Skip to content

"Hovråttan - ett eländigt kloakdjur av synnerligen läbbigt slag..."

Sven Cavallin – f d rådman i Blekinge tingsrätt

KRÖNIKA - av Sven Cavallin – f d rådman i bland annat Blekinge tingsrätt

 

I Blekinge fanns förr i tiden åtta domstolar.  De minskade till fyra och på 1970-talet fanns alltså från väster till öster i Blekinge: Sölvesborgs tingsrätt, Karlshamns tingsrätt, Ronneby tingsrätt och Karlskrona tingsrätt. Jag har tjänstgjort i samtliga.

Redan under 1970-talet höjdes röster för en sammanslagning av domstolarna i länet – men det blev inte något av med den saken då. Motståndet var lokalt ganska så kraftigt.

Kraven återkom men först mot slutet av 1990-talet togs beslut om att det skulle bli en enda domstol i Blekinge – Blekinge tingsrätt. Den skulle vara stationerad i Karlskrona men på grund av det fortfarande ganska starka lokala motståndet mot sammanslagningen – framför allt nu västerifrån - beslöts att Blekinge tingsrätt skulle ha kansliort även i Karlshamn.

Inför den här sammanslagningen fick en del tillfälliga arrangemang bli lösningen på domarsidan och det föll sig naturligt att jag hamnade som domhavande på Ronneby tingsrätt från hösten 2000. Det blev alltså så att jag följde min gamla och av mig mycket omhuldade tingsrätt till slutet!

Det sista halvåret var jag ensam domherre på den täppan – med två duktiga tingsnotarier och ett litet kansli på fyra-fem mycket kompetenta och erfarna kvinnor samt en likaledes erfaren vaktmästare. Vi arbetade bra tillsammans och trivdes ypperligt.

Jag kan med ett nostalgiskt öga i backspegeln helt klart konstatera att den lilla ”domstolsmaskin” jag under den tiden hade till mitt förfogande var den tveklöst mest effektiva jag någonsin upplevt! De mål vi vid sammanslagningen kom att överlämna till den nyinrättade Blekinge tingsrätt var få – till exempel var det äldsta brottmålet av det tiotal vi inte hann med att avgöra blott tolv dagar gammalt.

Under början av 2001 hände det sig att hovrättslagmannen Olle Ekstedt – och flera med honom – ville uppmärksamma en domstolssekreterare Eva Berg på hovrättens femte avdelning som skulle gå i pension. Hon skulle minsann få en bok sig tillägnad och när Olle E frågade mig ställde jag gärna upp med ett bidrag eftersom jag ju väl kände den mycket dugliga och trevliga Eva B sedan min tid på hovrätten.

Jag skrev alltså en liten betraktelse, som kom att inflyta i "Boken till Eva – en minnesbok vid Eva Bergs pensionering" (Hovrätten över Skåne och Blekinge, Red. Olle Ekstedt – Lennart Frii – ISBN 91-631-1129-2.)

Det kan i sammanhanget nämnas att den i betraktelsen nämnde Gunnar Carlesjö från slutet av 1940-talet till slutet av 1960-talet var häradshövding i Östra och Medelsta domsagas häradsrätt, som domstolen i Ronneby då hette. Den omfattade ju hela östra Blekinge förutom Karlskrona stad, där rådhusrätten huserade. Häradsrätten hade återkommande brottmålstingsdagar på särskilt tingsställe i Lyckeby norr om Karlskrona på den tiden.

Den där episteln, som ju mest handlar om hovrätten, kan här återges in extenso och med bibehållen usel stavning:

 

NÅGOT OM HOVRÅTTAN M.M - en betraktelse av Sven Cavallin, rådman i Karlskrona tingsrätt, f n tjänstgörande som domhavande i Ronneby tingsrätt. Ronneby i mars nådens år 2001.

När barnen var små – på 1970-talet – var det två ting man som illasinnad förälder kunde skrämma dom mä. Det ena var ”kommuuuunen” – ett slags amöbaliknande monster, som kunde antagas lägga sej i allsköns privata angelägenheter och därför framstod som ett slemmigt hot mot den lilla familjen. Det andra var ”hovråttan” – ett eländigt och mycket farligt kloakdjur av något obestämbart och synnerligen läbbigt slag, till vilket pappa hade någon märklig knytning.

Pappas - det vill säga min - första personliga kontakt med ”hovråttan” kom hösten 1973, då jag efter en notariesejour i Karlshamns tingsrätt antogs som aspirant. Jag minns mycket väl mitt samtal med den till synes något buttre men utomordentligt godhjärtade Malte Andersson, mästerlotsen, som på litet äldre dagar seglat in i den skånska hovrätten.

Han förklarade för mej att i det budgetläge, som då förelåg, minsann inte fanns något utrymme för nyanställning av några fiskaler och att den omständigheten att en del abekater i Blekinge hade varit otillständigt ihärdiga i sina kontakter mä hovrätten om min person naturligtvis inte var skäl nog att bereda mej någon anställning, men att presidenten Björn Kjellin likväl till slut i ett förmodat anfall av vansinne eller möjligen välvilja beslutat anställa mej som aspirant i kungliga hovrätten.

Några år dessförinnan hade jag haft en telefonkontakt med Maltes företrädare, byråschäfern Torsten Jacobsson, i anledning av en tilltänkt utbytestjänstgöring, som det hette enligt någon paragraf i den gamla domsagostadgan - 20 § tror jag det var - på åklagarmyndigheten i Malmö.

På den tiden hade hovrätten liksom viss koll på det uppväxande släktet jurister - man ville helt enkelt knyta de goda juristerna till sig. Idag är situationen annorlunda och hovrättens uppföljning är förmodligen totalt bortblåst.

Jag minns att jag liksom missuppfattat det där med byråchef och byrådirektör, varför jag i ett därefter gruvligen åtrat telefonsamtal med Torsten Jacobsson andades något om att jag inte ville störa byrådirektören mä denna usla angelägenhet utan därför vände mej till byråschäfern, något som fick den senare att fullkomligt krevera. ”Byrådirektören (som dåförtiden var Alf Sandell) är föredragande för mej i dé här ärendet!” ylades det i luren i en ton av sådant slag att jag fick gömma mej under soffan i tre dagar.

När jag nu på spagettiben inställde mej i kungl. hovrätten i september 1973 var det i en tid då det där med titulatur liksom var i en brytning. Den avdelning jag hamnade på var hovrättens tredje, där lagmannen Bladh - eller "bladman Lag" som ja i förvirringen bluddrade ihop det till - liksom aldrig blev på det klara med hur han skulle tittelera en sån som mej, han undrade väl vem katten som dragit in en sån där figur i hovrätten!

Utsättningen av mål var på den avdelningen en helsikes omständlig procedur o sagde bladman ansåg sig själv böra handha detta, varav följde oändliga kontakter mä fiskalerna i den raspiga snabbtillefonen.

Försynt inledde han alltid mä någon form av titulatur och dé hannlade då om ”aspirantfiskal”, ”fiskalsnotarie” - eller - vanligen – ”Cavallinfiskal”.

De utsatta målen fick sedermera esomoftast av olika skäl ställas in. Ett och annat mål även på den avdelningen gick dock till huvudförhandling och jag minns med fasa ett sådant, där - efter det parter och ombud troppat av - hovrättsrådet Åhberg, som var ”voff”* på samma avdelning, i sin jovialiska framtoning vände sig till mig och undrade vad ”fiskalen tyckte” ("voff” betyder  vice ordförande på avdelning och innebär att man fungerar som lagmannens ställföreträdare och alltså är ordförande när inte lagmannen sitter med i rätten).

Fiskalen tyckte en hel del och bräkte på en god stund i något slags votum, som gick ut på att tingsrättens dom nog borde rättas till i olika hänseenden.

Härefter gick ordet till ledamöterna i hovrätten, vilka lakoniskt förklarade sej fastställa tingsrättens dom. ”Fastställes, fastställes, fastställes, fastställes” ekade det taktfast fyra gånger och jag vart tillintetgjord.

Senare den dagen tassade jag i eländigt psykiskt tillstånd fram till hovrättsrådet Åhbergs dörr och uttryckte insläppt min stora tveksamhet till en fortsättning för mitt vidkommande på domarbanan. ”Asch”, sa han, ”du behöver bara lite mänsklig erfarenhet!”

Måhända har jag härefter inhämtat en del av den varan. Något fick jag förmodligen mej till livs av den pensionerade häradshövdingen Gunnar Carlesjö, som tjänstgjorde som adjungerad ledamot i hovrätten vid den tiden och med vilken jag under en period delade rum. Det handlade om ett skrubbartat utrymme på tredje våningen i den gamla hovrättsbyggnaden – ett minimalt kyffe om 5-6 kvadratmeter vid sidan av fiskalstoiletten, från vilken efterbörden av misslyckade föredragningar stundtals kunde förmärkas.

Hä va tämmeligen lyhört om man säger så. Den gode Carlesjö satt och kedjerökte samt skrockade oupphörligt. Ibland körde jag honom hem till hans bostad i Thulehem i Lund. Jag tror att han vid denna sin tjänstgöring i skånska hovrätten var 80 år, möjligen till och med ännu äldre!

På en ny avdelning hette min rotelchef Åhström. Detta hovrättsråd var något koleriskt och ställde krav på ständigt återkommande rotelgenomgångar, varvid det gällde att snabbt som tusan inställa sig på hans tjänsterum med papperen i ordning för en kort men fullständig sammanfattning av läget på roteln. Före mej hade Björn Molin varit på den roteln som fiskal och eftersom Åhström pratade först och tryckte på knapparna sedan eller samtidigt som han utdelade sina order lät det precis likadant i den raspiga snabbtillefonen på Björns och min tid hos detta hovrättsråd, nämligen ”iiiiiin!”. Åhström brydde sej nämligen vid kontakterna mä fiskalerna inte om någon titulatur utan körde bara mä efternamnet, fast högt.

Mot slutet av hovrättstiden hamnade ja på en extrainsatt avdelning, bestående av bland annat Åhberg och den pensionerade men mycket vitale lagmannen Sture Hasslow från Eslöv, och mä uppgift att avverka mål från olika andra avdelningar.

Ihopaplockandet av dessa mål till rakning var en sällsynt delikat uppgift och ja kan fortfarande minnas de kryptiska formuleringar och omständliga förklaringar man på sina håll presterade för att söka bli av mä sina surdegar. Vi klapp emellertid mål under ett antal månvarv som om vi haft pittalt för dé, något vi förmodligen hade men vilket man aldrig funderade på, och hade samtidigt vansinnigt trevligt. En utomordentligt stimulerande tid var detta. Kanske den bästa.

År 1975 blev jag utsläppt från fadershuset för att som tingsfiskal hamna i Ronneby tingsrätt, där jag trivdes så fördömt bra att jag stannade i fem år.

År 1980 fick jag med svansen mellan benen ta mej tillbaka till huset vid kanalen. Den sejouren blev tämligen kort och jag fann mej nog egentligen aldrig tillrätta i den vändan om cirka nio månader – måhända hade jag blivit alltför självsvåldig under min tingsrättstid för att riktigt kunna inlemmas på nytt i hovrättsmiljön.

Idag sitter jag åter i fiskalsrummet på Ronneby tingsrätt och blickar dystert ut över den trädgård, där Gunnar Carlesjö varsamt vårdade växterna för ett halvsekel sedan. Domstolen i hjärtat av Sveriges trädgård skall inom mycket kort tid upphöra att finnas till och det är nästan lika svårt att ta till sig som att en hel del människor – äldre och yngre – vilka man lärt känna och uppskatta, också plötsligen upphör att finnas till.

 

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt