Skip to content

"Fallen visar på strukturella fel i rättssystemet - s k experterutlåtanden godtas alltför lättvindigt"

DEBATT - av Jonas Segersam och Mats Hellberg, ordförande och vice ordförande i RFFR, Riksförbundet för familjers rättigheter

 

När samhället tvingar barn att flytta från sina föräldrar och familjer därmed splittras för all framtid - så kallad uppväxtplacering – utgår vi från att besluten tas på bergsäker grund.  Men några aktuella rättsfall som handlar om ”skakvåld” visar att företrädare för barnskyddsteam i åratal, likt Kejsarens skräddare, fått domstolar och socialtjänster att tro att deras hypotetiska resonemang står för en vetenskaplig sanning.

Det finns många paralleller med Quick-målen, där en sluten expertgrupp fick fria händer att definiera den numera starkt ifrågasatta sanning som ledde till att Bergwall blev flerfaldigt dömd. Kjell-Olof Feldt menar i en debattartikel (DJ 2012-11-21) att den kommission som tillsatts i avsikt att söka strukturella fel i rättssystemet rimligen borde studera fler än ett rättsfall för att kunna lösa sin uppgift. Även skakvåldsmålen borde tas med i denna grupp.

Högsta domstolens vägledande dom (HD B 3438-12) och de numera avslutade resningsmålen visar att dessa mål inte handlar om skuldfrågan per se. I stället visar de att det vetenskapliga underlaget som tidigare ansetts kunna definiera ett brott nu är vetenskapligt ifrågasatt.

Detta har implikationer inte bara för de allmänna domstolarna utan i lika hög grad för förvaltningsrätter och socialtjänster i ärenden som rör tvångsplacering av barn på medicinsk grund.

Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har inlett ett projekt för att utvärdera de diagnosmodeller som omfattas av skakvåldskonceptet. Socialstyrelsen och rättsmedicinalverket har i yttranden konstaterat att det finns en betydande vetenskaplig kunskapslucka när det gäller orsaker till röntgenfynd på spädbarn som saknar synliga yttre skador och som inte uppvisar några tecken på omsorgssvikt från föräldrarna.

Man konstaterar  att förutsättningslösa utvärderingar är problematiska eftersom vetenskapsteoretiker är eniga om att teorineutrala (opartiska) tolkningar av fakta inte existerar. Detta är givetvis synnerligen relevant i rättssammanhang eftersom domstolar regelbundet knyter så kallat ”opartiskt” sakkunniga till sig för att få hjälp att tolka fakta. Därigenom bygger man implicit in en rättsosäker och hypotesbunden tolkning som felaktigt åberopas som objektiv.

Man varnar för att starka psykologiska mekanismer inverkar på uttolkning av fakta och bidrar till strukturella tankefel. Ökat expertberoende i samhället har medfört att experter kommit att ges en större auktoritet än de förtjänar i beslutsprocesser. Det kan ha sin grund i att vi, generellt, har en inbyggd övertro på expertkunskap, eller snarare expertutlåtanden.

När riksåklagaren nyligen yttrade sig i riksradions Studio Ett (2014-12-09) så definierar han det fundamentala och strukturella problemet i denna typ av rättsfall. Han vidhåller att man måste kunna lita på experter och visar därigenom att han inte fullt ut tagit till sig det tydliga direktivet i HD:s vägledande dom – att domstolar inte ska överlåta dömande till experter.

Man har i tidigare rättsprocesser hamnat i ett subjektivt bedömande av experters trovärdighet - expertbasering, i stället för att validera grund och metod för expertutsagan – evidensbasering. Man kan ställa sig den relevanta frågan hur det kan komma sig att en doktorands vetenskapliga tes utsätts för kvalitativ och rigorös prövning i ett opponeringsförfarande i den akademiska processen medan en åklagares vetenskapliga tes prövas godtyckligt och lekmannamässigt i den rättsliga?

I det första fallet handlar det om en doktorshatt, det andra resulterar i vidsträckta konsekvenser för barn, deras föräldrar, släkt och vänner.

I domskälen för de numera nedlagda resningsmålen framgår tydligt att grundläggande vetenskapliga frågeställningar ignorerats. Man finner exempelvis resonemang som felaktigt hävdar att fallstudier, eller översikter av fallstudier, kan bevisa en hypotes – samtidigt som man förkastar den uppenbart sanna iden att en enda fallstudie kan motbevisa den.

I en nyligen publicerad bok, "Rättsmedicin i teori och praktik", skriven av bland andra professorn i rättsmedicin Ingemar Thiblin, ges en begriplig genomgång av vetenskapsteori och kunskapslära. Innehållet kan anses definiera en rimlig lägsta kunskapsnivå för att lekmän ska kunna utvärdera ett experutlåtande på ett rättssäkert sätt.

Boken beskriver också de psykologiska faktorer, som till exempel förförståelse och selektionsförvillelse, som leder till tankefel vid uttolkning av fakta. Det torde inte vara omöjligt att åstadkomma ett kunskapslyft inom rättsväsendet inom dessa ämnesområden varvid rättssäkerheten skulle främjas i alla mål som innefattar expertutlåtanden. Den som händelsevis tror sig stå över feltänkande är i sig själv ett exempel på just ett sådant tankefel...

Man kan skymta de bakomliggande orsakerna till barnskyddsteamens allt envisare bedyranden att de aldrig haft fel genom att studera de mycket starka krafter som verkat för att etablera och permanenta teamen. Skakvåldshypotesen fick i USA närmast epidemiskt genomslag i domstolarna och ett mycket stort antal människor dömdes för det påstådda skakvåldet.

Därigenom fick hypotesen ett slags populärvetenskaplig bekräftelse och man fick tillgång till ett statistiskt underlag på ”bekräftade” fall. Det fåtal erkännanden som åberopas har aldrig validerats vetenskapligt och är ofta resultat av strafflindringsförhandlingar.

Varje dom som baserades på hypotesen förstärkte således hypotesen. Företeelsen kallas cirkelbevisning.

I det läget utformades de första diagnosmodellerna och det uppstod ett medicinskt specialistområde – barnskyddsmedicin. Man högspecialiserade sig på hypotesen och man har under tid utvecklat mycket starka branchorganisationer.

Den amerikanska professorn i juridik, Deborah Tuerkheimer, har i sin bok "Flawed convictions 'Shaken Baby syndrome' and the Inertia of Injustice" (ungefär "Felaktiga domar, 'Shaken baby syndrome' och trögheten i ett snedvridet rättssystem") beskrivit ett antal faktorer som på ett systematiskt sätt samverkat till en snedvridning av bevisutvärderingen i skakvåldsmål med felaktiga domar som följd. Boken innehåller många fallreferenser och ger en samlad bild av ett strukturellt tankefel.  

Skakvåldshypotesen ”importerades” så småningom till Sverige och i början av 2000-talet etablerades det första barnskyddsteamet. Man inledde en omfattande nationell seminarieverksamhet kring skakvåldsdiagnosen och riktade sig inte bara till vårdpersonal utan även socialtjänster och, kanske viktigare, åklagare och domstolar.

Det är belysande att man 2007 tillsammans med bland andra Åklagarmyndigheten och Domstolsverket anordnade symposiet ”Det oseriösa medicinska vittnesmålet”. Att experter utbildar domstolar i vilka man senare uppträder som opartiska vittnen skulle kanske i andra sammanhang ses som korruption men när det handlar om positionering i samhällsstrukturen är det lätt att sådana jävsbelastningar helt förbises. Speciellt när man kan hänvisa till ”barnets bästa”...

Eftersom man arbetar mot fiktiva mörkertal som angetts som stora (men som baseras på internationell statistik av ”bekräftade” fall) förväntas man också upptäcka ett antal fall, ju fler desto bättre. Paradoxalt nog resulterar detta i att verksamheten verkar fungera bättre ju fler feldiagnoser man ställer. Antalet fall man fått ”bekräftat” i domstolar ska således användas med stor försiktighet och inte tas som kvitto på att verksamheten fungerar.

Föga förvånande har den lagstadgade kvalitetssäkringen för denna vårdverksamhet aldrig redovisats. Trots det och trots den mycket starka kritik som uppmärksammats av Tuerkheimer, försöker man nu i Sverige ytterligare sprida de utökade amerikanska diagnosmodellerna, som till exempel tillfogad skallskada (AHT ) som härletts ur skakvåldshypotesen. Man blir metodorganisatoriskt en förlängning av det kritiserade amerikanska barnskyddssystemet.  Det vore djupt olyckligt om detta tilläts ske innan SBU slutfört sitt uppdrag.

Det är närmast självklart att de som drabbats av felaktiga beslut borde få hjälp till upprättelse. De människor som utsatts för myndighetstvång saknar ofta kraft att driva sina egna processer. En kommission kan systematiskt gå igenom alla de rättsfall och LVU-ärenden som grundats enbart på medicinska utlåtanden och initiera en upprättelseprocess.

Genom att belysa strukturella fel i rättssystemet kan en sådan kommission genom att studera skakvåldsmålen förbättra rättsprocesserna. Endast genom att minska risken för framtida rättsövergrepp kan det lidande många människor felaktigt utsatts för användas konstruktivt. Först då kan vi ge bra svar till de uppväxtplacerade fosterbarn som kommer att ställa frågor om sakskälen till att de skildes från sina föräldrar. Hypotetiska resonemang kommer inte att duga.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt