Skip to content

"En obligatorisk skyldighet att dela upp stora upphandlingar skulle gynna konkurrensen"

KRÖNIKA - av Viktoria Edelman, advokat och delägare, Andersson Gustafsson Advokatbyrå

 

För små och medelstora företag är deltagande i offentliga upphandlingar mycket intressant. Genom offentliga upphandlingar kan dessa företag få tävla om uppdrag där det inte är kontakter eller tidigare utförda uppdrag som är avgörande för vilket företag som ska tilldelas ett uppdrag.

Detta är särskilt viktigt för nystartade företag som slåss om möjligheterna att ta marknadsandelar.

Syftet med offentlig upphandling är att, genom att söka den konkurrens som finns på marknaden, göra det möjligt för offentliga upphandlare att få mesta värde för skattepengar. I tider då det i vissa offentliga upphandlingar bara lämnas in ett fåtal anbud måste de upphandlande myndigheterna överväga om de krav som ställs på leverantörena är på rätt nivå eller om kraven är för högt ställda.

Även om en upphandlande myndighet, till exempel en kommun som ska upphandla en byggentreprenad, har ett berättigat intresse av att säkerställa att den entreprenör som kan komma att tilldelas ett kontrakt har den nödvändiga ekonomiska och finansiella kapaciteten finns det otaliga exempel på att de krav som ställts är så höga att ett litet eller medelstort företag som har kapaciteten att utföra en byggentreprenad till följd av för högt ställda krav utestängts från möjligheten att ens lämna anbud och tävla om kontrakt.

I de nya EU-direktiven om upphandling som antagits, bland annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling, anges i skälen att den offentliga upphandlingen bör anpassas till de små och medelstora företagen och att alltför högt ställda krav ofta utgör ett omotiverat hinder för små och medelstora företag.

För att underlätta för små och medelstora företag och för att stärka konkurrensen anges i direktivet att de upphandlande myndigheterna i synnerhet bör uppmuntras att dela upp större kontrakt i delar för att antingen anpassa storleken på projekt till små och medelstora företags kapacitet eller anpassa innehållet i kontrakten till de specialiserade sektorer där de små eller medelstora företagen är verksamma.

I direktivet anges vidare att upphandlande myndighet får ställa ekonomiska och finansiella krav på anbudsgivare för att se till att denna har den nödvändiga ekonomiska och finansiella kapaciteten att fullgöra kontraktet. I detta syfte får den upphandlande myndigheten särskilt kräva att anbudsgivaren har en viss minsta årsomsättning. Den minsta årliga omsättning som krävs får enligt det nya direktivet inte överstiga ett belopp som är två gånger så högt som det uppskattade kontraktsvärdet, utom vid vederbörligen motiverade fall såsom avseende speciella risker som är förknippade med byggentreprenadens, tjänsternas eller varornas art.

I tidigare direktiv saknas bestämmelser om storleken på det krav en upphandlande myndighet kan ställa avseende årsomsättning. En sådan prövning reglerades istället av om kravet var proportionerligt eller inte. Det minimikrav som nu införts i direktivet utgör ett förtydligande av vad som enligt rättspraxis anses vara i strid med proportionalitetsprincipen och de ändringar som införts i direktivet är således en kodifiering av befintlig praxis.

Regeringen överlämnade i juni i år en lagrådsremiss med förslag till nya upphandlingslagar i syfte att implementera de nya direktiven. Sverige hade här ett utmärkt tillfälle att öka möjligheterna för små och medelstora företag att delta vid upphandlingar om kontrakten delas upp och omsättningskraven begränsas.

Tyvärr har detta tillfälle inte tagits i akt fullt ut. I det förslag som överlämnats till Lagrådet återfinns visserligen förslaget om att begränsa omsättningskravet, medan uppdelning av kontrakt i delar inte föreslås göras obligatoriskt trots att detta redan genomförts i andra medlemsstater.

Trots att uppdelning av kontrakt och anpassning av storlek skulle vara ett sätt att underlätta tillträde till offentliga upphandlingar för små och medelstora företag och det genom de nya direktiven är möjligt att införa en obligatorisk skyldighet att dela upp kontrakt, har Sverige i det nu liggande förslaget stannat vid att upphandande myndigheter ska överväga att dela upp större kontrakt i separata delar och motivera varför ett kontrakt inte ska tilldelas i separata delar.

I branscher där brist på konkurrens ibland förekommer - bland annat vid upphandlingar av byggentreprenader där det många gånger endast är en eller ett fåtal leverantörer som lämnar anbud - hade ett obligatoriskt krav att dela upp kontrakt i delar verkligen kunnat vara ett verktyg som, tillsammans med begränsningen av omsättningskrav, hade medfört betydligt större möjligheter för små och medelstora företag att få lämna anbud. Upphandlande myndigheter skulle härigenom kunnat få in fler anbud.

Ett införande av ett obligatorium skulle ha underlättat att uppnå det övergripande målet för upphandlingsreglerna, vilket är att öppna upp för så bred konkurrens som möjligt. För upphandlande myndigheter som lider av bristande konkurrens återstår dock att utnyttja den fakultativa möjligheten att dela upp kontrakt och därigenom öka konkurrensen samt underlätta situationen för små och medelstora företag.

 

Viktoria Edelman arbetar på Andersson Gustafsson Advokatbyrå som regelbundet skriver om fastighets- och entreprenadrätt i Dagens Juridik.

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt