Skip to content

"Allt vanligare att rekonstruktörer delegerar sina uppdrag - lagstifta mot detta nu"

DEBATT - av Marie Karlsson-Tuula, professor i civilrätt, Handelshögskolan vid Karlstads universitet

 

Under senare år har det blivit relativt vanligt att rekonstruktörer använder sig av fristående samarbetspartners vid utförandet av sitt uppdrag där det anlitade företaget uppträder som en “mellanman” mellan gäldenären och rekonstruktören. Denna förteelse kan också beskrivas så att det är företaget som efterfrågar rekonstruktörens tjänster och därför ingår avtal med företaget. Det ena utesluter inte det andra.

Utgångspunkten är dock att det är den av rätten förordnade rekonstruktören som själv aktivt ska sätta sig in i gäldenärens verksamhet för att kunna återfå lönsamheten i bolaget. Rekonstruktören har en mycket central roll i förfarandet.

För att fullgöra den uppgift han har fått av rätten ska rekonstruktören lämna råd och anvisningar samt ge sitt samtycke till sådana åtgärder som inte kan anses ligga inom ramen för den “vardagliga” affärsverksamheten. Rekonstruktören ska själv löpande övervaka gäldenärens verksamhet.

Ytterst åligger det rekonstruktören att ha överinseede över hur företagets forsatta verksamhet ska bedrivas. Dessutom har lagstiftaren ålagt gäldenären vittgående skyldigheter enligt 2 kap. 14-15 §§ att samarbeta med rekonstruktören och inhämta dennes samtycke vid ingående av för företaget viktiga rättshandlingar.

Till detta kommer att rekonstruktören är skyldig att hålla god kontakt med borgenärerna, sörja för att dessa får erforderligt underlag för bedömningen angående företagsrekonstruktionen.

Det säger sig själv att det ställs höga krav på en rekonstruktör. Det har legat nära till hands att jämföra en rekonstruktörens roll med en konkursförvaltares.

Det är med hänsyn till det nu sagda inte lämpligt att rekonstruktören överlåter delar av det löpande arbetet till någon annan som domstolen inte prövat och funnit lämplig för att utföra uppdraget som rekonstruktör. Det saknas dock ett uttryckligt lagrum för detta. I doktrinen framhålls det dock uttryckligen att en sådan möjlighet saknas för rekonstruktören *.

Att rekonstruktören för egen del kan behöva hjälp från utomstående experter, till exempel vid kvalificerade juridiska eller ekonomiska bedömningar, är en annan sak än den konstruktion som beskrivits här inledningsvis. En sådan möjlighet är att anlita sakkunnigt biträde ges i dag med stöd av 2 kap. 12 § andra stycket LFR.

Vid större rekonstruktioner fungerar det också så i praktiken att den utsedde rekonstruktören samlar behövlig kompetens omkring sig. Detta är dock inte samma sak som att rekonstruktören anlitar ett företag som sköter löpande externa kontakter med myndigheter med flera.

Det är högst olämpligt att rekonstruktören överlåter delar av det löpande arbetet till någon annan som domstolen inte funnit uppdraget lämpligt för. En sådan ordning kan drabba den rekonstruerande gäldenären för det fall inte företagsrekonstruktionen lyckas och gäldenären måste vända sig till en ny rekonstruktör.

Något som inte har berörts här är kostnaderna som är förknippade med ett rekonstruktionsförfarande. Det har inte gått att klarlägga detta trots att jag har genomfört två empiriska undersökningar av antalet företagsrekonstruktioner under åren 1996-2006. Det saknas handlingar som styrker kostnadera såväl i akten rörande rekonstruktionen som i akten I den eventuellt följande konkursen.

Det bör, enligt min mening, införas ett uttryckligt förbud att delegera detta ansvarsfulla uppdrag åt någon annan som inte kan anses ha den kompetens som uppdraget kräver.

Med anledning av det nu anförda bör det i 2 kap. 11 § LFR införas en uttrycklig bestämmelse att rekonstruktören vid utförandet av sitt uppdrag inte får sätta någon annan i sitt ställe.

En ytterligare fråga som bör ställas i sammanhanget är om det är förenligt med advokatsamfundets etiska regler att åta sig ett uppdrag utsedd som rekonstruktör i egenskap av advokat för att sedan överlåta uppgiften åt någon annan. Det är emellertid något jag inte kan ta ställning till utan överlåter det med varm hand till någon behörig handläggare på advokatsamfundet.

 

 

*) Hellners Tryggve, Mellqvist Mikael, Lagen om företagsrekonstruktion - En kommentar, 2 uppl., 2013, s. 86 och Persson A.H. & Karlsson-Tuula, M., Företagsrekonstruktion – i teori och praktik, 2 uppl., 2012, s. 77.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt