Skip to content

"Ställ utredande poliser under direkt befäl av åklagaren - det skulle minska häktningstiderna"

DEBATT - av advokaterna Viktor Carlberg och David Hall, Hall Carlberg Advokater KB

 

Under senare år har Sverige fått allvarlig kritik från Europadomstolen och av allmänheten vad gäller förhållandena i häkten. Både miljön för häktade och de långa häktningstiderna är unik för Sverige. Detta exemplifieras av att Sverige nyligen ånyo fått utstå kritik av FN:s tortyrkommitté gällande undermåliga förhållanden på häkten i Sverige samt de facto att Sverige också isolerar barn.

Som exempel på synnerligen långa frihetsberövanden kan nämnas det så kallade "Playa-målet" där flera åtalade satt häktade misstänkta för narkotikasmuggling i över tre år i avvaktan på prövning. En av de häktade släpptes som bekant av hovrätten före själva rättegången i hovrätten på grund av det långa frihetsberövandet. En annan misstänkt frikändes helt.

Även i målet ”Taxi-Tony”, där det för närvarande inväntas dom i Svea hovrätt angående påstådda narkotikaförsäljningar, förekommer frihetsberövanden som överstiger två år. Detta är bara ett fåtal exempel på de orimliga häktestiderna.

Isoleringen av barn, som FN påtalar, vågar vi påstå kommer av placeringar på så kallade SIS-hem (Statens institutionsstyrelse) som i stort liknar förhållandena på häkten och där möjligheterna till kontakt med omvärlden är orimligt begränsade. Inte sällan beslutar socialtjänsten om en sådan placering efter att domstol beslutat att häkta ynglingen ifråga, men det är heller inte ovanligt att socialtjänsten självständigt fattar beslut om dessa placeringar.

För häktning av ungdomar krävs synnerliga skäl för domstolen men inom socialtjänsten ställs inte tillnärmelsevis sådana krav. Även om utredningstiderna beträffande ungdomar jämfört med mål där häktning förekommer generellt är kortare är det mycket olyckligt att isoleras i sådan ung ålder. Inte minst på grund av den psykiska ohälsa som kan uppstå vid isolering.

Kriminalvården har uppmärksammat isoleringens följder i projektnummer 2007:11 (Holmgren m.fl.). En slutsats härav är att var fjärde person som är häktad med restriktioner och var femte som är häktad utan restriktioner visar tecken på psykisk ohälsa.

Restriktioner är benämningen på åklagarens makt att begränsa en häktads möjlighet till kontakt med andra människor, något som domstolen kan ge tillstånd till.

En annan slutsats som Kriminalvården pekar på är också frågan om inte den psykiska ohälsan är ett rättssäkerhetsproblem därför att den häktades förmåga att ta del av material, kommunicera med sin advokat och försvara sig försämras på grund av depression och ångesttillstånd.

Vi som brottmålsadvokater är så klart förfärade men inte förvånade över detta tillvägagångssätt. Inte så mycket för de låga krav som ställs för att misstänkta häktas - vilket även det kritiserats i olika forum - utan ännu mer för hur länge åklagaren tillåts att bedriva förundersökning samtidigt som misstänkta sitter häktade eller placerade på hem.

Inte sällan upplever vi det som att viljan till att bedriva utredning snabbare finns men hindras av resursbrist hos aktuell polismyndighet samt oklar prioritering av hur resurserna används. Detta är enligt oss den bärande ursäkten vid förlängning av häktestid eller placeringstid vad gäller ungdomar.

Varför är det så här - hur kommer det sig att Sverige som anser sig vara en god rättsstat och värna om barns rättigheter - tillåter så långa frihetsberövanden, får kritik från flertalet håll och till synes verkar blunda för vad som till och med Kriminalvården anser är ett rättssäkerhetsproblem? Vi tror att en betydande orsak är följande:

Det är lätt att leva i villfarelsen att den som ansvarar för förundersökningen, det vil säga åklagaren, också kan prioritera bland de utredande resurser åklagaren har till förfogande. Så är det emellertid inte! Polisen bestämmer själv vad som ska prioriteras. Visserligen i eventuellt samråd med åklagarmyndigheten, men faktiskt ensamt på den praktiska nivån.

Om en åklagare under en förhandling om förlängning av häktning får frågan varför en viss åtgärd, en platsundersökning inte utförts inom viss tid, så kan svaret bli att polisen inte haft resurser. Vad får det då för påverkan?

För oss advokater och våra klienter är det ofta som att jaga en osynlig motståndare. Inga svar finns, i värsta fall finns det inte ens uppskattning om tid. Ett ansvar från någon är svårt att utkräva för försvarsadvokater. I förlängningen menar vi att detta är den enskilt största faktorn till varför utredningar tillåts bli långdragna och varför människor sitter frihetsberövade orimligt länge utan prövning.

Inom åklagarmyndigheten finns en vedertagen ordning för att skynda på polisen samt för att själva undgå kritik av justitieombudsmannen (JO) för långsam hantering. Den går i korthet ut på att sända påminnelser med direktiv till utredande polis i intervaller, för att sedan gå till sin chef som i sin tur ska gå till motsvarande nivå inom polisen. Denna chef skickar sedan direktiv ned i polisorganisationen.

I värsta fall får polismyndigheten som sådan kritik av JO, och möjligen någon åklagare som glömt att påminna. Men det är också de enda reella repressalierna. I åklagarmyndighetens rapport ”Häktningstider och restriktioner” från januari i år lämnas förslag på åtgärder för att minska häktestiderna. Ingen av de föreslagna åtgärderna, till exempel informationsplikt till överordnad åklagare vid långa häktestider eller närmare kontakt mellan berörda myndigheter, ger enligt vårt förmenande någon större förhoppning om kraftigt förkortade frihetsberövanden i framtiden.  

Vi är övertygade om att en ordning där åklagaren, utöver ett ledaransvar endast på pappret, även har ett prioriteringsansvar samt ett operativt ansvar är den enda rimliga lösningen.

Vårt förslag är följande. Ställ utredande poliser under direkt befäl av respektive åklagare. Detta förfaringsätt används i princip redan på Ekobrottsmyndigheten och borde fungera även i detta sammanhang.

Om det inte framgått tidigare torde fördelarna vara följande.

  • De utredande poliserna får snabbare direktiv och återkoppling från en åklagare som faktiskt ansvarar enligt lag.
  • Den som enligt lag ansvarar vet vem som fått direktiv och kan utkräva förklaring om det inte följs.
  • Domstol, allmänhet, misstänkta och vi advokater har en reellt ansvarig att fråga om varför utredningar dröjer, varför människor sitter frihetsberövade oskäligt länge och vad till syvende och sist skattebetalarnas pengar används till.

Det är dags att börja ta kritiken på allvar Sverige eller också får nog Sverige sluta slå sig för bröstet!

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt