Skip to content

"Lagförslaget om underrättelseregister - en varning om en framväxande övervakningsstat"

DEBATT/ANALYS - av advokat Conny Larsson, advokatfirman Gärde & Partners

 

Under senare tid har det framlagts en rad lagförslag som ska ge myndigheterna en allt större tillgång till allt fler uppgifter.[1] I en utredning - Ds 2014:30, Informationsutbyte vid samverkan mot grov organiserad brottslighet - föreslås nu mycket långtgående möjligheter för myndigheter som bedriver underrättelseverksamhet att få tillgång till uppgifter från andra myndigheter.

Gemensamt för förslagen är att de avser insamling och behandling av uppgifter som tillsammans innebär en allt större inskränkning av de enskildas privata sfär och den personliga integriteten. Samtidigt kan förslagen var för sig och utifrån de ändamål de avser att uppfylla kännas både angelägna och motiverade.

Men när de enskilda i allt större omfattning och på allt fler områden utsätts för en kartläggning och övervakning ökar även riskerna för att uppgifterna kommer att användas för sådana ändamål och på sådant sätt som inte först var avsikten. Detta måste tas på allt större allvar vid framtagandet av varje nytt lagförslag av liknande karaktär.

Någonting som ytterligare måste tas med i beräkningen är att samhällets ambition att genom en allt större uppgiftsinsamling och övervakning skapa trygghet och säkerhet, till slut når en gräns där man tappar de enskildas förtroende.

Förslaget innehåller begrepp och formuleringar som i princip lämnar öppet vilka slags uppgifter som kan komma att vara tillgängliga, vilka slags brott det ska vara fråga om, hur länge uppgifterna kommer att behandlas och till vilka uppgifterna kan komma att utlämnas. Det lämnas till och med öppet vilka slags myndigheter som kan sägas bedriva en sådan underrättelseverksamhet som avses.

Underrättelseverksamhet bedrivs typiskt sett under sträng sekretess där den enskilde inte kommer att få reda på att uppgifter behandlas om honom eller henne, än mindre vilka slags uppgifter det är fråga om.[2] Det finns därför en uppenbar risk för att missvisande eller felaktiga uppgifter kan leda till sådana konsekvenser för de enskilda som de kommer att sakna möjlighet att värja sig mot.

Om nu allt fler uppgifter ska få användas av allt fler i allt fler situationer säger det sig självt att riskerna för felaktig eller missvisande hantering kommer att öka.

Det slags brottslighet som enligt förslaget (1 §) ska omfattas av bestämmelserna är mycket vidsträckt. När det gäller vad som ska anses vara ”grov” brottslighet finns en naturlig koppling till de straffskalor som gäller och det straffvärde som gäller för brottet. Dock innebär de föreslagna reglerna att även ”omfattande” brottslighet ska omfattas.

Det finns i det sammanhanget ingen begränsning till att det ska vara fråga om grova brott, utan även mindre allvarlig eller rentav bagatellartad brottslighet föreslås kunna ingå om den är ”omfattande”. Men vad som ska förstås med ”omfattande” lämnas dock öppet i förslaget.[3]

Därmed finns risk för att uppgiftsskyldigheten och informationsutbytet kommer att tillämpas i betydligt fler sammanhang än beträffande den ”grova organiserade brottsligheten” förslaget säger sig avse. Förslaget lämnar därmed ett mycket stort utrymme för myndigheterna att skönsmässigt bedöma vilket slags brottslighet som ska falla under bestämmelsernas tillämpningsområde.

I förslaget lämnas även öppet vilka slags uppgifter som myndigheterna ska kunna få tillgång till med stöd av bestämmelserna. Som de föreslagna reglerna utformats skulle alla slags uppgifter kunna begäras ut, alltså inte enbart uppgifter som angår en misstänkt person. Den enda begränsningen ligger i att uppgifterna ”behövs”.[4]

När behov av uppgifterna kan anses föreligga ges i förslaget en mycket vidsträckt innebörd och det ska vara tillräckligt att uppgifterna ”kan bidra”.[5]

Uppgifter som angår en person kan därmed komma att utlämnas till och behandlas hos de berörda myndigheterna oberoende av om personen behöver ha något egentligt samröre med den aktuella brottsligheten.

Det framgår uttryckligen i förslaget att myndigheternas samverkan och informationsutbyte ska avse ”underrättelseverksamhet”.[6] Detta slags verksamhet omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) OSL[7] samtidigt som personuppgifterna får behandlas med stöd av särskild registerlagstiftning under den tidsrymd och för de ändamål som anges där.

En omständighet av särskild betydelse är att uppgifterna även kan komma att utlämnas till utländska myndigheter eller andra organisationer, till exempel i samband med utbyte av underrättelseinformation som sker enligt överenskommelser med annat land. Hur uppgifterna därefter kommer att användas och vilka konsekvenser detta kan få för de enskilda blir omöjligt att bedöma, men de föreslagna bestämmelserna får till följd att det kommer att finnas en betydligt större mängd uppgifter som kan överföras till utländska myndigheter eller organisationer än vad som kan ske enligt nuvarande lagstiftning. Detta utgör en risk för integritetsintrång och andra olägenheter som inte beaktats i förslaget.

I förslaget räknas olika myndigheter upp som ska ha rätt att begära ut uppgifterna från andra myndigheter.[8] Samtidigt ska Regeringen ges möjlighet att genom förordning bestämma vilka myndigheter som från tid till annan ska ha rätt att enligt de föreslagna bestämmelserna begära ut uppgifter för underrättelseverksamhet och det kan förekomma att endast delar av olika myndigheter anses bedriva sådan underrättelseverksamhet som avses.[9]

Det säger sig självt att en sådan flexibilitet är välkommen för myndigheterna, men för den enskilde blir det i praktiken omöjligt att förutse vilka myndigheter som kommer att ges rätt att få tillgång till uppgifterna.

Enligt förslaget ska ett utlämnande av uppgifter även föregås av en intresseavvägning, men denna ska vara generell och utgå ifrån att samhället typiskt sett har ett större behov av att kunna utbyta informationen än den enskildes integritetsintresse.[10] Det anges även att utrymmet för undantag i de enskilda fallen ska vara begränsat.[11]

I likhet med många andra förslag till lagstiftning av liknande slag framhålls den personliga integriteten återkommande som ett viktigt intresse, men det sägs inget närmare om hur eller genom vilka konkreta åtgärder integriteten ska skyddas. Detta framstår därför mer som pliktskyldiga uttalanden än uttryck för ett konkret intresse från förslagställaren.

Mot denna bakgrund medför förslaget en överhängande risk för att ett utlämnande av uppgifterna i praktiken inte kommer att ifrågasättas och att den personliga integriteten kommer att få en alltmer underordnad betydelse.

Enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (Dataskyddsdirektivet), ska de ändamål för vilket personuppgifter får behandlas vara bestämda, legitima och lagenliga.[12] I och med att de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde blivit mycket vidsträckt finns det även anledning att ifrågasätta förslagets förenlighet med kraven i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Dataskyddsdirektivet och regeringsformen.

Sammanfattningsvis innebär förslaget därför en stor risk för att de enskilda kan komma att bli utsatta för olägenheter utan att vare sig ha någon möjlighet att få reda på anledningen därtill eller kunna tillvarata sin rätt i en sådan situation. Olägenheterna kan bli av sådan art och omfattning att de inte står i rimlig proportion till det intresse som föranlett behandlingen av uppgifterna, olägenheter som i värsta fall kan vara helt obefogade.

Förslaget ägnar inte denna problematik något större intresse, utan framhåller återkommande att samhällsintresset i att skydda sig mot aktuell slags brottslighet typiskt sett får anses väga tyngre än de enskildas intressen och att integritetsintressena endast i rena undantagsfall kommer att ges företräde.[13] Förslaget har därför knappast föregåtts av en tillräcklig utredning av vilka konskevenser som enskilda kan drabbas av, särskilt när uppgiftsinhämtandet och informationsutbytet avser underrättelseverksamhet.

Ytterst handlar det aktuella förslaget om vilket slags samhälle vi i slutändan vill ha: ett fortsatt fritt demokratiskt och öppet samhälle, eller en allt mer framväxande övervakningsstat som i allt högre utsträckning skaffar sig tillgång till information och övervakar oss – låt vara ”för den goda sakens skull”. Ändamålen helgar dock inte alla medel.

 


[1] Se t.ex. SOU 2007:76 – Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning, SOU 2013:39 – betänkandet över Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet och Ds 2013:48 – Informationsutbyte för bekämpning av allvarlig brottslighet – genomförande av samarbetsavtal med Förenta staterna

[2] Se OSL 18:2

[3] Ds 2014:30 s. 11 f., 24, 96 f., 104 f. och 136 ff.

[4] Ds 2014:30 s. 11 och 103

[5] Ds 2014:30 s. 119 ff. och 137 ff.

[6] Ds 2014:30 s. 96 f., 106 ff., och 136

[7] OSL 18:2

[8] Ds 2014:30 s. 105 ff.

[9] Ds 2014:30 s. 107

[10] Ds 2014:30 s. 139

[11] Ds 2014:30 s. 102 och 104

[12] Art. 7 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Jfr Art. 8 EKMR och RF 2:6

[13] Jfr. Ds 2014:30 s. 93, 98, 101 ff. och 104

 

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt