Skip to content

"Allmänheten och politiker borde intressera sig mer för oskyldigt dömda - vem som helst kan drabbas"

DEBATT - av Thérèse Juel, författare till boken ”Fällda för sexövergrepp - om rättsfall i Sverige” och Bengt-Göran Johansson, fängelsepastor på Kumlaanstalten i 17 år

 

Det har ropats länge i vårt land efter en fristående resningskommission av samma slag som finns i andra länder i Europa. Nu har det åter väckts en motion om detta i riksdagen - motion 2015/16:1715 - av Finn Bengtsson (M) som nyligen själv redogjorde för sin ståndpunkt i en debattartikel (Dagens Juridik 2015-12-07) .

Förslaget är att Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen och tillkännager detta för regeringen. Än återstår alltså många turer innan något konkret kan finnas på plats.

Förklara det för det mörkerantal oskyldigt dömda som sitter eller har suttit i fängelse och kämpar för sina upprättelser! Av senare års mer än 2 500 inlämnade resningsansökningar till Högsta domstolen har domstolen beviljat resning i enbart 14 fall.

För snart tio år sedan kom Justitiekanslerns rapport "Felaktigt Dömda" och visade på tydliga brister. Trots rapportens svidande kritik har inte mycket hänt. Ämnet ”oskyldigt dömd” tycks inte heller ligga högt i kurs hos vare sig vanliga medborgare, politiker eller media. Ändå borde det vara tvärtom.

Att någon kan bli oskyldigt dömd innebär att ingen kan gå säker - och att vem som helst kan bli dömd.

För den som är väl insatt i det material som legat till grund för tidigare fällande domar och därefter är lika väl är insatt i den nya bevisning som presenteras i en resningsansökan är det synnerligen svårt att acceptera när Högsta domstolen beslutar att avslå en resningsansökan. Framför allt eftersom Högsta domstolen inte har någon motiveringsplikt utan avslaget endast är behäftat med meningen ”har inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet”.

Enligt lagen har en människa rätt till ny prövning om någon ny omständighet kan presenteras som hade kunnat påverka tidigare domslut. Högsta domstolen tycks dessvärre värna så hårt om orubblighetsprincipen - att en lagakraftvunnen dom inte får rubbas - att den mera torde kunna liknas till ”omöjligheternas domstol”. Vilket kränker den medborgerliga rättigheten, som lagstiftaren uttrycker i RB 58 kapitlet om att få sin sak prövad när nya omständigheter har tagits fram.

Ett exempel: Häromveckan var en livstidsdömd man hemma hos sin familj på några timmars permission. Han fick träffa sin fru och son, äta lite hemmalagad mat och umgås en stund med sina kära. De räknade timmarna gick fort. Snart skulle han sitta på tåget på väg tillbaka till anstalten igen.

Mannen har snart suttit tio år i fängelse för någonting som han inte har gjort - och som han har nekat till från den allra första stund då polisen stormade hans hem med misstankar om att han skulle ha skjutit ihjäl en kvinna inför ögonen på hennes 7-åriga son.

Vapnet som kvinnan blev skjuten med har aldrig påträffats. Polisen sägs ha varit snabbt på plats strax efter skottlossningen. På plats fanns då en man i nära relation till kvinnan. Det var han som ivrigt pekar ut den oskyldigt dömde. Trots att mannen blev gripen i sitt hem bara några timmar senare har inga kulpartiklar påträffats på vare sig honom eller på hans kläder.

Det är heller inte fastställt när kvinnan dog. Tidpunkten för hennes död är enbart skapad av åklagaren, utifrån några registrerade tider när en viss garageport har öppnats och stängts. Under dessa minuter ska alltså den dömde mannen, enligt åklagaren, ha åkt hem till kvinnan, skjutit henne och sedan återvänt till sitt arbete. Motivet skulle ha varit en skuld på några tusen kronor.

Om det verkligen fanns en skuld är däremot inte styrkt, mer än att en papperslapp har påträffats i kvinnans hem med bland annat ett namn på. Polisens tekniker konstaterade att kvinnans lägenhet var så välstädad att inte ens hennes eller sonens fingeravtryck kunde påträffas i det egna hemmet. Vilket ger en antydan om att ”mördaren” själv torde ha tagit tid på sig att undanröja alla spår. I åklagarens redan snäva tidsaxel fanns i alla fall inga minuter medräknade till städning.

Förra året lämnade mannen in en ansökan om resning till Högsta domstolen. I den presenterades ett större antal nya omständigheter. En av de nya omständigheterna är att garageportens elektroniska tidsangivelser inte har blivit rätt återgiven vid tidigare huvudförhandlingar vilket i sin tur visar att åklagarens redan knappa ”23 minuter i tid för mord” de facto blir ännu mindre. Vilket talar till förmån för den dömde.

En annan ny och synnerligen viktig omständighet är den iakttagelse som en ambulanssjuksköterska gjorde i samband med att polisen kom till lägenheten. Sjuksköterskan iakttog begynnande likstelhet och marmorering på den döda kvinnans handleder och lägre kroppsregion, vilket knappast torde stämma med de 35-40 minuter som åklagaren lagt i tidsaxeln mellan dödsskjutning och polis på plats. Uppkomsten av likstelhet och likfläckar ger sedan lång tid tillbaka uppskattat tidpunkt för död. En indikation på att flera timmar för dödstidpunkt kan ha passerat är när detta påträffas på en kropps lägre delar.

Så länge som det är människor som dömer i domstolar finns alltid risken att domar kan bli fel.

Likfläckar och likstelhet ljuger inte, men människor kan ljuga. Runt den mördade kvinnan fanns två män. Här kan ha förekommit både skenäktenskap och svartsjuka. Efter hovrättens fällande dom tydliggjorde den nytillträdde försvarsadvokaten i ansökan till Högsta domstolen även de uppenbara brister som förekommit vid fotokonfrontation, då den sjuårige pojken pekat ut den senare dömde mannen.

Trots en väl argumenterad resningsansökan, där alla nya omständigheter blivit styrkta på ett eller annat sätt, avfärdade Högsta domstolen mannens resningsansökan efter enbart ett tiotal arbetsdagar.

Behovet av ett fristående resningsinstitut är större än vad någon vanlig medborgare kan tänka sig. Men för den som blivit oskyldigt dömd och strävar efter upprättelse är det en medborgerlig rättighet i ett land som vill kallas för en rättsstat att få sin sak prövad. Inte av en domstol som med näbbar och klor vill skydda lagakraftvunna domar utan av en fristående kommission som kan se det verkliga värdet i de nya omständigheter som vederlägger tidigare värdering av bevis.

 

 

Thérèse Juel är frilansjournalist och författare till boken ”Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige” (Ica Bokförlag 2010)

Bengt-Göran Johansson, var under 17 år fängelsepastor på Kumlaanstalten

 

 

Foto: Richard Ström och privat

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt