Skip to content

"När politikerna försöker trumfa över varandra i antal nya poliser vill vi mana till besinning"

DEBATT - av Magnus Lindgren, generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige

 

Igår presenterade regeringen en budgetsatsning som innebär 2 000 fler poliser till år 2020. Bakgrunden är polisens dåliga resultat och nya utmaningar i form av bland annat ökat terrorhot, bilbränder och stenkastning mot blåljuspersonal.

Frågan är emellertid om fler poliser är rätt medicin för att komma till rätta med problemen.

Under de senaste veckorna har diskussionerna gått heta i media om vad polisens dåliga resultat egentligen beror på och vad som krävs för att vända situationen. Beror det på många onödiga anmälningar som rör förhållanden som inte är brott eller på flyktingströmmen? Är lösningen att brottsoffer och vittnen måste hjälpa till mer? Krävs 2 000 nya poliser? Handlar det om helt andra saker?

Att svensk polis var (och är) i stort behov av förändring torde vara tydligt för alla med tanke på de senaste årens larmrapporter om stora brister i polisens brottsförebyggande arbete (Brå 2014:17, Brå 2013:21; RiR 2010:23; RPS 2013:14).

Lika illa beställt förefaller det vara beträffande utredningsverksamheten där flera aktörer konstaterar att det tar för lång tid att utreda brott och att för få brott klaras upp (Brå 2013:20; RiR 2011:27). Dessutom konstateras att satsningen på fler poliser inte har givit förväntade effekter (Brå 2013:12). Till det kommer brister i ledning och styrning från riksdagen och regeringen när det gäller utformning av mål, krav på uppföljning och tillsyn (Statskontoret 2011:20).

För att komma tillrätta med ovanstående problem beslutade en enig riksdag i december 2012 att de 21 fristående länsmyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium skulle slås ihop till en nationell polismyndighet.

Mycket talar emellertid för att beslutet att centralisera polisen var ett beställningsverk där diagnosen var anpassad utifrån en förbestämd medicin; ökad centralisering, när patienten i själva verket led av en helt annan sjukdom.

Vi från den oberoende tankesmedjan Stiftelsen Tryggare Sverige var en av få remissinstanser som var kritiska till Polisorganisationskommittén förslag om att centralisera polisen. Sedan beslutet väl fattades har vi varit och är lojala. Vissa polisiära uppgifter måste hanteras centralt medan andra kan hanteras centralt.

Lika självklart är det dock att ytterligare andra uppgifter måste hanteras lokalt. Det gäller till exempel det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet.

Nu är polisens verksamhet med rätta föremål för nya diskussioner och åsikterna om varför det ser ut som det gör och om vad som krävs för att vända situationen går heta. Tyvärr saknas fortfarande en ordentlig analys av orsakerna bakom polisens problem. Det hindrar emellertid inte olika aktörer att komma med mer eller mindre spekulativa lösningar.

Olika tänkbara förklaringar till polisens försämrade resultat som förts fram har visat sig endast i begränsad utsträckning förklara situationen.

Samtidigt finns andra förklaringar som är svårare att både avfärda och bekräfta utifrån empiri. Det handlar till exempel om:

Förändrad brottsstruktur: Till viss del kan polisens dåliga resultat sannolikt bero på en förändrad brottsstruktur där en del av den traditionella mängdbrottsligheten i form av till exempel tillgrepp av fordon och våld i offentligt miljö har minskat till förmån för en grövre och mer organiserad brottslighet.

Dessutom har den tekniska utvecklingen möjliggjort nya typer av brott och tillvägagångssätt som har försvårat (inte förhindrat) polisens möjligheter att nå framgång.

Brist på lokal förankring: Vi vet också att en grund för framgångsrikt polisarbete är att det finns en lokal förankring där polisen känner och är kända av invånarna. Även om syftet med den nya organisationen sägs vara att komma närmare invånarna så är det näst intill en omöjlig ekvation att åstadkomma en lokalt förankrad polis samtidigt som verksamheten centraliseras.

Dessutom innebär en omorganisation i sig alltid produktivitetsbortfall då de anställdas fokus flyttas inåt i samma stund som en omorganisation kommer på tal. Detta fortsätter erfarenhetsmässigt över själva omorganisationen och ett antal år därefter.

Avsaknad av kvantitativa mål och tydliga kravställare: En annan förklaring till de senaste årens utveckling kan också vara avsaknaden av kvantitativa mål och tydliga kravställare, vilket blivit särskilt påtagligt i samband med omorganisationen. För samtidigt som polisen genomgått den största omorganisationen sedan förstatligandet 1965 har det politiska inflytandet i form av lokala polisstyrelser helt tagits bort.

Dessutom har regeringen avskaffat i princip samtliga kvantitativa mål eftersom ”professionernas kunnande och yrkesetik” ska bli mer vägledande och då ”det ska tillskapas styrmodeller som ger större frihet för medarbetarna i offentlig sektor”.

Tidigare utgjorde också de juristutbildade polischeferna kravställare internt i organisationen. Detta togs dock bort i samband med den så kallade glastaksreformen med konsekvensen att Sverige aldrig tidigare haft så oerfarna polischefer, som numera dessutom kommer från de egna leden.

Summan av kardemumman är att det fortfarande saknas ordentliga analyser av vad polisens dåliga resultat egentligen beror på. Det hindrar dock vare sig regeringen eller oppositionen från att försöka övertrumfa varandra, bland annat i antalet nya poliser som ska tillföras Polismyndigheten. Detta trots att rikspolischefen själv i Polisens årsredovisning för år 2015 tvingas erkänna att det finns kvalitetsbrister i myndighetens tidsredovisning med konsekvensen att ”det är svårt att på ett rättvisande sätt fastställa hur myndighetens resurser har använts.”

Om rikspolischefen inte vet hur de befintliga resurserna har använts, hur kan han (och andra) då vara så säker på att det behövs fler poliser - och att det är just 2 000 stycken? Kanske krävs 10 000 fler poliser. Kanske handlar det om att behålla de som redan finns eller också handlar åtgärderna för att vända polisens dåliga resultat snarare om bättre ledning och styrning, inklusive tydliga kvantitativa mål.

Vi vill därför mana till besinning när de politiska partierna åter försöker trumfa över varandra i antal nya poliser. Kanske behövs fler poliser, kanske inte. Avgörande för detta är vilken förmåga som finns respektive vilken förmåga som krävs för att lösa ställda uppgifter.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

11 comments

Nya poliser torde heller inte göra någon större nytta, när dessa ofta saknar bestämda riktlinjer för hur de ska förhålla sig till allmänheten. För vilket blev resultatet av att enskilda förorters poliser bjöd in på kaffe och kaka? Den saken har media redogjort för. Somliga av dessa polismän omringades en stund senare av stenkastande grupper. Sverige bör därför jämföra med hur andra framgångsrika länder agerar.

Det finns all anledning att ifrågasätta om flera poliser och mera pengar verkligen är lösningen på polisens kris. Det receptet provade ju alliansregeringen och det misslyckades ju totalt. Produktiviteten och brottsuppklarningen sjönk drastiskt. Nu försöker man med samma recept igen och alla politiker är med på tåget.

I går skrev DN att polisen lät bli att redovisa försämrad brottsuppklarning i sin årsredovisning. Samtidigt som polisen begärt och fått mer pengar med hänvisning till flyktingar och terrorister visar det sig också att man inte använt pengarna utan får 700 miljoner över år 2016.

Detta visar att polisen fortsätter att desinformera i sina verksamhetsplaner och årsredovisningar. Man undviker till varje pris mätbara, kvantitativa mål. Man klarar eller vill uppenbarligen inte visa verkligheten utan fortsätter att uppehålla fasaden ! Det är förutsättningen för att ständigt få mera resurser.

Varför vägrar Eliasson att jämföra med Finlands polis ? Där har man 150 poliser per 100.000 innevånare medan Sverige har 206 ! Under tre år bantar man hårdhänt poliskåren och avskedar poliser. Resultatet är kraftigt ökad produktivitet !!!!!!!!!!!!!!!!

Finsk polis har genomgående sämst betalt av Nordens poliser men bara marginellt sämre än svensk polis. Norsk polis har bättre betalt medan Dansk polis har mycket bättre betalt.
Inom finska rättsväsendet arbetar drygt 7 300 poliser (finsk polis minskar i antal och beräknas om fyra år vara nere i 6 500 poliser) och totala personalstyrkan knappa 10 000 personer. Kostnaden för finsk polis var år 2015 cirka 7 500 000 000 kronor (omräknat från euro med en kurs på cirka 9 kronor). Detta motsvarar 740 700 kronor per anställd (marginellt mindre än för Sverige med 778 000 per anställd).
I Finland inträffade år 2015 drygt 800 000 brott som kom till polisens kännedom. Även detta ligger per capita på ungefär samma nivå som i Sverige. Så här långt inga större skillnader räknat på antal invånare och polisanställda.
I Finland lagfördes, år 2015, 262 000 personer i 236 500 ärenden (jfr Sverige 161 000 redovisade ärenden samma år. Här försvann dock cirka 20 tusen ärenden genom bristfällig utredning samt ogillat åtal). Dessa finska siffror är något osäkra eftersom jag inte kunnat få fram hur många ärenden av dessa som inte gått till domstol och inte heller hur många ärenden som åtalets ogillats på. Oaktat detta så är 236 500 ärenden med 262 000 misstänkta imponerande med en procentsats som vida överskrider svensk polis. Uppklarningsprocent ungefär 33 men högre enligt vissa noteringar. De svenska siffrorna med samma uträkning cirka 10%.
I Sverige kostade år 2015 varje utrett ärende (inklusive de självuppklarande) 147 000 kronor. Motsvarande siffra i Finland 31 000 kronor.
Se också
https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/48009-hur-kostnadseffe...

Tack TSK och Börje RP Carlsson för att ni gräver djupt i jämförelse med polisen i Finland ! Nu börjar vi närma oss pudelns kärna: Det är till stor del systemfel som är orsaken till krisen hos svensk polis. En mycket viktig bit av omorganisationen var att nu skulle resurserna användas så att utredningen av brott skulle bli likvärdig så att det inte var beroende av var brottet inträffat som skulle ha betydelse för möjligheterna till uppklarning.

Det har inte blivit så utan tvärtom. Varför klarar Uppsalapolisen upp 20 procent av bostadsinbrotten medan Stockholm klarar upp skamlösa 3 procent ? Naturligtvis beror det på att man i Stockholm bara gör det man måste göra genom att snabbt lagföra gripna, medan man i Uppsala anstränger sig för att följa upp seriebrottslighet som det alltid handlar om !

Om poliserna inte får bättre löner snart kommer rekryteringen ändå att gå i stöpet. Hur kan man utan vidare budgetera 170 mdr till migrationsverket men hålla på att snåla med 2-3 mdr åt polisen?

Jag läste att en nyutexaminerad förskollärare får direkt 30.000 kronor i månadslön medan en nyutexaminerad polis har knappt 25.000 kronor !
Då det framkom att Finland hade mycket bättre brottsuppklarning än Sverige, bytte Rikspolisstyrelsen redovisningssystem !!!!!!!!!!!!!!!!!!!

I Sverige är brottsuppklarningen för bostadsinbrott 4%, dvs ca 1000 inbrott av ca 22000 uppklaras.
I FInland är brottsuppklarningen för bostadsinbrott 25%, dvs ca 1000 inbrott av ca 4000 uppklaras.

En förklaring kan vara att inbrotten i Finland till största del utförs av lokala förmågor som är välkända av polisen. I Sverige till största delen av kringresande organiserade ligor.

Jag känner inte till vilka skillnader som finns mellan de två länderna avseende lagar, påföljder, strafflängder m.m. Därför tror jag att det är svårt att jämföra på ett korrekt sätt.

Ett sätt att råda bot på krisen inom polisen är att återdecentralisera den, vilket b la innebär att växlar och kommunikationscentraler decentraliseras och finns över hela landet. Polisen blir på så vis tillgänglig för allmänheten och polisen på fältet kan få god respons från ledningen, vilket är en förutsättning för snabba ingripanden och därmed ett gott arbete och allmänhetens förtroende. Det kvittar därför om vi har tusentals fler poliser i en centraliserad organisation, som omöjliggör ett gott polisärt arbete.