundläggande fakta. Men det föll tydligen inte utredningen in att föreslå detta.

Även om utredningen skulle ha rätt i sin förmodan, följer därav inte automatiskt den valda ”lösningen”. Alternativet skulle i så fall vara att dimensionera domstolsväsendet så att en sådan eventuell ökning skulle kunna hanteras.

Argument 2: En enskild person har inte samma möjlighet till en objektiv bedömning jämfört med en socialnämnd.

Kommentar: Åter gör sig utredningen skyldig till en rent teoretisk spekulation. Man anför inte något som helst empiriskt stöd för sitt antagande, som numera, i ljuset av mer aktuell vetenskapsbaserad kunskap om hur illa socialnämnderna/socialtjänsten fungerar, ter sig än mer dubiös.

Dessutom: de belägg som finns visar att socialnämnderna i väldigt liten utsträckning väcker talan i domstol om umgänge. I prop. 2005/06:99 (sid. 57) har föredragande statsrådet försökt att förebygga detta genom följande uttalande (här starkt avkortat):

”För att ytterligare tydliggöra barnets behov av umgänge i sådana situationer bör det framgå av lagen att socialnämnden särskilt skall beakta barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära.”

Effekten av detta verkar dock ha uteblivit. Tillgänglig empiri visar att socialnämnderna i väldigt liten utsträckning gått vidare med ett ärende till domstol. Och med tanke på att den nu sittande utredningen, 2014 års Vårdnadsutredning, verkar ha som sin viktigaste uppgift att få ned antalet vårdnadstvister som avgörs i domstol (väl dolt i ett mångordigt direktiv) är det kanske ett positivt utfall sett ur ett politikerperspektiv, trots alla vackra uttalanden om mor- och farföräldrars betydelse för barnens uppväxt.

Att man då trampar på principen om likhet inför lagen verkar inte vara så viktigt. Drabbade mor- och farföräldrar betraktas säkert som en alldeles för obetydlig grupp.

Argument 3: Det är vanskligt att göra en korrekt avgränsning när det gäller att avgöra vem eller vilka som har en nära anknytning till barnet.

Kommentar: Argumentet verkar något skumt. Bara för att det beskrivs som svårt att göra en hundraprocentig eller fullständig avgränsning är det bäst att utesluta alla med någon anknytning till barnet från möjlighet att föra talan om umgänge.

Det är svårt att förstå och acceptera denna typ av ”inverterad rättvisa”. Om utredningen hade tänkt till hade det funnits andra möjligheter.

Argument 4: Det finns en risk att barnet får hela sin tillvaro inrutad med olika typer av scheman.

Kommentar: Detta argument har något av ”den obotfärdiges förhinder” över sig. Om en sådan situation skulle uppstå är jag övertygad om att det går att hitta praktiska lösningar på ett sådant ”problem”.

Framtidsperspektiv
Men hur ser då framtiden egentligen ut på denna punkt? Med tanke på de senaste årens behandling av detta ämne i den svenska riksdagen är tyvärr svaret: ganska mörk!

Föreningen Saknade Barnbarn har försökt att upprätta en dialog med den sittande 2014 års Vårdnadsutredning. Tyvärr avfärdades våra frågor med det felaktiga beskedet att de låg utanför utredningens direktiv. Föreningen kunde i sitt svar visa att våra frågor mycket väl rymdes inom givna direktiv.

Kan det verkligen vara så illa att utredningens ovilja (oförmåga?) att föra en saklig diskussion helt enkelt bottnar i att ”kejsaren faktiskt är naken” - vilket blev vår något retoriska fråga.

Föreningen gav sig emellertid inte. I början på juni 2016 skickade vi ett brev till barn-, äldre och jämställdshetsminister Åsa Regnér som efter en längre tid bollade över ärendet till justitiedepartementet.

Efter totalt 4,5 månaders handläggning presterar Regeringskansliet ett svar i mitten av oktober som i sin innehållslöshet kan jämföras med sagan om Tödde och Mödde.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande:

  • De argument som 2002 års Vårdnadskommitté angav för ett förbud för mor-/farföräldrar att föra talan om umgänge med sina barnbarn håller inte.
  • Om man tar fasta på statsrådsuttalanden om vikten av kontakter mellan generationerna har socialnämnderna inte levt upp till sin förväntade roll.
  • Befintliga indikationer tyder på att den sittande Vårdnadsutredningens kommande förslag inte resulterar i en förändring när det gäller talerätten.

Det är nu dags att statsmakten tvättar bort den skamfläck som finns i det svenska rättssystemet. Ge mor- och farföräldrar rätt att på egen hand föra talan i domstol gällande umgänge med sina barnbarn.

Låt principen om likhet inför lagen gälla fullt ut. Därefter är det förmodligen dags att bygga ett helt nytt system för hur frågorna kring Vård-Boende-Umgänge ska hanteras.

 

www.saknadebarnbarn.se

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt