Skip to content

"Uttalanden på internet blir inte mindre brottsliga bara för att de är anonyma..."

DEBATT - av Emil Fernow, jur. stud vid Uppsala universitet och aktiv vid Institutet för Juridik och Internet 

 

Jag har en hatkärlek till Twitter. I få andra sammanhang kan jag å ena sidan känna en så stor tacksamhet som jag gör till Dorsey, Williams, Stone och Glass som grundade den sociala plattform jag använder som att å andra sidan känna en stor uppgivenhet över människors sätt att hantera plattformen på.

Låt mig konkretisera det hela. För någon vecka sedan bevittnade jag 10-, eller 100-tals personer som annorlunda uttryckt hade fått epitetet "viktigpetter", som tydligt men fortfarande sakligt upplyste en journalist om att artikeln hen länkat till var 13 år gammal och dessutom, som pricken över i:t var skriven från hens egna tidning.

Trots de många nackdelar som vi regelbundet får höra kring det tempo som råder på internet idag så visade sig här Twitteranvändarna från sin bästa sida. Länken, med vars publiceringssyfte jag tolkar som ett försök att framkalla mer bevis till en redan pågående och hetsig debatt togs ned, och även om en klassisk pudel från journalisten i fråga inte dök upp i mitt flöde tror jag hen fick sig en tankeställare.

Någonstans väcktes en tanke om att granska, värdera och först därefter publicera.

Från det positiva exemplet är steget tyvärr inte långt till ett negativt. Någon som jag tror saknade ovanstående tre värdeord var personen vars tweet ligger bakom den här artikeln (SvD 2016-02-12). I det här läget har någon uppenbarligen känt det nödvändigt att i en tweet inte bara kalla en journalist för vidrig, utan dessutom hänvisa till dennes tänkta barn som ett barn fött av djävulen själv.

Det är ett synnerligen gott exempel på någon som låtit sina spontana reaktioner och känslor helt ta över och vad jag tror och hoppas har personen skrivit något som hen aldrig skulle säga till personen ansikte mot ansikte. Den tanken från min sida gör inte tweeten mindre förkastlig, men det ger åtminstone en förklaring till att den publicerades.

Vi landar i den vid det här laget tröttsamma tanken om att det som sker på internet inte har samma tyngd som det som sker ansikte mot ansikte.

Ett vanligt förekommande problem som vi inom Institutet för Juridik och Internet, och för den delen andra som arbetar med denna typ av frågor, möter är anonyma konton. Personer som genom att gömma sig bakom den klassiska Twitterbilden i form av ett ägg, eller någon annan fantasifull profilbild, spyr galla över personer som inte delar deras uppfattning i någon typ av fråga. 

Vid det här laget vet ni som läser eller följer oss på sociala medier att de utförda gärningarna inte blir mindre brottsliga för att de begås av någon som inte har namn och bild kopplat till sitt konto, men det säger sig självt att det inte går att ställa någon till svars som man inte kan identifiera.

Ska vi då kunna diskutera anonymt på internet i Sverige 2016? En del tycker absolut det, och menar att anonymiteten öppnar upp för diskussioner som annars kan ses som pinsamma eller för den delen inte förtjänas att delas med den stora allmänheten.

Detta är exempelvis ett vanligt förekommande argument bland många flashback-sympatisörer, eller för den delen skribenter på familjeliv, som är ett annat forum där personliga erfarenheter luftas, inte sällan under pseudonym.

Motståndarrörelsen till anonymitet har istället svårt att ens fundera i de banorna och anser att personer vars identitet inte går att avslöja knappt förtjänar att omnämnas i diskussioner. Vi landar i en klassisk gråzon, där min åsikt inte spelar större roll än någon annans.

Så hur kommer vi till bukt med problemet? För egen del tror jag tyvärr att min far har rätt när han mellan varven uttrycker att " den siste idioten inte är född än". 

Jag tror för egen del inte att det går att få ett stopp på hatet och hoten som förekommer på internet fullt ut. Vi har förvisso möjligheter att genom IP-adresser kunna koppla inlägg till specifika datorer, men likt många andra hjälpmedel görs i sådana fall ständigt en avvägning mot såväl yttrandefrihet som det skydd för personliga integriteten som jag och många med mig fortfarande värnar starkt om.

Hur stor insyn vi ska ge till staten i dessa typer av frågor är en fråga som likt den ovan delar Sverige i flera olika synpunkter.

Jag tror inte att vi någon gång kommer att kunna undvika hat och hot på internet fullt ut, men genom kontinuerliga diskussioner och utbildning från tidig ålder är jag övertygad om att vi kan komma en bra bit på väg. Det finns inte något annat alternativ som jag ser det än att få så många personer som möjligt att ta till sig värderingar om hur man beter sig på internet och att upplysa dessa individer om påföljderna om personen inte följer lag och rätt.

Jag är dessutom övertygad om att den lösningen på sikt lämpar sig bättre än ovillkorliga möjligheter för staten att genom övervakning kunna granska varje digitalt steg som vi tar. 

Med det sagt vill jag passa på att ge er tre enkla tips inför framtida närvaro på internet som kan få både dig och personer som du skriver till att få en något mer balanserad internetanvändning - granska, värdera och först därefter publicera.

 

Emil Fernow studerar juridik i Uppsala och arbetar också aktivt för Institutet för Juridik och Internet.

 

 

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt