Skip to content

"Låt mor- och farföräldrar processa om umgänge med sina barnbarn - utan socialtjänsten"

DEBATT - av Ove Eriksson, styrelseledamot i föreningen Saknade Barnbarn/Forum för mor- och farföräldrar

 

Rättssystemet i moderna demokratier innehåller en grundläggande princip, nämligen den om likhet inför lagen. Vad innebär då denna princip? Det är flera saker men ett inslag är alla medborgares rätt att i en tvist på egen hand (eventuellt med stöd av någon rättssakkunnig) få gå till domstol för att få sin sak prövad.

Det finns dock ett undantag från denna rättighet - ett undantag som gäller mor- och farföräldrars rätt att försöka etablera ett umgänge med sina barnbarn.

Normalt är det ju så att relationerna mellan generationerna fungerar utan några större eller allvarligare störningar. Ibland inträffar det dock olika typer av konflikter mellan vuxna som kan leda till att mor- och farföräldrar skärs av från, eller förvägras, kontakt med barnbarnen.

Ända fram till 1970-talet fokuserades intresset enbart på relationen föräldrar-barn. Det var först i början av 1980-talet som det infördes en möjlighet för annan än förälder att begära umgänge med närstående barn, till exempel mor- och farföräldrar (prop. 1981/82:168).

Men det statsmakten gav med ena handen tog man tillbaka med den andra.

Mor- och farföräldrar fråntogs möjligheten att på egen hand föra talan om umgänge med sina barnbarn. Det ansågs vara ”mindre lämpligt”.

I stället skulle man stå med mössan i hand och be socialnämnden föra talan om umgänge. Någon argumentering i sak om detta flagranta avsteg från en grundläggande princip i ett demokratiskt rättssamhälle genomfördes aldrig.

2002 års Vårdnadskommitté
2002 års Vårdnadskommitté presenterade år 2005 sitt betänkande Vårdnad-Boende-Umgänge. Barnens bästa, föräldrarnas ansvar (SOU 2005:43). Och det var först i det betänkandet som det framfördes olika argument för ett förbud för mor-/farföräldrar att själva kunna föra talan om umgänge med sina barnbarn.

Argument 1: Det finns en risk att ett frångående av gällande rätt skulle leda till alltför många rättsprocesser.

Kommentar: Utredningens farhåga är av helt teoretisk karaktär. Vad betyder ”alltför många”? Utredningen är inte ens i närheten av att försöka göra en kvantifiering av hur många processer det skulle kunna tänkas bli fråga om.

Här skulle det således behöva genomföras utrednings- eller forskningsinsatser för att ta reda på en del grundläggande fakta. Men det föll tydligen inte utredningen in att föreslå detta.

Även om utredningen skulle ha rätt i sin förmodan, följer därav inte automatiskt den valda ”lösningen”. Alternativet skulle i så fall vara att dimensionera domstolsväsendet så att en sådan eventuell ökning skulle kunna hanteras.

Argument 2: En enskild person har inte samma möjlighet till en objektiv bedömning jämfört med en socialnämnd.

Kommentar: Åter gör sig utredningen skyldig till en rent teoretisk spekulation. Man anför inte något som helst empiriskt stöd för sitt antagande, som numera, i ljuset av mer aktuell vetenskapsbaserad kunskap om hur illa socialnämnderna/socialtjänsten fungerar, ter sig än mer dubiös.

Dessutom: de belägg som finns visar att socialnämnderna i väldigt liten utsträckning väcker talan i domstol om umgänge. I prop. 2005/06:99 (sid. 57) har föredragande statsrådet försökt att förebygga detta genom följande uttalande (här starkt avkortat):

”För att ytterligare tydliggöra barnets behov av umgänge i sådana situationer bör det framgå av lagen att socialnämnden särskilt skall beakta barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära.”

Effekten av detta verkar dock ha uteblivit. Tillgänglig empiri visar att socialnämnderna i väldigt liten utsträckning gått vidare med ett ärende till domstol. Och med tanke på att den nu sittande utredningen, 2014 års Vårdnadsutredning, verkar ha som sin viktigaste uppgift att få ned antalet vårdnadstvister som avgörs i domstol (väl dolt i ett mångordigt direktiv) är det kanske ett positivt utfall sett ur ett politikerperspektiv, trots alla vackra uttalanden om mor- och farföräldrars betydelse för barnens uppväxt.

Att man då trampar på principen om likhet inför lagen verkar inte vara så viktigt. Drabbade mor- och farföräldrar betraktas säkert som en alldeles för obetydlig grupp.

Argument 3: Det är vanskligt att göra en korrekt avgränsning när det gäller att avgöra vem eller vilka som har en nära anknytning till barnet.

Kommentar: Argumentet verkar något skumt. Bara för att det beskrivs som svårt att göra en hundraprocentig eller fullständig avgränsning är det bäst att utesluta alla med någon anknytning till barnet från möjlighet att föra talan om umgänge.

Det är svårt att förstå och acceptera denna typ av ”inverterad rättvisa”. Om utredningen hade tänkt till hade det funnits andra möjligheter.

Argument 4: Det finns en risk att barnet får hela sin tillvaro inrutad med olika typer av scheman.

Kommentar: Detta argument har något av ”den obotfärdiges förhinder” över sig. Om en sådan situation skulle uppstå är jag övertygad om att det går att hitta praktiska lösningar på ett sådant ”problem”.

Framtidsperspektiv
Men hur ser då framtiden egentligen ut på denna punkt? Med tanke på de senaste årens behandling av detta ämne i den svenska riksdagen är tyvärr svaret: ganska mörk!

Föreningen Saknade Barnbarn har försökt att upprätta en dialog med den sittande 2014 års Vårdnadsutredning. Tyvärr avfärdades våra frågor med det felaktiga beskedet att de låg utanför utredningens direktiv. Föreningen kunde i sitt svar visa att våra frågor mycket väl rymdes inom givna direktiv.

Kan det verkligen vara så illa att utredningens ovilja (oförmåga?) att föra en saklig diskussion helt enkelt bottnar i att ”kejsaren faktiskt är naken” - vilket blev vår något retoriska fråga.

Föreningen gav sig emellertid inte. I början på juni 2016 skickade vi ett brev till barn-, äldre och jämställdshetsminister Åsa Regnér som efter en längre tid bollade över ärendet till justitiedepartementet.

Efter totalt 4,5 månaders handläggning presterar Regeringskansliet ett svar i mitten av oktober som i sin innehållslöshet kan jämföras med sagan om Tödde och Mödde.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande:

  • De argument som 2002 års Vårdnadskommitté angav för ett förbud för mor-/farföräldrar att föra talan om umgänge med sina barnbarn håller inte.
  • Om man tar fasta på statsrådsuttalanden om vikten av kontakter mellan generationerna har socialnämnderna inte levt upp till sin förväntade roll.
  • Befintliga indikationer tyder på att den sittande Vårdnadsutredningens kommande förslag inte resulterar i en förändring när det gäller talerätten.

Det är nu dags att statsmakten tvättar bort den skamfläck som finns i det svenska rättssystemet. Ge mor- och farföräldrar rätt att på egen hand föra talan i domstol gällande umgänge med sina barnbarn.

Låt principen om likhet inför lagen gälla fullt ut. Därefter är det förmodligen dags att bygga ett helt nytt system för hur frågorna kring Vård-Boende-Umgänge ska hanteras.

 

www.saknadebarnbarn.se

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

58 comments

Vem mer ska ges rätt. Kusiner, fastrar och farbröder. Vi har nog av processande i Sverige. Nog av konstiga föreningar också!

Om socialtjänsten följde föräldrabalken och verkade för barnens umgänge med mor och farföräldrar och hade förmågan att ena familjemedlemmar istället för att splittra familjer behöver ingen gå till tingsrätten. Avgränsningen om umgänge står redan inskrivet i lagen. Idag är det föräldraperspektivet som gäller hos socialen iom barnperspektivet får råda kommer många barn i Sverige inte behöva förlora kontakten med halva sin släkt därför att vuxna har en konflikt och använder barnen som slagträn. Psykiskt våld mot barn och vuxna är minst lika illa som fysisk våld. Vi behöver kanske en ny socialtjänst som ser helheten istället för fler domar.
Farmor Birgitta

Menar du att vi ska förbjuda alla rättegångar och alla föreningar eller är det bara alla rättegångar och alla "konstiga" föreningar som ska förbjudas?

Betänkande av 2014 års vårdnadsutredning lämnades 8 februari 2015.
En av utredningens huvuduppgifter har varit att utvärdera 2006 års vårdnadsreform och undersöka hur reglerna fungerat i praktiken och om syftet med reformen – att stärka barnrättsperspektivet – har uppnåtts. En annan huvuduppgift har varit att kartlägga och analysera orsakerna till ökningen av antalet vårdnadsmål. I uppdraget har också ingått att ta ställning till bland annat
• om reglerna om gemensam vårdnad behöver ändras,
• hur föräldrars möjligheter att nå en samförståndslösning i mål om vårdnad, boende och umgänge kan utvecklas och förbättras,
• hur barnets rätt att komma till tals kan stärkas,
• vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att säkerställa att riskbedömningar görs i tillräcklig utsträckning och att dessa bedömningar är av hög kvalitet,
• vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att förbättra och effektivisera hanteringen av frågor om överflyttning av vårdnad när det förekommit allvarligt våld i familjen,
• om det behöver införas särskilda forumregler för situationer när barn och föräldrar har skyddade personuppgifter, och
• om det finns behov av åtgärder för att stärka kompetensen vid handläggning av frågor om vårdnad, boende och umgänge

Utredningen behandlar barns umgänge med någon annan än en förälder.
” I våra direktiv noteras att genom 2006 års vårdnadsreform betonades
barnets behov av umgänge med mor- och farföräldrar samt andra
som står barnet särskilt nära. Frågan om barnets rätt till umgänge
med någon annan än en förälder är dock inte en av de frågor som
regeringen har identifierat som det finns särskild anledning för oss
att överväga närmare. Till oss har det framförts kritik mot rådande
ordning, bl.a. mot att mor- och farföräldrar inte har rätt att föra
talan på egen hand om umgänge med ett barnbarn. Även om vi
saknar möjlighet att göra någon djupare kartläggning har vi mot
denna bakgrund valt att i vart fall något undersöka frågan om talerätten
i detta avseende bör utvidgas.”

” Våra kontakter med familjerätter visar att det förekommer, men
är ovanligt, att socialnämnden för en talan om att ett barn ska ha
umgänge med någon annan än en förälder. När en förfrågan om att
nämnden ska föra en sådan talan kommer in till familjerätten gör
socialnämnden ofta en utredning och bedömer om det tilltänkta
umgänget är till barnets bästa. Inte sällan saknas det behov av en
talan i domstol eftersom den närstående och barnets vårdnadshavare
under handläggningen hos familjerätten når en samförståndslösning.
Annars kan det vara så att socialnämnden gör bedömningen
att det inte skulle vara till barnets bästa att ett umgänge med någon
annan kommer till stånd. Så kan t.ex. vara fallet när en mor- eller
farförälder, samtidigt som det pågår en vårdnadstvist mellan barnets
föräldrar, för egen del yrkar umgänge med barnet för att få till
stånd ett umgänge mellan barnet och barnets förälder. Även i andra
fall kan socialnämnden avstå från att föra talan eftersom en sådan
skulle öka konfliktnivån, vilket inte är till barnets bästa.”

Vi har redan alldeles för många föräldrar som med missriktade rättviseargument för bl.a. umgängestvister i svenska domstolar och behöver inte öppna dörren för fler processer av det slaget. Barn kan fara ganska illa av rättsprocesser och en kvalificerad gissning säger mig att betydligt fler barn far illa av rättsprocesser än barn som far illa av utebliven kontakt med sina mor- eller farföräldrar.

Barn har och bör ha rättigheter i många olika avseenden. Mor- och farföräldrar har dock inte och bör inte heller ha någon rätt till sina barnbarn.

Det som ska prövas är barnets behov av att träffa sina mor- och farföräldrar. Det är inte mor- och farföräldrarnas behov av att få träffa sina barnbarn som ska prövas. Enligt förslaget som jag har uppfattat det så har man ett barnperspektiv.

Barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar är redan en fråga som, enligt 6 kap. 15 a § andra stycket föräldrabalken, på talan av socialnämnden kan prövas av domstol.

Det artikelförfattaren vill införa är en talerätt för mor- och farföräldrarna med som jag förstår artikeln argumentet att det är en medborgerlig rättighet att ""få gå till domstol för att få sin sak prövad". Författaren tycks alltså anse att barnbarnens umgängesrätt med honom är "hans sak". Förklara gärna hur det kan anses vara ett barnperspektiv?

Oavsett författarens personliga åsikter eller sätt att uttrycka sig förstår jag dock forftfarande inte barnperspektivet i att tillerkänna mor- och farföräldrar talerätt i fråga om umgänge? På vilket sätt gynnar det barnen att deras mor- eller farförälder inte ska behöva "stå med mössan i hand och be socialnämnden föra talan om umgänge"?

Om barnen får möjlighet att träffa sina mor- och farfäldrar då och då strider inte på något sätt mot barnperspektivet, tvärtom. Retoriken är oerhört viktig. Som yrkesutövare måste man alltid tala om barnet X behov, barnets X rättigheter, barnets X bästa osv. Med en riktig retorik tänker ofta de tvistande om och byter fokus och styr över sitt tänk, ja just det på barnperspektivet. Man kan också ställa retoriska frågor t.ex.; Hur menar du att detta gynnar barnet? Jag tycker inte att du använder rätt pedagogik här, vilket många kommentatorer reagerade på inklusive jag själv.

Den stora frågan är egentligen inte om vårdnadstvisterna ökar eller inte. Det viktiga är hur man löser tvisterna och om man kan nå samförståndslösningar snabbare. Det finns mycket att jobba på här. Jag kan mycket väl tänka mig att man utökar talerätten till mor- och farföräldrarna, som närmare känner till barnens behov innan talan väcks. Vi kan konstatera i ärlighetens namn att frågan inte drivs av socialnämnden. Frågan är väl inte precis prioriterad där. Om man utökar barnets rättigheter och möjligheter så är ju inte det negativt för barnet, tvärtom? Jag tror att många med mig har positiva erfarenheter av att få bo lite då och då hos sina mor- och farföräldrar, vilket berikar och gynnar barnets perspektiv och utveckling.

Frågan om huruvida barnet kan besöka mor- och farföräldrar kan lösas av vårdnadshavaren, dvs barnets förälder, som också är barnets förmyndare.
Att mor- och farföräldrar skulle kunna föra en talan skulle få främst bli en fråga om det fanns en konflikt mellan dem och föräldern, och i en sådan fråga skulle då mor-och farföräldrar driva frågan att de alltså bättre än föräldern vet vad som är det bästa för barnet?
Känns ärligt talat en sådan konflikt som rättsprocess ens som något som gynnar ett barn?
Vad det innebär är de facto att mor- och farföräldrar kan starta en process som överprövar en förälders förmyndarskap för sitt barn.
För mig helt orimligt, på gränsen till absurt.

Christoffer. Du har inte hela bilden klar för dig! Tänk dig följande. Barnen är LVU:ade. Föräldrarna är missbrukare. Mor- och farföräldrarna är framgångsrika företagare och är bra personer som barnen kan relatera till med tanke på deras rötter och anknytning. Familjehemmet vill inte medverka och vill inte yppa den dåliga situation som finns för barnen i hemmet, jämte andra barn i hemmet. Socialnämnden bryr sig inte, eftersom de kan komma att föra talan om vårdnadsöverflytt till familjehemsföräldrarna efter tre år sedan familjehemsplaceringen verkställdes. Märk här att det endast är socialnämnden som talerätt vårdnadsöverflytt. Mor- och farföräldrarna kan då bara stå och se på eländet där barnen far illa. Jag har varit med om snarlika fall.

De endas rätt som är av vikt när det kommer till barn är barnens. Inte ens när det gäller umgänge för föräldrar är inriktningen gentemot föräldrarna, utan handlar om barnens rätt till umgänge med sina föräldrar. Här kan jag tycka att det dessutom finns grund för ett med tanke på anknytningar osv, barnet ska verkligen ha rätt till umgänge med sina föräldrar.
Det här däremot handlar om mor- och farföräldrar som anser sig ha rätt till umgänge med sina barnbarn, vilket är helt irrelevant för det mesta. I de fall där det kan vara relevant för barnets bästa, så kan socialtjänsten driva frågan i barnets ställe.

Tre kommentarer där man påvisar att mor/farföräldrar inte har rätt till sina barnbarn.
Nej det är helt riktigt och det är inte vad en far/morförälder utgår ifrån heller , vi utgår , precis som lagen ( och förnuftet säger ) helt och fullt utifrån barnets rätt.
Barnets rätt att få ha sina far/morföräldrar i sitt liv.
Far/ morföräldrar tänker inte på annat sätt , tänker inte utifrån sig själva , vilket ofta verkar missuppfattas , även av Socialtjänsten , där man om och om igen vid kontakt får be dom att tänka på barnet ... inte på den förälder som vägrar umgänge.
Med tanke på hur vi i samhället glider ifrån varandra mer och mer , och barn far än allt mer illa i ett hårt samhälle , vore detta en otroligt viktig sak att främja !

Fast här handlar det om rätten för mor- och farföräldrar att processa för rätten, vilket gör det till just en rätt för mor- och farföräldrar, oavsett hur mycket det maskeras som barnens rätt.
Därav, att om det behövs, fullt barnets bästa, så kan socialnämnden driva processen i barnets namn, precis som kan ske i andra fall som rör just barnets bästa.

Ja här ser jag ingen skillnad i den bemärkelsen , att det i så fall utgår från barnets behov även vid egen ansökan vid domstol , precis som det gör ( ska göras ) av socialtjänsten. Om så inte va tanken , har jag missuppfattat , det är iallafall för mig självklart. Skillnaden vore en mellanhand mindre , för hur gärna vi än vill att socialtjänsten ska vara oberoende och se objektivt ... så lyckas det inte alltid.

Egentligen för dumt för att kommentera men kan ändå inte låta bli. Se till att skaffa bra relationer med dina barn och deras respektive så faller frågan, klarar du inte det är du inte lämplig att träffa dina barnbarn, det är inte er det handlar om utan det som är bäst för barnet och det bästa är förmodligen inte en vuxen som inte lyckas skapa bra relationer, barn är inga rättigheter!

Sanna. Betänk då att mor- och farföräldrarna kanske har en bra relation till sina barn. Problemet är inte det utan det jag skrev om ovan om LVU, vårdnadsöverflytt m.m. Det gagnar då barnen om mor- och farföräldrarna får en talerätt t.ex. om barnen far illa i ett familjehem.

Men har man barn som är föräldrar till barn som hamnar i de situationerna har man ju ändå brustit i sitt föräldraskap, då man fått barn som inte klarar av sin föräldraroll, man måste se sin egen skuld i att man får de barn man förtjänar och lära sig något av det. Samtidigt som man måste inse att man kanske inte bör göra sina barnbarn samma otjänst

Men nu Sanna utgår du enbart från att ditt eget barn förvägrar barnet att träffa sina mor/farföräldrar , det är inte det vanligaste scenariot , utan , att vid separation och vårdnads/umgängestvist så är det de m/för. till den föräldern som kämpar för delad vårdnad , som plötsligt stängs av från barnbarnet. Det har ju ingenting med hur du själv är eller har varit som förälder. I vissa fall kanske ditt barn inte har möjlighet , tillfälligt , eller vid dödsfall , att driva egen umgängesönskan och då står detta barn utan någon talan huruvida det vill träffa sina m/f-för. Då skulle det vara lämpligt att de som kan och orkar har chansen att driva frågan.

Sanna. Jag tror verkligen inte att du är rätt person att döma svenska folket i de här frågorna. Att barnen har ett missbruk, lider av psykisk ohälsa m.m. beror ofta inte på föräldrarna. Jag har som praktiskt verksam haft kontakt med många mor- och farföräldrar, som verkligen har ställt upp på sina barn som är missbrukare eller och/eller andra problem med psykisk ohälsa, schizofreni m.m. De har gjort ett mycket stort jobb för sina barn. Som sagt man kan bara stå och se på när barnen far illa i familjehemmen.

Och vem är rätt person att avgöra då? Och vad säger att du kan bedöma vem som är rätt att avgöra eller inte?
Jag har arbetat med LVU, inom helgen för p12 för övrigt, så nog har jag sett hur snett det kan bli, och nog vet jag att socialtjänsten kan missköta sitt jobb. Men:
1. Det är inte typfallet utan externa undantag
2. Det är kommunernas/socialtjänsternas ansvar att lösa sina uppgifter och utgångspunkten är att de har det yttersta ansvaret
3. Det handlar fortfarande om att överpröva föräldrars förmyndarskap, och det bör verkligen inte göras av privatpersoner.

Det gör också paradoxen tydligen som Sanna är inne på. Att överpröva ens egna barn på deras förmyndarskap över deras barn är ett underkännande av sin egen föräldrarroll, och då är man nog verkligen inte rätt person att begära en sådan överprövning.

Christoffer. Jag förstår av din analys att du inte jobbar kvar längre. Bjud över Sanna på te vetja! Ni verkar förstå varandra (ja det var ju också ett sätt att se på saken hahahaha!) även om jag inte förstår mig på er.

Det är inte min analys som avslöjar att jag inte arbetar inom LVU-vård längre, utan att jag skrev "arbetat", som alltså betyder att jag inte arbetar kvar längre.
Utöver det har jag svårt att förstå din som jag upplever det mästrande attityd, då du inte har en susning om vad jag sedan dess arbetat med, än mindre vad jag sysslar med idag, men för mig verkar det som att du utgår från att du har rätt baserat på vad du vet om dig själv, och inget annat, vilket i en diskussion med personer vars kvalifikationer inte är kända känns i alla fall en aning udda, kan jag tycka.
För mig är det i vilket fall i stort sett oviktigt, men jag väljer att lyfta det eftersom det för mig ändå belyser just en sådan risk som lagstiftaren ville undvika genom att formulera FB 6:15a på just det sätt som det är gjort.

Utgångspunkten är i stort att föräldrar och vårdnadshavare främst är de som känner sina barn och därför är bäst lämpade att ta beslut utifrån barnets behov och barnets bästa. Givetvis är så inte alltid fallet, men då är det upp till socialtjänsten att pröva om andra åtgärder behövs. När det kommer till umgänget blir det för mig just samma sak, föräldrar och vårdnadshavare är de som bäst är lämpade att avgöra vad som är bäst för barnet, men samma här, nog förekommer det tillfällen när så inte är fallet. Många vårdnadstvister t.ex. hade aldrig blivit av om föräldrar sett till barnets bästa och fokuserat på att arbeta fram en gemensam lösning med barnets bästa i fokus.
Nu är det ändå ett faktum att vad som sker är just vårdnadstvister som sker just för att föräldrar och vårdnadshavare inte förmår fokusera på barnets bästa och inte kommer överens, vilket innebär att det finns barn som utsätts för påfrestningarna av en sådan process och de konflikter en sådan innebär på grund av det.

Om möjligheten för andra närstående att väcka sådan talan skulle införas, kommer det utan tvekan att leda till fler sådana rättsprocesser, eftersom jag inte har särskilt svårt att se att vissa mor- och farföräldrar har svårt att inte lägga sig i sina barns föräldrarskap t.ex. Det är sådant som kan skapa konflikter som leder till att föräldern med barnet väljer att inte umgås med sina föräldrar, eller låta sina föräldrar träffa barnet själv eftersom de kanske tycker att deras eget föräldrarskap undergrävs av hur mor- och farföräldrarna agerar. Det kan givetvis också ligga personliga konflikter av annan art bakom, men slutpoängen blir ändå samma: En möjlighet för närstående att väcka talan kommer innebära en avsevärt ökad risk för att barn utsätts för än mer sådana här processer.
I förarbetena framgår att det här är just en sådan bit som lagstiftaren vill undvika:
"Det är av största vikt att barnet inte utsätts för fler processer, kanske med åtföljande umgängesutredningar m.m., än som är absolut nödvändiga." (prop 2005/06:99)

Nu, givetvis kan det finnas situationer där det faktiskt är förenligt med barnets bästa att träffa andra närstående som en förälder/vårdnadshavare hindrar att träffa barnet. Som vårdnadshavare är det ändå föräldern som tar beslut i ärenden som rör barnet, och att då låta andra väcka talan skulle i princip överpröva deras förmyndarskap för barnet som jag ser det. Men om det nu är förenligt med barnets bästa behöver det så klart göras, men hur ska det då ske utan att det blir personliga åsikter som färgar beslutet att väcka talan istället för fokus på barnets bästa? Hur ska det säkerställas att en rättsprocess som kan antas vara betungande för barnet inte öppnas, om det inte kan antas att det i förhållande till de nackdelar en sådan process innebär ändå är i linje med vad som är det bästa för barnet, dvs att slutresultatet ändå är något som gynnar barnet? Det säkerställs givetvis genom en obeorende part:
"Av naturliga skäl är en sådan avvägning inte lätt att göra för en utomstående person, som vill ha ett umgänge med barnet men som inte får detta till följd av motstånd från barnets vårdnadshavare. Socialnämnden får förutsättas på ett mera objektivt sätt överväga om de nackdelar som en process för med sig från barnets synpunkter vägs upp av de fördelar som ett umgänge kan leda till. Av samma skäl bör det inte heller – som ett par remissinstanser föreslår – införas någon möjlighet att överklaga nämndens beslut att inte väcka talan." (prop. 2005/06:99)

Syftet är alltså att låta socialstyrelsen göra prövningen för att inte personliga skäl ska färga beslutet att väcka talan, istället för just fokus om barnets bästa. Att personliga skäl kan färga beslutet att väcka talan i andra vårdnadsmål är svårt att komma ifrån då det handlar om två föräldrar, och i många fall dessutom två vårdnadshavare, då många föräldrar idag har gemensam vårdnad om sina barn oavsett hur förhållandet i övrigt ser ut.

Det kan för övrigt nämnas att en av de två instanser som lyfte förslaget om att kunna överpröva socialtjänstens beslut att inte väcka talan Forum för mor- och farföräldrar, som artikelförfattaren är styrelseledamot i. Det här är för mig en av de riktigt kritiska punkterna. Mor- och farföräldrar kan inte väcka talan vilket förespråkas här, och de kan inte heller överpröva ett beslut att inte väcka talan, och genom att inte själva kunna väcka talan, kan de alltså inte få till en överprövning av en förälders förmyndarskap.
För mig känns just de bitarna som lite av ett mästrande, uppfattningen av att "vi vet nog bäst, faktiskt", och precis en sådan bit som jag kan se skapar konflikter mellan mor- och farföräldrar och föräldern till ett barn. "Ja, jag förstår, men faktiskt, lilla gumman, jag har levt...".

Effekten av att införa rätten att väcka talan för andra närstående kommer bli just det som lagstiftaren vill undvika, nämligen att barn kommer utsättas för fler rättsprocesser än vad de egentligen behöver. En bättre lösning vore för mig då det som Sanna är inne på, att faktiskt förlika sig med sina egna barns val, försöka förstå dem, och acceptera att de tar egna beslut, då de faktiskt är vuxna. Om det är så att man anser att det är i enlighet med barnets bästa att få umgänge, borde den spontana lösningen i så fall bli att söka lösa konflikten med barnets föräldrar, inte försöka få rätten till domstolsprövning för att överpröva förälderns förmyndarskap, vilket i så gott som alla fall i min mening skulle öka konflikten för de inblandade. Det skulle då vara i enlighet med barnets bästa?

Alla är överens om att soc. inte väcker talan i de ärenden, som jag räknade upp, eftersom de är sammankopplade till det intresse som finns i familjehemmet och för talan mot de biologiska föräldrarna, där m/f-föräldrarna ingår i devbiologiskavföräldrarnas nätverk. De biologiska föräldrarna och deras nätverk har soc. då inte så mycket till övers för kanske bl.a. av rena processtaktiska skäl. Möjligheten ska då finnas för m/f-föräldrarna att väcka talan. Hur denna möjlighet ska se ut är en annan sak. Talerätten kan t.ex. vara subsidiär som t.ex träder in då de biologiska föräldrarna av en eller annan anledning inte kan väcka talan. Man kan också tänka sig att m/f-föräldrarna kan intervenera i sina barns talan i tvisten mot den andra föräldern. Så att man kan utreda nätverket närmare eller på något sätt få med nätverket i domen med alternativa boenden m.m. Ju fler möjligheter och rättigheter, som finns för barnet desto bättre blir situationen för barnet. Samhällsutvecklingen ska gå framåt och inte bakåt.

I det svenska samhället så har antalet tvister ökat, det gäller inte bara vårdnadstvister. Detta behöver inte alltid vara något negativt. Det visar mer att dagens föräldrar bryr sig om sina barn. På 1980-talet då struntade fäderna i sina barn. Hela min generation har talat om att man blev sviken som skilsmässobarn och hur detta satt sina spår genom avsaknad av manliga förebilder m.m. Våra barn är älskade som aldrig förr, därför talar vi idag om curlingbarn som begrepp. Det gjorde vi inte på 1980-talet.

Däremot ska man arbeta på ett annat sätt med vårdnadstvisterna. Ett ombud har här en mycket viktig pedagogisk uppgift i samtalet med sin klient. Privatpersoner är inga idioter, men de kan ingen juridik. Drar man i rätt trådar så kan man t.ex ofta komma fram till samförståndslösningar på ett relativt tidigt stadium.

Jag tycker att den vårdnadsreform, som du referat till har varit bra till skillnad mot vissa andra. Den betonar bl.a. samarbete. Jag skulle säga att svensk barnrätt är ganska unik med så mycket växelvisa boenden och engagerade fäder. Det hittar du inte i andra jämförbara länder i t.ex Europa på samma sätt. Även om vårdnadstvisterna ha ökat så har det ändå blivit bättre för barnen idag än tidigare. Sedan så drivs ju statsmakterna av att vilja göra besparingar och då finns det en ambition att montera ned rättssystemet bit för bit och det är där du hittar det verkliga argumentet.

Jag minns ett samhälle, där inte existerade några vårdnadstvister och inte heller några andra privata tvister heller för den delen. Nu undrar Christoffer och andra förstås vad det var för idealsamhälle, där alla måste ha levt lyckliga, eftersom det inte fanns några tvister där. Jo, det samhället hette Sovjetunionen.

Ja jag har ett barnbarn som jag får träffa när jag vill, hans pappa, min svärson och jag är väldigt olika som människor, men vi har samma fokus-barnet, jag tror ändå man får ransaka sig själv, skapar man bra relationer runt sig eller ej, det är möjligt det finns situationer där inte min teori stämmer men jag tror inte det egentligen. Jag är gammal och har många barn några förre detta svärdöttrar och svärsöner, jag menar inte det alltid varit konfliktfritt men jag har bra relationer med alla, jag lägger mig inte i fast jag vill ibland men jag finns till hands om någon behöver mig. Visst finns det människor som är svåra att resonera med ibland men oftast finns det en väg även till dem och då tror jag det är viktigare att titta på sig själv än den som tycks oresonabel. Sedan finns det visst det människor som är så egocentriska utan förmåga till att lyssna på sin egen röst, jag säger inte du är en sådan, men kanske det finns ett skäl som ligger hos dig eller hos alla andra svenska människor med likartade problem som du hänvisar till Jag har arbetat med socialt arbete hela livet bland annat med familjerätt och min erfarenhet är att det mycket sällan finns två,fyra eller sex personer som är intresserade av barnets bästa utan det är bara de vuxna som vill, jag vill träffa, jag vill ha, jag har aldrig hör meningen spontant -hur gör vi så det blir det bästa för barnen. Barn är ingen rättighet för någon, som förälder har man en massa skyldigheter, att mor eller farföräldrar kräver umgänge kan aldrig och ska aldrig bli en rättighet. Se till att skaffa bra relationer med alla i din omgivning, börja i tid, har man inte en bra relation under tiden förhållandet varar är det ju dömt att misslyckas när ens barn separerat. Är det kört får man lära sig leva med att man gjorde fel,relationen med dina egna barn måste väl ändå vara viktigast, satsa på dina egna barn umgås med dem istället, kanske det ena ger det andra.

Sanna. Du talar om de flesta fallen och där det inte finns några knutar att lösa. I dessa fall älskar alla varandra och är relationsexperter. Helt enkelt inga problem. När ärenden hamnar på vårt bord, som är yrkesverksamma så har du inga enkla och självklara ärenden. Det finns en problematik, som måste lösas annars så hade man inte varit i behov av att anlita en jurist eller advokat. Jag har under mina 15 yrkesverksamma år i branschen inte träffat en förälder, som inte velat deras barn väl. Och barnen behöver sina föräldrar och sina föräldrars nätverk, så du kan inte förvänta dig att bra föräldrar och deras nätverk bara ska ge upp deras barn och barnbarn. Det är viktigt för ett barn att det känner sig behövda och blir uppmärksammade.

För inte alltför länge sedan så hade vi en tid då föräldrar lät saken bero. Det var en tid då det var en självklarhet att kvinnan tog hand om barnen och mannen ägnade sig åt sin karriärer. Vårdnadstvister hade på långa vägar inte den omfattningen som de har idag. Tror du att den generationen skilsmässobarn kände sig sedda och behövda. Svar: nej. Den generationen kände sig tvärtom svikna och nonchalerade, företrädesvis av pappan. Detta svek satte sina spår hos barnen i den generationen, även om barnen kanske inte anser att de har haft någon dålig barndom hos den febrilt kämpande mamman i och för sig.

Hej Sanna, har du ens lyssnat på dina egna ord? Ditt självgoda resonemang? Och du har jobbat med familjerätt? Är det dig , eller kopior av dig, mor-och farföräldrar träffar i familjerätten?
Du säger att du är gammal och påstår att dina åsikter är rätta? Tror mig, de är förutfattade och förstelnade. och nu förstår jag att det är inte ens en idé att vända sig till familjerätten. Allt är redan förutfattat. Jag blir så arg och så ledsen, du har dessutom helt fel: mor- och farföräldrar har ingen rätt att kräva umgänge med sina barnbarn, men barnbarn har rätt att få sitt av föräldrarna förhindrade umgänge med sina mor- och farföräldrar prövade. Vad som är skälet till konflikten mellan de vuxna har ingenting med barnbarnen att göra, den konflikten ska lösas mellan de vuxna.

Tack för denna debattartikel! Jag tycker ni som är så kritiska borde läsa en gång till! För mig handlar artikeln om den demokratiska rätten för mor-och farföräldrar att i ett tvistande fall få föra egen talan i domstol, att ha samma självklara rätt som alla andra ! INGET ANNAT! Och här hade diskussionerna kunnat stanna, att det dock handlar om barnbarn verkar röra upp känslorna - minst sagt!
Men så svårt är det väl inte, det finns en föräldrarbalk, som säger::

Utdrag Meddelandeblad
Mottagare:Socialnämnder, länsstyrelser m.fl. Juni 2006
Information: Birgitta Resenius, jurist tel. 08-55 55 36 39
Nya vårdnadsregler
Från och med den 1 juli 2006 gäller nya regler rörande vårdnad, boende och umgänge. Meddelandebladet behandlar i huvudsak lagändringarna i föräldrabalken (FB). Texten bygger på regeringens proposition 2005/06:99 Nya vårdnadsregler.
Några nyheter

• Socialnämnden skall särskilt beakta barnets behov av umgänge med sina mor- och
farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära.

6 kap. 15 a § 2 st. FB
På talan av socialnämnden får rätten besluta om umgänge mellan barnet och någon annan än en förälder. Vid bedömningen av om en sådan talan skall föras skall socialnämnden särskilt beakta barnets behov av umgänge med sina morföräldrar och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära. Barn har behov av umgänge inte bara med sina föräldrar utan även med andra personer som står dem särskilt nära. För att ytterligare tydliggöra barnets behov av umgänge i sådana situationer framgår det nu av lagen att socialnämnden särskilt skall beakta barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära. Om umgänge begärs av någon annan än föräldrarna, får socialnämnden föra talan om umgänget. Det är möjligt att socialnämnderna har varit alltför restriktiva med att väcka talan om sådant umgänge. Socialnämnderna har ett tydligt ansvar för att barnet inte onödigtvis förlorar kontakten med sina närstående vid en separation mellan föräldrarna när det framgår att ett sådant umgänge är bäst för barnet. Inte minst mot bakgrund av att närstående inte har en egen talerätt är det angeläget att socialnämnderna verkligen uppmärksammar de situationer där barnet kan ha behov av ett umgänge med andra än föräldrarna. Det gäller särskilt kontakten med mor- och farföräldrar. I den mån ett bristande umgänge beror på att vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar är det en viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få vårdnadshavaren att se till barnets behov. I föräldrabalken slås uttryckligen fast att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med närstående så långt möjligt tillgodoses.
En kontinuerlig kontakt med den äldre generationen är av stor betydelse. Den kan ge en värdefull trygghet, inte minst om föräldrarna separerar eller en av dem dör. Exempelvis kan det finnas anledning för nämnden att väcka talan om en förälder motsätter sig att barnet träffar den andra förälderns föräldrar och barnet tidigare har haft en nära och god kontakt med dem och det skulle gå ut över barnet om kontakten bröts. Men också i andra fall kan ett barn ha ett starkt behov av umgänge med en närstående. Det gäller t.ex. halvsyskon eller barn som växer upp i en samkönad familjebildning. Liksom för talan om umgänge med en förälder bör socialnämnden i första hand verka för en överenskommelse med barnets vårdnadshavare.
---------------------------------------
Efter många samtal med mor- och farföräldrar som vågade ta steget att vända sig till familjerätten, den första instansen, ser sammanfattningen av gjorda erfarenheter ut såhär: : här får vi vanligen ingen hjälp att hävda barnets rätt till umgänge. Den äldre generationen känner sig inte sett, hört eller ens tagen på allvar. Här gäller föräldraperspektivet, barnets rätt till umgänge har man tappat bort. Oftast stannar utredningen redan här, en eventuell journal diarieförs inte. I fyra sällsynta fall har socialsekreteraren tagit ärendet vidare till socialnämnden, här har två berörda fått vara med vid socialnämndemötet och framföra sitt ärende på 10 minuter, i det ena fallet tog det 3 minuter väntan att få ett avslag. Även de andra fått avslag. På 10 min beslutas ett barns framtida öde. 10 minuter av hopp vänds till djup förtvivlan för den äldre generationen. Hittills finns enbart ett enda fall ,2008, där ett sådant fall togs upp i tingsrätten och ett barnbarn fick rätt till umgänge med sina farföräldrar.
Tycker ni som svarat att det verkligen är så konstigt att vi mor- och farföräldrar vill bli myndigförklarade att föra vår egen talan och få våra barnbarns rätt till umgänge ordentligt prövat?
Och till alla er som så lättvindigt fördömer den äldre generationen, som ju får skylla sig själv för de felen den gjort, vill jag bara säga: , Självklart har vi gjort fel, det vore konstigt annars. Men var så säker på att ni också kommer att göra fel! Kanske till och med samma fel. Men då har ni redan lärt era barn hur man löser konflikten, nämligen att utesluta familjemedlemmar. Jag önskar er att ni inte bli drabbade, ni kan ju tydligen inte ens föreställa er hur ont det gör.
Det är inte barnets konflikt med mor eller farföräldrar, det är föräldrarnas. Låt barnen vara utanför konflikten och använd inte de att straffa med. Det är faktiskt barnen som far mest illa av era handlingar.

Hej!

För allas trevnad på internet bör man inte ange direktnummer till myndighetspersoner. Du hade enkelt kunnat ta bort dessa uppgifter.
Till Dagens Juridiks redaktion, jag utgår från att detta misstag modereras.

Bästa hälsningar
Anna

Om man ser en gemensam nämnare i resonemangen bland de olika kommentatorerna så är det så att socialtjänsten negligerar att driva frågan angående barnets rätt till barnets nätverk. Jag har helt i överensstämmelse ett flertal gånger som ombud stött på en negligerande attityd hos socialtjänsten till barnets fungerande nätverk under ett flertal olika scenarion. Det är således högst befogat att man har en sådan talerätt för mor- och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära (barnets nätverk). Hur en sådan talerätt sedan ska se ut är en annan fråga, som man naturligtvis måste se närmare på. Att barnet får större rättigheter och fler möjligheter är i allra högsta grad gynnsamt för barnet.

Egentligen skulle det räcka med det"Dagmar" anfört i sitt inlägg 18/2, men jag ska ändå försöka mig några kommentarer. I princip handlade mitt ursprungliga inlägg om det man skulle kunna kalla för "likhet inför lagen". Med ett undantag, nämligen när det gäller mor-/farföräldrars rätt att på egen hand föra talan gällande umgänge med sina barnbarn, kan alla medborgare i detta land "gå till domstol" för att lösa en tvist. I ingen av de övriga inläggen berörs det orimliga förhållandet att bara för att jag tillhör en speciell grupp så gäller plötsligt inte detlängre principen "likhet inför lagen" vid en tvist som handlar om umgänge. Detta är ett faktum som upprör mig och många andra! Bortsett från "Dagmars" inlägg är det ingen annan som berör detta med ett ord. En för mig ganska talande tystnad! Dessutom är det ju så illa, vilket inte framgick i mitt första inlägg, att i det rådande systemet får jag inte överklaga socialnämndens beslut, något som strider mot svensk förvaltningsrättslig tradition! Min fråga till "Fiskalen" blir: Tycker Du att det är ok att dubbelt diskriminera ett antal människor, som råkar tillhöra en speciell grupp? Jag är långt ifrån säker på att när föräldrar utestänger nära anhöriga (t.ex. mor-/farföräldrar) från umgänge med "sina" barn alltid har barnets bästa för ögonen. I långa stycken handlar det nog snarare om att det är egna känslor och behov som styr handlandet. Konsekvensen blir att barnen kommer att användas som "vapen" i något som egentligen är en konflikt mellan vuxna.
Att avgöra tvister i domstol är inger att sträva efter, det tror jag att de flesta människor är överens om. Bortsett från den principiella aspekten när det gäller talerätten, finns det en annan sida inom detta problemkomplex, nämligen hur socialtjänsten fungerar (eller snarare inte fungerar) På senare tid har flera vittnesmål kommit fram vilka visar på en dåligt fungerande socialtjänst. Jag tror att allmänhetens tillit till domstolsväsendet är betydligt högre. Ska man ha kvar nuvarande system borde åtminstone förbudet att överklaga tas bort.
Det skulle säkerligen driva mot en kvalitetshöjning av socialtjänstens verksamhet i denna del.
Visst är det så att det finns en konfliktyta mellan å ena sidan mor- /farföräldrars krav på en förstärkt rättslig ställning och å andra sidan vårdnadshavarnas ansvar. Men varför ska vi inte i vårt land kunna klara den balansgången när man kan klara detta bl.a. både i Tyskland och Frankrike?
Till sist det tyvärr alltför vanliga "slag under bältet" som delas ut av "Sanna". De konflikter det här handlar om är mellan vuxna, minst två. Det kan inte rimligen vara så att det är "fel" enbart på den ena parten. Alla inblandade har ett ansvar för att hantera och förhoppningsvis lösa uppkomna konflikter.

Ove Eriksson

Av likhetsprincipen följer inte någon rätt för var och en att föra talan om vad de vill i domstol. Regler om talerätt torde finnas i alla fungerande rättsordningar. Lite förenklat innebär de regler och principer om talerätt som finns, att du bara får föra talan om du har ett av rättsordningen erkänt intresse i den sak som din talan rör.

Jag kan t.ex. inte i eget namn föra en talan där jag yrkar att någon ska utge två miljoner kronor till dig. Skulle jag väcka en sådan talan skulle den komma att avvisas. Även om talan inte skulle avvisats om du väckt samma talan, innebär det inte att jag diskrimineras eller att allas likhet inför lagen kränks då min talan avvisas. Vi är nämligen inte i jämförbara situationer. Rättsordningen erkänner ditt intresse av att utfå två miljoner kronor. Rättsordningen erkänner inte mitt intresse av att någon ska utge två miljoner kronor till dig.

På samma sätt diskrimineras inte heller du när din talan om umgänge med ditt barnbarn avvisas. Inte heller kränks principen om allas likhet inför lagen. Du är nämligen inte i en jämförbar situation med barnets föräldrar (vars talan om umgänge med barnet inte skulle ha avvisats).

I fråga om umgänge erkänner svensk rättsordning barnets och dess föräldrars intresse av umgänge. Barnets intresse bevakas av (i bästa fall) dess föräldrar men ska i vart fall bevakas av socialnämnden. Föräldrarna kan antas bevaka sina egna intressen. Någon annans intresse av umgänge erkänns inte och bör inte heller erkännas av rättsordningen.

Att socialnämnden överlag är betydligt bättre skickade att göra en objektiv bedömning av om det ligger i barnets intresse att ha umgänge med viss släkting, än släktingen själv förstår jag inte ens hur det kan vara omdiskuterat. Problemet hos många i er förening tycks vara att ni har svårt att se att era barnbarn kan ha andra intressen än intresset av umgänge med er. Intressen som ibland kan komma i konflikt med intresset av umgänge med er. T.ex. intresset av att inte utsättas för rättsprocesser i tid och otid. Jag är fast övertygad om att fler barn far illa av onödiga rättsprocesser och de konflikter som processerna skapar, än barn som far illa av brist på umgänge med sina mor- eller farföräldrar.

Om man utifrån ett barnperspektiv dock tycker att barnets intresse av umgänge med sina mor- och farföräldrar bör uppvärderas, är inte rätt väg att gå att tillerkänna mor- och farföräldrarna talerätt (därigenom skulle man nämligen erkänna mor- och farföräldrarnas intresse av umgänge med sina barnbarn). Rätt väg att gå i sådant fall bör vara att ge socialnämnderna tydligare direktiv att bevaka det intresset och värdera det högre än vad man för tillfället gör.

Fiskalen. Du väljer att missförstå för att du vill missförstå. I många situationer blir barn lidande av att personer i nätverket inte kan väcka talan. Det är bara att se på Sannas inställning, där det första som Sanna säger är "Egentligen för dumt för att kommentera men kan ändå inte låta bli", visar med all tydlighet att soc. har förutfattade meningar i frågan och någon talan om barnens rätt till nätverket kommer inte att väckas överhuvudtaget. Så här ser det ut på soc. Om du läser vad jag har skrivit så förstår du att man mycket väl kan ha en sådan talerätt under särskilda förutsättningar och detta är lämpligt. Soc. kan ju väcka talan idag, så hela ditt vilseledande resonemang om tredje mans talerätt faller ju redan där. Fiskalen. Jag tycker att det Ove tar upp och skriver är bra och belyser ett problem, där det inte fungerar idag med socialnämnden. Att Ove kanske inte skriver helt korrekt i det juridiska finliret är en sak som du inte ska raljera över, när vi alla vet vad som avses. Jag kan bara säga att dagens barn i Sverige står oerhört mer i centrum än vad vi barn gjorde på 1980-talet, då det var ovanligt med vårdnadstvister.

Fiskalen. Kan du redogöra för hur man påverkar socialtjänsten och socialnämnderna? De får kritik av de flesta som vänder sig dit därför att de inte klarar av konflikthantering inte kan göra rättssäkra utredningar, inte är objektiva. Umgängesanmälan omvandlar de till orosanmälan. Ger ledande frågor till barnen. Föräldraperspektivet är starkare än barnperspektivet. Det är svårt att förstå deras tolkning av nuvarande lag. Visst kan det ursäktas av att de har resursbrist och tidsbrist för varje ärende, men kanske de behöver arbeta mer effektivt och att parter som är oense blir skyldiga att ställa upp till medling. Du har säker en lösning att föreslå.

Jag delar inte din beskrivning av verkligheten även om socialnämnden liksom andra myndigheter felar emellanåt och vissa nämnder säkert är mindre välfungerande än andra. Hur du påverkar en enskild socialnämnd har jag i vart fall ingen uppfattning om. Anser man att nämnden agerar fel i ett enskilt ärende är väl dock en rimlig väg att gå att anmäla nämnden till den myndighet som utövar tillsyn över socialnämnden.

Vill man att socialnämnder i allmänhet noggrannare ska överväga om det finns skäl att väcka talan enligt 6 kap. 15 a § andra stycket föräldrabalken vore dock en väg att gå att i socialtjänstlagen införa uttrycklig skyldighet för nämnden att i vissa fall överväga att väcka sådan talan. Motsvarande lagstiftning finns i 6 kap. 8 § andra stycket socialtjänstlagen i fråga om skyldighet för nämnden att i vissa fall överväga att väcka talan om vårdnadsöverflyttning av barn placerade i familjehem.

Jag anser dock inte att sådan lagstiftning bör införas men om man anser att det är ett problem att socialnämnden alltför lättvindigt avfärdar barns umgängesrätt med sina mor- och farföräldrar vore det principiellt en bättre väg att gå, då man i sådant fall åtminstone skulle undvika att göra mor- och farföräldrar till sakägare i processer rörande barnbarn vilket enligt min uppfattning vore absurt.

Fiskalen: Att anmäla till IVO brukar inte göra någon skillnad.
Du skriver hela tiden i vissa fall. Vilket blir en möjlighet för socialtjänsten och socialnämnden att kategoriskt säga nej. Varför inte mota Olle i grind och i tidigt skede verka för barnens umgänge med sina mor- och farföräldrar som lagen säger. ”Socialtjänsten och Socialnämnderna har ett tydligt ansvar för att barnet inte onödigtvis förlorar kontakten med sina närstående”. Borde det inte vara deras uppgift att upplysa föräldern/föräldrarna som inte tar sitt ansvar för umgänge med släkten att upplysa vikten av att barn får behålla kontakten med familjen som enligt EUCR domstolen även omfattar även mor- och farföräldrar. Kanske är det just de barnen som antingen mister en förälder eller upplever en svår skilsmässa som bäst behöver behålla kontaken med sina mor- och farföräldrar. Det kan inte vara någon svår uppgift för familjerätten att på ett objektivt sätt avgöra om föräldern säger nej till umgänge på grund av konflikt mellan de vuxna eller om det beror på att barnet inte vill.

Fiskalen. En sak tycks vi vara överens om och det är att det inte har fungerat med soc. ang barnets nätverk i enlighet med lagstiftningens intention. Du skriver ju själv att du har ingen uppfattning hur man påverkar en socialnämnd. Eftersom vi alla vet innerst inne att man i praktiken inte kan påverka en socialnämnd och att soc. inte fullgör sin uppgift här så anser jag och många andra att personer, som står barnet särskilt nära ska ha en talerätt. Jag uppfattar att du rent generellt inte tycker att föräldrar ska tvista om barn i domstol och att det är det som fiskalen egentligen pläderar för.

Vi är inte överens i den frågan och det finns tvärtemot vad du skriver ingen unison uppfattning att socialnämnderna inte fullgör sina åligganden. Tvärtom anser jag att socialnämnderna överlag fungerar bra men förnekar inte att dem - liksom andra myndigheter -ibland brister och att vissa nämnder brister oftare än andra.

Jag anser att föräldrar (liksom socialnämnden) bör väcka talan om barn när det är påkallat, vilket det många gånger är, men anser att det till skada för barnen förs alldeles för många onödiga vårdnads-, boende- och umgängestvister i domstol.

Fiskalen. Jag är säker på du inte har haft ett enda sådant mål på domstolen. Jag har inte heller varit med om att en socialnämnd drivet ett sådant ärende, även om jag som ombud tillsammans med anhöriga har fört fram frågan många gånger i olika typer av fall hos socialtjänsten. Jag kan hålla med dig att allt inte är dåligt med soc. Jag kan t.ex. säga att jag sett många vårdnads-, boende och umgängesutredningar som har varit helt OK. Men just den här frågan fungerar inte och det är det som Ove aviserar. Här måste det till ny lagstiftning, eftersom frågan inte tillämpas, som lagstiftningen var avsedd. Eller hur?

Fiskalen. Att alltför många onödiga tvister går till domstol är föräldrarna till våra barnbarn orsak till inte vi mor- och farföräldrar. Skulle det vara en anledning till att mor- och farföräldrar inte får väcka talan i domstol. Dubbel diskriminering eftersom vi inte får gehör för umgänge hos socialnämnden heller. Att domstolsärendena ökat beror inte det på att socialtjänstens familjerätt misslyckats i sitt arbete att medla och att det inte är obligatorisk att ställa upp för medling. Utifrån alla kommentarer till Oves artikel står det klart att en förändring behöver ske på många plan och det skyndsamt.

Det är en myt att det finns onödiga vårdnadstvister i domstol i vart fall alltsom oftast. I samtliga ärenden där jag varit inblandad som ombud i drygt tolv år nu har det alltid funnits en problematik att lösa, vilket man också gjort genom samförståndslösning eller att domstolen avkunnat dom. Det finns däremot en statsfinansiell ambition att minska antalet tvister, då man gärna vill göra besparingar på rättsväsendet. Den viktigaste orsaken till att antalet olika typer av tvister ökar, även t.ex arvstvister beror på internet. Alla inhämtar information och tar reda på vad som gäller på internet och sedan utbyter man tankar precis som här på DJ. Idag är vi mycket mer väl informerade om vår omvärld och medvetna om vad som gäller i olika frågor. Detta är en del av vårt välstånd som internet har skapat. Barnen har aldrig någonsin tidigare stått i centrum och varit så älskade av sin omgivning på samma sätt som nu i Sverige 2017. Familjekonstellationerna har inte heller varit så jämställda som idag, där papporna är närvarande i barnens liv. Även barnets nätverk, mor-och farföräldrar, bröder, systrar, m.fl. är också ofta närvarande och engagerade i detta nya med barnet i centrum. Detta är ju något positivt!!!!!!!!!Att barnen skulle fara särskilt illa 2017 nu när bl.a. antalet vårdnadstvister gått upp är bara en falsk mytbildning för så är det inte i verkligheten. Jag kan bara referera till min egen barndoms samtid under 1980-talet då vårdnadstvister, inte var lika vanliga som idag. På den tiden struntade fäderna i sina barn. Det finns många i min generation som har grubblat hela livet på varför pappa helt försvann. Så är det inte idag. Med dessa fakta kan jag inte se logiken i fiskalens aviga inställning till den fråga som diskuteras här och ju mer frågan diskuteras så framstår fiskalens argument som dåligt underbyggda, utan anknytning till varken till historiken eller vår samtid då ambitionen är att utveckla barnets rättigheter ytterligare.. Det hela tycks mer från fiskalens sida mer handla om en typ av förakt, fördomar och förutfattade meningar som helt enkelt inte stämmer.

Jag tycker att personer i ett barns nätverk, där bl.a. barnets mor- och farföräldrar ingår ska kunna väcka talan i domstol inom ramen för institutet "barnets bästa". Det är väl så som vi som är yrkesverksamma på området ska uppfatta din artikel?

När du skriver föräldrar utestänger mor och farföräldrar!

Det är precis det jag menar har man en sund relation mellan sig händer inte det! Man har skapat barn som växer upp till vuxna som väljer att göra så här!
Vad är man för en person då ska man fråga sig själv tycker jag.
Människor som lärt sig hemifrån sunda relationer, ett sunt sätt att leva väljer inte bort alltigenom vänliga och bra mor eller farföräldrar, det finns alltid ett skäl antingen på barnen själva ( som de då lärt sig av sina föräldrar) eller på mor eller farföräldrarna och varför ska de få förstöra ännu en generation.
Jo lagen säger så men är inte nätverket ett bra nätverk så betyder inte den lagen att det är nätverk som gäller ändå.
Socialtjänsten väljer först nätverkshem om det finns en situation som kräver familjehem, men nätverkhem bedöms på samma villkor som om det inte vore nätverk.
Ni skriver att ni tycker barnen har rätt till en äldre generation men ni resonerar allt för lite om varför ni är i den situation som ni är, ni har inga rättigheter, ska man se det krasst så har inte föräldrar det heller, bara skyldigheter att uppfostra en person som mår bra, och personer som mår bra väljer inte bort sina far-moröräldrar till sina barn

Sanna Det är inte så att soc. är skyldiga att välja ett nätverkshem först i sina beslut. Jag har varit med om barn, som blivit LVU:ade och där man helt har struntat i barnets fungerade nätverk fullständigt både innan och efter besluten. Jag tycker att både Ove och Sanna tar till sig av de argument som bl.a. jag och andra som är yrkesverksamma på området tillfört diskussionen och att man sedan arbetar fram realistiska, konkreta och hållbara förslag, som man sedan får ta ställning till.

Sanna försök att inse att det finns fler sanningar än en. Två personer som får barn tillsammans är inte fostrade av samma föräldrapar, det skulle vara incest och förbjudet.
Vid skilsmässa är det inte ovanligt att en förälder tror sig äga barnet och utestänger den andra föräldern och dess släkt genom fientligt föräldraskap. Ofta är de barnen utsatta för psykisk misshandel genom att dagligen få höra om den andra förälderns och mor- eller farföräldrars fel och brister. Många gånger med rent falska anklagelser och lögner som får barnen att hata den andra föräldern och dess släkt. Den föräldern gör barnen mer skada än ett lagstadgat umgänge med mor- eller farföräldrar. I dessa skilsmässofall och även i fall när en son eller dotter dör och den äldre generationen blir utestängd från umgänge av sitt barnbarn har inte mor- eller farföräldrar fostrat den fientligt inställda föräldern. Det hjälper inte att de mor-eller farföräldrarna har utmärkt kontakt och med sina egna söner eller döttrar när kontrollbehovet, egoismen och hatet får råda hos svärsonen eller dottern. Socialtjänsten erkänner inte att fientligt föräldraskap existerar och då hjälper det inte att man förtjänar umgänge med sina barnbarn.

Tack "stjärnan lyser",
för en mycket bra sammanfattning. Jag anser att det verkligen är viktigt att lyfta detta problem till offentligheten. Åt ena sidan finns det en lag som ser till barnets rätt till umgänge med närstående, men åt andra sidan finns idag inget fungerade system att få denna barnets rätt prövat av närstående. För barnen som i många fall först haft en nära kontakt med sina mor- eller farföräldrar som plötsligt avbryts är detta ett stort svek som de utsätts för. Och för barnet är det de gamla som sviker!

Tack Dagmar! Det behövs helt klart en ny lagstiftning på detta område. Det kan noteras att de som känner barnen bäst och kan kanalisera barnets behov bäst är de närstående. Sedan ska ju också barnet självt få uttala sig. Då man lyssnar på myndighetspersoner som Sanna och fiskalen så förstår man att inga sådana här ärenden drivs eller kommer att drivas från socialnämndens sida, vilket dock inte var lagstiftningens intention. Men nu är det som det är och det måste man göra något åt. Jag ser fram emot en ny lagstiftning på området

"Stjärnan lyser", det kändes som en liten strimma av hopp tändes för samhällets saknade barnbarn! Men hur går man tillväga att få till en lagändring???? Tar gärna emot tips!

Hej Dagmar! Jag har tyvärr inga tips hur man åstadkommer en ny lagstiftning, även om jag naturligtvis kan klura på frågan. Det kanske finns någon annan av kommentatorerna, som har något bra tips att ge och ge bra förlag på frågan hur man lämpligtvis kan och bör gå till väga för att genomföra en ny lagstiftning, ändra lagstiftningen eller i vart fall initiera en lagstiftningsfråga på bästa sätt. Jag ställer frågan öppet? Det vore intressant att få svar. Jag vet att fet finns politiker m.fl. som läser på Dagens Juridik.

Om allt vore svart eller vitt, vore det enkelt. Tyvärr är det långt mer komplicerat än så. Efter att under sex års tid ha lyssnat på minst ett hundratal sorgsna och förtvivlade mor-/farföräldrar, kan jag med fog säga: det är ett omfattande problem att barn fråntas rätten till umgänge med sina nära släktingar och andra som står barnet särskilt nära.

Även om varje situation är unik har jag funnit vissa mönster:
- I de flesta fall är det en kvinna (mamma) som fattar det drastiska beslutet.
- Det mest vanliga är att det är en svärdotter som inte gillar mannens föräldrar eller någon annan i hans familj och får mannen med sig i aversionen. (Mannen bryter kontakten till sina närstående. Ibland fortsätter han att ha sporadisk kontakt eller har den i smyg.)
- Mannen skiljer sig och mamman tilldöms vårdnaden. Vårdnadstvist uppstår och det blir bekymmer för både mannen och hela hans släkt att få umgås med barnen.
- Pappan eller mamman till barnen dör och den andra föräldern bryter kontakten till den döde förälderns släkt.
- En konfliktfylld relation, oftast mellan mor och dotter, som leder till att även fler än modern drabbas av utanförskapet till dottern och dotterns barn.
- Ett syskon (man eller kvinna) känner sig förfördelat av sina föräldrar och bryter kontakten med dem, ibland även med sina syskon. Barnen sveps med i konflikten.
- En separation där den ena föräldern går in för att helt och hållet få barnen med sig på sin sida till den grad att den andra föräldern helt utesluts ur gemenskapen och förlorar kontakten till både barn och barnbarn.

Mycket ofta är det fler än mor- och farföräldrarna som barnen inte får träffa; det kan handla om mostrar, fastrar, morbröder, farbröder, kusiner, de gamla mor- farföräldrarna, om de lever.

Det är vanligt förekommande att mor-/farföräldrar som drabbats av utanförskapet till några av sina barnbarn har en nära och fin kontakt till övriga barnbarn och bonusbarnbarn.

Allmänt är också att mor-/farföräldrarna anklagas för något, men de vet inte för vad. Domen är att de inte får umgås med sina barnbarn.
Tänker månne då föräldern på att de utdömer samma straff för barnet?

Känslorna hos de drabbade mor-/farföräldrarna har jag funnit mycket komplexa och så mångfacetterade att de inte finns på den "vanliga" känslopaletten. Utöver saknad och sorg för egen del handlar det om sorg för barnets del, förtvivlan, vånda, maktlöshet, ilska, skuld och skam - ett sammelsurium av känslor som är mycket svåra att hantera och som leder till en ständigt molande smärta och sänkt livskvalitet.

Märkligt att det fortfarande fungerar att en förälder kapar åt sig barnen när föräldrarna går isär. Och så länge som den bortklippte föräldern därefter inte bråkar om barnen och inte heller dennes föräldrar gör det, så länge är allt gott och väl. Presenter åt barnen och underhåll får räcka. Men fler rättegångar, med gramps som kräver? Tveksamt, det behövs inte fler rättegångar utan färre. Och inte samma domstolar för alla "mål". Vad har farmor och farfar gemensamt med Hagamannen? En rättegång för en hel barnkull kan väl samhället kosta på sig idag, men inte gärna flera. Det ser bra ut för statistiken också, och kan uppfattas som respekt för Lagen och Institutionerna: Inga överklaganden som nu, ett oavlönat överhus som enda kassationsinstans med landets oberoende rättsvetenskapare och tvistemålen direkt till hovrätterna och familjemålen till försäkringskassorna och skatteverket i samverkan. Om överhuset kasserar stannar alla kostnader på staten, i båda instanserna. Annars bär var part sina egna kostnader.

Min avslutningsreplik får bli följande svar till ”Fiskalens” inlägg 19/2. Enligt Dig föreskriver nuvarande rättsordning att jag bara kan föra talan om jag har ett av rättsordningen erkänt intresse som min talan handlar om. Om det nu skulle vara så att nuvarande rättsordning inte erkänner att jag har ett intresse av mina barnbarns uppväxt så är det inte mig det är fel på utan på rättsordningen! Rättsordningen är skapad av människor och kan följaktligen ändras av människor. Det är ju den rådande rättsordningen som jag, och många med mig, vill ändra på! Jag har i min artikel visat på vilka svaga argument nuvarande system i denna del vilar på. Men det är förstås Din demokratiska rättighet att i denna fråga inta en lika ”systemkramande” hållning som när det gäller frågan om socialnämndernas roll i detta sammanhang. Din tilltro till de sociala myndigheterna är nästan rörande naiv! I verkligheten börjar nu beläggen för motsatsen bli alltför många för att de ska kunna negligeras. Alltför ofta väljer vi människor att se det vi vill se liksom att missförstå det man vill missförstå. Din tystnad när det gäller överklagandeförbudet och när det gäller situationen i Tyskland och i Frankrike, är därför talande. Och visst, jag vidgår gärna det som påpekats i inlägget av ”Stjärnan lyser” (19/2), att jag inte behärskar det juridiska finliret. Lite sunt förnuft brukar ofta räcka ganska långt!

Ove Eriksson

Ove, Det är väl bra att Du inte tar illa upp av somligas debatteknik. Därmed inte sagt att "fiskalen" har het fel i sak, men han väger normerna fel. Den norm som han försvarar, den om "av rättsordningen erkänt intresse" existerar faktiskt, men saknar den tyngd som normen om "barnets bästa" har. Det är då som normkonflikter uppkommer när man inte inser att normerna har olika tyngd. Lagstiftaren har duckat för frågeställningen, kanske i förhoppningen att rättspraxis ska lösa normkonflikten. Men såtillvida är det riktigt, att många domare skulle avvisa en sådan direkttalan och förmodligen skulle ännu många fler domstolsjurister anse att avvisningen av farfars käromål är laglig, lämplig och korrekt. Självklar rent av. Det tar nog en generation eller två ytterligare innan den av talmannen utsedde statsministern utser en justitieminister med lite större perspektiv på den normkonflikten. Om inte omsvängningen sker redan i domstolarna, men hur skulle det gå till om alla yngre, fiskaler och notarier, tänker i samma tankebanor. "Systemkramare" som Farfar säger.

Brita Behövs. Ja domstolarna kommer att avvisa en sådan talan. Det är just därför det behövs en ny lagstiftning. Socialnämnden kommer aldrig att väcka den typen av talan, som diskuteras här. Om barnets rättigheter inte finns praktiken så är det inte frågan om några rättigheter värt namnet inresas fall. Jag tycker att vi avslutar med Oves ord, som jag hade hoppats på bli ett bra slutord.

Ove Eriksson! Du har skrivit en intressant och även väldokumenterad artikel om ett problem som inte borde finnas. För det förtjänar Du sista ordet. Jag vill bara helt kort lägga till, att om svenska domstolar inte respekterar far- och morföräldrars rätt till familjeliv med sina barnbarn, förutsatt då att familjeliv tidigare uppkommit, så kan Sverige förpliktas av Europadomstolen för mänskliga rättigheter att respektera denna rättighet. Skadestånd kan utdömas också om skyddet är otillräckligt. Det var detta som den svenske lagstiftaren ville förhindra genom denna lagbestämmelse. Om detta skydd är tillräckligt effektivt är kanske inte prövat ännu. Men jag vet att många anser att Tyskland inte ligger så bra till heller, och landet har fällts flera gånger, precis som Sverige, på det här området (sök på Zaunegger). Du nämnde visst Frankrike också, som dock lär vara ett föregångsland på många sätt kanske även detta.

Jag såg att mitt inlägg hamnade fel i ordningen, så jag lägger in det igen.

Betänkande av 2014 års vårdnadsutredning lämnades 8 februari 2015.
En av utredningens huvuduppgifter har varit att utvärdera 2006 års vårdnadsreform och undersöka hur reglerna fungerat i praktiken och om syftet med reformen – att stärka barnrättsperspektivet – har uppnåtts. En annan huvuduppgift har varit att kartlägga och analysera orsakerna till ökningen av antalet vårdnadsmål. I uppdraget har också ingått att ta ställning till bland annat
• om reglerna om gemensam vårdnad behöver ändras,
• hur föräldrars möjligheter att nå en samförståndslösning i mål om vårdnad, boende och umgänge kan utvecklas och förbättras,
• hur barnets rätt att komma till tals kan stärkas,
• vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att säkerställa att riskbedömningar görs i tillräcklig utsträckning och att dessa bedömningar är av hög kvalitet,
• vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att förbättra och effektivisera hanteringen av frågor om överflyttning av vårdnad när det förekommit allvarligt våld i familjen,
• om det behöver införas särskilda forumregler för situationer när barn och föräldrar har skyddade personuppgifter, och
• om det finns behov av åtgärder för att stärka kompetensen vid handläggning av frågor om vårdnad, boende och umgänge

Utredningen behandlar barns umgänge med någon annan än en förälder.
” I våra direktiv noteras att genom 2006 års vårdnadsreform betonades
barnets behov av umgänge med mor- och farföräldrar samt andra
som står barnet särskilt nära. Frågan om barnets rätt till umgänge
med någon annan än en förälder är dock inte en av de frågor som
regeringen har identifierat som det finns särskild anledning för oss
att överväga närmare. Till oss har det framförts kritik mot rådande
ordning, bl.a. mot att mor- och farföräldrar inte har rätt att föra
talan på egen hand om umgänge med ett barnbarn. Även om vi
saknar möjlighet att göra någon djupare kartläggning har vi mot
denna bakgrund valt att i vart fall något undersöka frågan om talerätten
i detta avseende bör utvidgas.”

” Våra kontakter med familjerätter visar att det förekommer, men
är ovanligt, att socialnämnden för en talan om att ett barn ska ha
umgänge med någon annan än en förälder. När en förfrågan om att
nämnden ska föra en sådan talan kommer in till familjerätten gör
socialnämnden ofta en utredning och bedömer om det tilltänkta
umgänget är till barnets bästa. Inte sällan saknas det behov av en
talan i domstol eftersom den närstående och barnets vårdnadshavare
under handläggningen hos familjerätten når en samförståndslösning.
Annars kan det vara så att socialnämnden gör bedömningen
att det inte skulle vara till barnets bästa att ett umgänge med någon
annan kommer till stånd. Så kan t.ex. vara fallet när en mor- eller
farförälder, samtidigt som det pågår en vårdnadstvist mellan barnets
föräldrar, för egen del yrkar umgänge med barnet för att få till
stånd ett umgänge mellan barnet och barnets förälder. Även i andra
fall kan socialnämnden avstå från att föra talan eftersom en sådan
skulle öka konfliktnivån, vilket inte är till barnets bästa.”

I mitt inlägg 21/2 skrev jag visserligen att det skulle få vara mitt slutinlägg. Vid närmare eftertanke vore det oartigt av mig att inte tacka alla de som lämnat bidrag till debatten. Även om detta gäller såväl meningsfränder som motståndare, vill jag särskilt tacka "Brita behövs", inte bara för det positiva omdömet om min artikel (som flera har uttryckt) utan också för den information i övrigt som Du lämnade. Den kommer jag att titta närmare på. Jag vill dock också framhålla att flera inlägg från mina meningsmotståndare fick mig att fundera ett par varv till över mina argument. Jag menar nog att det är det som är ett viktigt inslag i en diskussion.

Ove Eriksson

Angående Zaunegger v Germany
Application No 22028/04
European Court of Human Rights; 3 December 2009
Ärendet berörde inte mor- eller farföräldrars rätt att umgås med sina barnbarn. Jag vet inte om det juridiskt går att jämställa gemensam vårdnad mellan två föräldrar med umgängesrätt för en annan person som är nära anhörig.

Kort sammanfattning:
Following the separation of the unmarried parents the father requested joint custody of the child, who had for some years lived with him; the mother opposed it. The court gave the mother sole custody, with regular contact to the father, on the basis that under German law joint custody was possible in respect of the children of unmarried parents only on the basis of (a) a joint declaration; (b) marriage or (c) a court order, which required the consent of the other parent. The father complained that this decision amounted to unjustified discrimination against unmarried fathers.

By dismissing the father's request for joint custody without enquiring into the child's interests, the German court had treated the father differently to the mother and in comparison with married fathers. Although German law had been pursuing the legitimate aim of protecting the child from confusion over the legal status of the parents, joint custody against the mother's will could not automatically be assumed to be contrary to the child's interest. The lack of any judicial review of the initial attribution to the mother of joint custody was not proportionate to the aim pursued. There had been a violation of European Convention on Human Rights, Art 14 taken with Art 8.

Du har rätt förstås i att domen inte gäller frånvaro av talerätt för barnets far- eller morföräldrar, en brist som ju är illa nog. Men det är förstås ändå värre att en domstol nekar en förälder talerätt i mål om rätt till familjeliv med sitt eget barn utan för barnet godtagbar anledning. Det är därför som Tyskland blev prickat av Europadomstolen. Det kanske Du tycker är självklart. men det tyckte inte den tyska regeringen som motsatte sig pappans talan. Men när domen hade fallit var regeringen snabb att ändra lagen. Det är inte alltid Sveriges regering när den har fel tyvärr, man tillsätter hellre en snabbutredning som ska komma fram till att det nog ändå är tillåtet att ålägga teleoperatörerna att samla in data för att massövervaka folket. Och utredningen gäller några år åtminstone, fram till nästa dom om kränkning specifikt.