Skip to content

"JO:s brist på kunskap är bekymmersam" - BO kräver rättelse av JO om barnkonventionen

BO Fredrik Malmberg och JO Stefan Holgersson. Foton: Ester Sorri, Fredrik Sandberg/TT och Pernille Tofte.

"JO:s brist på kunskap om att  barnkonventionen i alla delar är en konvention om mänskliga rättigheter är anmärkningsvärd och jag vill gärna se en rättelse". Det säger barnombudsmannen Fredrik Malmberg om JO:s kritiska remissvar om att göra barnkonventionen till svensk lag.

 

- JO har fel i denna fråga vilket jag även har framfört till chefs-JO Elisabeth Rynning. Jag skulle gärna se en rättelse i denna del, säger Fredrik Malmberg.

Bakgrunden är att justitieombudsmannen Stefan Holgersson har uttalat sig kritiskt om att göra barnkonventionen till svensk lag och bland annat pekat på att den lagtekniska lösningen ”är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Brist på kunskap
BO pekar på att JO ska utgöra ett skydd för alla medborgares, även barns, grundläggande fri- och rättigheter och att "barnkonventionen utgör ett av de nio grundläggande internationella instrument för mänskliga rättigheter som antagits av FN:s generalförsamling".

Därför anser BO att JO:s "brist på kunskap om barnkonventionen är bekymmersam". 

- Sverige är ett bra land att växa upp i för de allra flesta barn, men har allvarliga brister i skyddet av de allra mest utsatta barnen. Exempelvis isoleras barn i den sociala barn- och ungdomsvården. Att göra barnkonventionen till lag skulle, precis som skedde i Norge, leda till att barnets rättigheter stärktes, säger BO.

Täppt till luckor i lagen
BO framhåller att JO:s invändningar om att lagen skulle bli för diffus också användes i Norge innan barnkonventionen blev lag där.

BO skriver:

"I Norge har man dock sett att det tvärtom har blivit tydligare för beslutsfattare hur de ska använda konventionen i den praktiska verksamheten. Man har kunnat identifiera luckor i annan lagstiftning om barns rättigheter och täppt till dessa samt utvecklat vägledande praxis. Konventionen har därigenom fått en starkare ställning i både reell och formell mening."

Kammarrätten har avstyrkt
Tidigare har förslaget om att göra barnkonventionen till svensk lag avstyrkts av bland andra kammarrätten i Stockholm som anser att Sverige redan har omfattande barnrättslig lagstiftning och att det skulle bli oförutsägbart om man gjorde barnkonventionen till svensk lag (Dagens Juridik 2016-09-27).

 

Läs BO:s remissvar här >>

Läs JO:s remissvar här >>

  • Anna Wetterqvist

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

28 comments

Konventioner? Huvudsakligen trams! Framförallt när de motsäger varandra:

Hur ska barnkonventionens regler om barns rättigheter förhålla sig till föräldrarnas rättigheter enligt den allmänna konventionen?

Om artikeltexten är korrekt är det intressant att Malmberg och Rynning anser sig ha så goda kunskaper när deras ståndpunkt är så radikal som den faktiskt är.

Frågan om att göra lag av konventioner är en generell fråga. Företrädarna för sådana rättsliga transfereringar synes sällan ha annat än ideologiska agendor. Det handlar om sådana yttringar att det är svårt att undvika associationer till religiösa förtecken. Det är verkligen synd att det inte är allmänkunskap bland jurister att vad som är reglerat i en kontext mellan vissa subjekt, inte fungerar särskilt bra som reglering för en annan kontext mellan andra subjekt.

Frågan här är inte OM barn ska skyddas i lag eller ej utan HUR det bäst bör ske.
Det finns redan idag skydd för barn i lagstiftningen. Det skyddet kan utvecklas om det är bristfälligt.

Det tog, efter många om och men, 45 år att inkorporera Europakonventionen till skydd för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna (EKMR) i den svenska rättsordningen där den har högre valör än "vanlig" lag. Erfarenheten visar att det tar tid att arbeta in EKMR i rättsmedvetandet hos de rättsvårdande myndigheterna vilket bl a resulterat i att Sverige vid upprepade tillfällen, även i likartade mål, fällts av Europadomstolen i Strasbourg.

Jag hör också till dem som har svårt att se att just att göra Barnkonventionen till svensk lag skulle göra någon påtaglig skillnad för barns välmående i Sverige. Konventionen innehåller väldigt "lösa" rättighetsstadganden som vi väl i och för sig redan erkänner i Sverige. De problem som finns ligger inte på det planet. Omvårdnaden av barn som tvångsomhändertagits lär ju t.ex. knappast bli bättre av det. Det handlar mer om resurser och bättre tillämpning av redan existerande rätt.

En skillnad mellan Barnkonventionen och EKMR är att den senare i stora delar innehåller konkreta rättigheter för enskilda och korresponderande handlingsregler för domstolar och förvaltningsmyndigheter. Men sedan ser man ju att i de flesta fall då en kränkning av EKMR skett så beror det, skulle jag säga, på att svensk lagstiftning visar sig inte vara förenlig med EKMR och att det krävs ett auktoritativt avgörande från EDMR för att klargöra detta. Skattetilläggsförfarandets oförenlighet med "Dubbelbestraffningsförbudet" är ju ett sådant exempel. Med facit i hand säger ju såklart proffstyckarna att det var uppenbart men det ger jag inte mycket för, särskilt som EDMR närmast ändrade sin egen praxis.

Barnkonventionen åberopas titt som tätt i mål om vårdnad, boende och umgänge, och redan det visar möjligen på dess svaghet. Två parter har helt olika uppfattning om barnets bästa men gör bestämt gällande att en dom som går emot vad de hävdar skulle strida mot Barnkonventionen. "Barnets bästa" i föräldrabalken är i och för sig intetsägande men konventionen innehåller ju inget bättre stöd för hur dessa tvister ska lösas.

Vågar man gissa att signaturen "pip" inte professionellt ägnar sig åt vare sig vårdnadskonflikter eller LVU-omhändertaganden?

"Pip" har nu indirekt bekräftat att han eller hon inte professionellt ägnar sig åt vare sig familjerätt eller LVU-ingripanden.

"Pip" skulle annars känt till att barnet/den unge och dess egen uppfattning numera får helt annat utrymme än tidigare. Därmed dock ej sagt att allt är gott och väl, men barnets bästa går numera undantagslöst före föräldrarnas/vårdnadshavarnas!

För den som har jobbat med vårdnadstvister, och jobbar med vårdnadstvister, är det rätt solklart att förälderns rätt till sitt barn, och därmed förälderns vilja, går före barnets bästa.

Exempel på det är att en förälder kan bli vitesförelagd att lämna ut barnet, för att den andra förälderns rätt att träffa barnet ska bli tillgodosedd. Alldeles oavsett om det innebär att barnet får fraktas hundratals kilometer för att träffa den andre föräldern, själv, i närvaro av SOC och alldeles oavsett om det i det enskilda fallet inte alls är bäst för barnet, utan innebär att barnet blir stört, upprört, studieresultat påverkas, etc.

Det finns idag, mig veterligen, inget som ger barnet rätt att vitesförelägga en förälder att denne ska komma och besöka barnet. Eller ens rätt till ombud som ska kunna göra detta å barnets vägnar.

Det finns mig veterligen heller inget som skyddar fosterhemsplacerade barn från att bli uppslitna från fungerande fosterfamiljer, efter många år, för att den dysfunktionella biologiska föräldern har bestämt sig för att pröva på föräldrarollen igen.

Om nu barnets bästa verkligen idag, i praktiken, redan går före föräldrarnas vilja, borde det inte vara några problem med att slå fast det i lag; detta skulle dock definitivt kränka föräldrarnas hittills okränkbara rätt till sin genetiska egendom, och det är där vi har problemet.

Summa summarum; "barnets bästa" i Sverige blir oproblematiskt bara när det inte skär sig med föräldrarnas rätt, vilja, ego och godtycke. Varför barnkonventionen borde ha införts som svensk lag för länge sen.

Allt det där handlar ju om hur "barnets bästa" tillämpas i det enskilda fallet. Barnkonventionen kommer inte att råda bot på dåliga bedömningar i mål om vårdnad, boende och umgänge. Om en förälder vitesföreläggs att lämna ut barnet så ska det vara för att ett umgänge med den andre föräldern bedöms vara mer till barnets bästa än att vägras umgänge enligt boendeföräldern diskretion. Om barnet förväntas fara illa av umgänget eller omständigheterna kring det ska man inte förordna om umgänge. Men ett införlivande av BK kommer inte att råda bot på felaktiga bedömningar in casu.

Jag förstår faktiskt inte alls er som argumenterar på det sättet och varje gång jag efterfrågar konkreta exempel på hur BK skulle kunna lösa en konkret tvist på bästa sätt för ett barn så blir ni svaret skyldiga. Sedan tycker jag också att det är symptomatiskt att BK, även om den inte är svensk lag, ofta används som slagträ i tvister om barn redan nu. Två föräldrar har helt olika uppfattning om vad som gynnar barnet och hävdar bestämt att beslut eller dom enligt motpartens uppfattning strider mot BK. Det är ju så lätt att dra till med ett instrument som inte ger någon vägledning i det enskilda fallet.

Jag vill bara göra den försynta anmärkningen att enligt nutida svensk doktrin handlar umgänge i första hand inte om respektive förälders rätt att umgås med sitt barn, utan istället om barnets rätt att umgås med sin förälder!

Med hänsyn till den här meningen

"Det finns mig veterligen heller inget som skyddar fosterhemsplacerade barn från att bli uppslitna från fungerande fosterfamiljer, efter många år, för att den dysfunktionella biologiska föräldern har bestämt sig för att pröva på föräldrarollen igen."

rekommenderas för övrigt läsning av 8 § 6 kapitlet föräldrabalken.

Nu har jag läst igenom alla kommentarer flera gånger. Jag börjar med att skriva att jag arbetar inte professionellt med vårdnadstvister varför du som anser att jag inte har rätt att tycka något undanbedes att läsa resten av mitt inlägg.

Jag tror så här: många är medvetna om att Sverige inte har ett fungerande barnrättsperspektiv. Många vet att många barn måste stanna kvar hos föräldrar fast de inte borde vara där. Föräldrarna behöver först stöd och hjälp.
Många vet att många barn tas ifrån bra fungerande föräldrar utan sociala problem, drogmissbruk eller våld fast att barnen borde vara där. Föräldrarna behöver stöd och hjälp.

Barnkonventionen är ett verktyg som man hoppas på ska uppfylla drömmen om barnrättsperspektivet. Hopp om att socialtjänsten ska kunna utreda sakligt och opartiskt. Hopp om att barn inte ska behöva stanna kvar med föräldrar som för närvarande inte kan ge omsorg. Hopp om att barn inte ska tas ifrån ena eller båda föräldrarna för att de t ex inte anses kunna samarbeta.
Barnkonventionens verkan kan vara svår att förstå, men när man letar och letar efter något som kan förbättra för tiotusentals barn varje år i Sverige så kanske man tillåter sig att önska att just Barnkonventionen som lag i mina och andra drabbades öron ska STOPPA möjligheterna för socialtjänstens undermåliga arbete att förstöra och fördjupa eventuella problem som barn och föräldrar har.

Det handlar alltså inte bara om hoppet att BK ska göra en skillnad för barns välmående. Det handlar om hoppet att BK kan stoppa arbetssättet socialtjänsten utövar idag - ett arbetssätt och beteende som gör det omvända - gör barn och föräldrar sjuka eller ännu sjukare.

Mvh en fd vårdnadshavare med erfarenhet av:
5 tingsrättsförhandlingar
4 utredningar hos socialtjänsten i kommun X, på uppdrag av tingsrätten
1 internutredning inom socialtjänsten i kommun X som tidigare gjort två undermåliga utredningar
1 vårdnadsutredning hos socialtjänsten i kommun Y
1 Sol-utredning igångsatt av socialtjänsten i kommun X
1 ansökan av socialtjänsten i kommun X att behandla mitt barns självförtroende
1 huvudförhandling som tog bort mig som vårdnadshavare eftersom jag ansågs ensam skyldig till det dåliga samarbetet om en fritidsaktivitet (tvisten varade i 5 år, jag försökte göra motstånd, jag ville varken ändra på växelvise boende eller vår gemensamma vårdnad).
1 verkställighet tog jag tillbaka då socialtjänsten i kommun X redan gjort ännu ett snabbyttrande och skickat till tingsrätten utan min vetskap.

Så länge hörsägen och sofistikerat skitsnack är "fakta" i utredarnas öron, och så länge socialtjänsten inte använder någon vetenskaplig utredningsmetod spelar det ingen som helst roll vilka lagar vi har och inte har.

Kort och gott; det handlar om bedömningar av fakta i enskilda fall som du menar varit felaktiga. Oavsett om de varit det eller inte så lär Barnkonventionens stadganden inte komma till rätta med problemet. Precis som du hävdar att myndigheterna agerat i strid med BK så hävdar förmodligen din motpart, som fått "rätt", att något annat vore i strid med BK. Vem av er som har rätt ger BK inget svar på. Och vad som är än viktigare, vad som är de bästa för det eller de aktuella barnen, löses inte med en tillämpning av BK.

Nej! Jag ska förtydliga det jag påstår; det handlar om bedömningar av skitsnack i samtliga utredningar om barn. Alltså, alla utredningar i Sverige om barn och deras framtid.

Jag tror inte att jag ens nämnde vad jag eller en motpart hävdade, heller inte vem av oss om hade rätt. (Du kanske bara ser ett separerat föräldrapar framför dig som är i djup konflikt och hävdar sin rätt. Så är inte fallet, den låga nivån vill jag inte diskutera i).
Om vi ska prata om enskilda fall så tycker jag att socialtjänsten skulle slängt ut oss två från socialkontoret omedelbart. Det var uppenbart att den ena föräldern av två medelklassföräldrar ville bråka för att det går att bråka, särskilt om man har god ekonomi.

Jag menar att tiotusentals barn varje år påverkas av socialtjänstens partiska och godtyckliga bedömningar - beslutsunderlag till Tingsrätten!
Den sista meningen du skriver håller jag med dig om: vad som är bäst för barnen löses inte genom lagar, inte så länge inte socialtjänsten arbetar utifrån vetenskapliga metoder i alla fall.

Hur många resurser tror du behövdes (under 5 år) för att hitta något tillkortakommande hos ett barns ena förälder och bedöma att vårdnaden skall tas bort?

33!

Se gärna filmen "Vinst-Siffran eller försvinn-Siffran" på Youtube.

Det är lätt att känna sympati för "Kim" som helt uppenbarligen varit med om en både omfattande och kanske även undermålig socialtjänsthantering. Sånt förekommer!

Men ingen konvention eller lagstiftning i världen löser grundproblemet:

Två vuxna människors kärlek till varandra förvandlas till glödande hat...

Taffliga socialtjänstemän och inkompetenta jurister skall hantera detta.

Hur skulle dessas kompetens förändras av att en konventionstext upphöjs till lag?

Frågan du ställer i slutet kan jag inte alls svara på, men jag skulle gärna vilja läsa några andra som kan svara på det.

Oavsett BK som lag eller inte, så måste någon sorts förändring ske anser jag, alltså vi kan inte fortsätta som det är nu gällande barn. Något måste ske inom socialtjänsten.
En till fråga:
Ska det verkligen "gå" att bråka så hårt och länge på grund av föräldrars glödande hat? Går det att stoppa möjligheten till bråk? Eller åtminstone göra det svårt för föräldrar att driva juridiska tvister om det inte gäller missbruk/misshandel?

Nej, hur ska staten någonsin kunna hindra föräldrar som på ren svenska är idioter, och dem finns det gott om, från att vara det?

Bl.a. Europakonventionen ålägger Sverige att låta vuxna människor tvista om sina barn i minst en instans i domstol. Det kommer vi aldrig ifrån. Jag skulle som domare i många fall vilja plocka vårdnaden från båda föräldrarna men jag tror inte att Barnkonventionen kommer ge mig större befogenheter till det än de ytterst små möjligheter jag i dag har enligt föräldrabalken. Det första den som får ett sådant beslut emot sig hävdar är också att det strider mot Barnkonventionen.

Nu håller jag inte heller med om den svepande kritik som på sådana här forum ofta framförs mot socialtjänsten. Det finns absolut brister där, precis som det kan finnas i domstolarnas bedömningar. Men då ska man ju ha klart för sig att det ligger i sakens natur att det är i princip omöjligt att finna en lösning på dessa tvister som är optimal. De som kritiserar socialtjänsten gör det också mycket utifrån sitt perspektiv. De har ofta varit part i en utredning som gått emot dem och tycker därför att socialtjänsten är inkompetent. Precis som de som överklagar mina domar ända upp i HD men inte får rätt aldrig kommer kunna acceptera min bedömning

I likhet med andra centrala samhällsfunktioner är den svenska socialtjänsten i nuläget hårt pressad. Stora förändringar med åtföljande vidareutbildning har skett under senare år. Ytterligare väsentliga förändringar är för närvarande inte genomförbara. En stor del av verksamheten bedrivs i praktiken med inhyrd personal.

I en familjerättslig konflikt gällande barnen kan det vara enkelt på det sättet att en av parterna (föräldrarna) är uppenbart galen. Men vad gör man med två åtminstone på ytan förnuftiga personer vars version av verkligheten och "barnens bästa" skiljer sig åt drastiskt?!

Det finns en anledning till att det är en smula knepigt att rekrytera personal till denna skärseld som inte alltid är behaglig att vara i mitten av....

Ingen i hela rättskedjan från familjerättssekreteraren till domare i hovrätt gillar okynnestvister. Men det som förnuftig förälder A betraktar som kvalificerad psykisk misshandel kan förnuftig förälder B beskriva som kvalificerat struntprat!

Ibland är det inte lätt!

fd Hovrättsasessor,
"svepande kritik på sådana här forum mot socialtjänsten" Får jag be dig läsa inläggen ovan igen. Att skriva kritik om socialtjänsten kan väl inte vara något man ska undvika om man anser att problemet ligger där. Det är ingalunda personangrepp vad jag kan se, det jag själv skriver är att utredarna (socialsekreterarna, inhouse som inhyrd) kan lära sig HUR man utreder på ett mycket bättre sätt.

En sådan vidareutbildning kan väl ingen ha något emot?
Vad tycker du om vidareutbildning för att så mycket det går komma bort från godtyckliga bedömningar?

Jag tolkar det du skriver om föräldrar - "idioter på ren svenska" som om du utgår ifrån just dem du träffat, alltså utifrån ditt perspektiv.

Observer
Jag kan förstå att det är svårt att rekrytera människor till socialtjänsten, men jag tror inte det beror så mycket på att det är just föräldrar i vårdnadstvist som är den stora anledningen. Jag tror det beror på många faktorer. Bland annat verkar det som om tidspress och hög arbetsbelastning är några av orsakerna.

Familjerättsliga konflikter, missbrukande föräldrar/barn, misshandlande föräldrar/barn, LVU, HVB-hem, tvångsomhändertagande etc. Inget arbete på socialtjänsten är väl enkelt?
Det är ett svårt och avancerat arbete när man har med olika människor att göra, många mår dessutom inte bra. De söker ju stöd och hjälp.

Jag menar, man går nog inte och tar studielån och blir socionom för att man vet att alla är lyckliga som kommer till socialtjänsten. Jag tror att de allra flesta socionomer har ett gott hjärta och vill hjälpa andra. Och det är svårt när två föräldrar på ytan verkar förnuftiga. Det kan i vissa fall handla om att en förälder har t ex psykisk ohälsa eller så "orkar" hen driva en juridisk tvist i flera år för att få bort sitt ex. (Om det inte finns några riktigt allvarliga problem förstås). Detta borde tjänstemän på socialtjänsten kunna upptäcka så småningom, det bör ingå i deras kompetens, att se och höra när en eller två föräldrar uppenbart bråkar "utan" anledning.

Det är inte lätt, men vi kan väl försöka klämma fram något som kan göra det enklare. Något som gör att färre barn ska med verka i t ex vårdnadstvist.
Hur vore det om kunniga gjorde upp en lista som tydligt beskrev vad som är bra samarbete och vad som är så dåligt samarbete att barnen bedöms få det bättre med en vårdnadshavare mindre.
Hur vore det om vi en gång för alla tydliggjorde vad Barnets Bästa betyder, och hur detta ska fungera i olika situationer?
Jag menar, sitter du som inköpare på ett stort företag som tillverkar och säljer lastbilar så gör man riskanalyser - detta kan man väl göra när det gäller Barnets Bästa också.

Det viktigaste är väl vad som är bäst för barnet, för ALLA barn?

Jag ska avsluta min medverkan i den här debatten genom att upprepa vad jag skrev inledningsvis:

"Konventioner? Huvudsakligen trams! Framförallt när de motsäger varandra:

Hur ska barnkonventionens regler om barns rättigheter förhålla sig till föräldrarnas rättigheter enligt den allmänna konventionen?"

Det torde av debatten ha framgått att upphöjandet av barnkonventionen till lag inte skulle ha någon som helst betydelse, eftersom det handlar om begrepp och rättigheter som är diffusa och svårdefinierade. Med "barns bästa" kan förstås både att de blir könsstympade och inte blir könsstympade - allt beror på perspektivet och vem man frågar!

Jag önskar alla en trevlig helg!

Ska också avsluta den här debatten för min del och instämmer i "Observers" sammanfattning. Ja, det har varit något av min poäng att så mycket handlar om den enskildes perspektiv som då sökes berättigas med hänvisning till diffusa rättighetsstaganden. Således bygger min uppfattning om att det finns många föräldrar som är "idioter" (beter sig som sådana i alla fall) på vissa av dem jag träffat på i bl.a. vårdnadsmål och är just ur mitt personliga perspektiv, vilket jag i sig inte kan lägga till grund för någon dom eller beslut, givetvis. Referensen gjordes med anledning av din fråga hur man kunde hindra folk att bråka och svaret var att det kan man ju aldrig göra. För egen del tror jag med stor säkerhet att mer restriktivitet i fråga om allmän rättshjälp skulle strypa flödet av vårdnadsmål. Men det skulle då å andra sidan blir ramaskri om det och det skulle påstås strida mot både EKMR och BK.

Det kan alltid vara bra med mer utbildning men det finns ingen given manual för hur socialtjänst och domstolar ska bedöma sådana här frågor. Barnkonventionen kommer då absolut inte att tjäna som en sådan manual i alla fall.