Skip to content

"Den domare som inte är beredd att förklara sin dom kommer att få det svårare i framtiden"

TEMA - av Lennart Johansson, rektor för Domstolsakademin

 

Finns det någon egentlig svensk domarkultur eller är eventuella utmärkande drag bara ett uttryck för de skillnader som det svenska samhället i övrigt uppvisar mot andra? Annorlunda uttryckt, skiljer sig verkligen en svensk domare från en domare från ett annat land?

Frågan är närmast omöjlig att besvara inom ramen för dessa korta reflektioner. Men jag hade tänkt nämna några utmärkande drag för en svensk domarkultur som jag stött på under åren.

Kultur är en form av levnadssätt vilket inkluderar beteendemönster, seder, klädsel, ritualer, normer och moral. En domarkultur är då när detta livsmönster överförs inom yrkeskåren domare.

Domarkulturen har därmed flera likheter med det institutionaliserade lärande som förekommer i lärlingssystem och som uppkom redan under medeltiden. Samtidigt som en lärling lär sig yrket, förmedlas de grundläggande värderingar som är förknippade med yrket.

Denna förmedlingspedagogiks modell för inlärning innebär att läraren bestämmer vad som ska läras, läraren undervisar och läraren kontrollerar att eleverna lärt. Konsekvensen blir en anpassningsinriktad syn på lärande.

 En domarkultur kan inte utvecklas fritt från samhället i övrigt. Att domare skulle kunna vara helt autonoma framstår inte som hållbart i längden. En bärande faktor är någon form av ramverk som i allt väsentligt består av någon form av etiska regler, principer eller förhållningssätt om hur en domare bör agera eller rent allmänt bör uppföra sig.

 Ramas då den svenska domarkulturen in av något tydligt regelverk? Knappast. Det finns överhuvudtaget få tydliga riktlinjer men kanske desto fler diffusa krav och försåtliga strukturer.

 Det finns ett annat problem när man ska angripa ämnet. Tidsaspekten. Ska man söka svaren i dåtid eller nutid? Eller är det själva utvecklingen som är intressant?

 Detta är inte helt självklart. Ändå tenderar man att söka svaren i nutid eller närtid. Det är precis som om dagens förhållanden är en bekräftelse på hur det alltid har varit, eller borde ha varit, och att man just nu nått fulländningens mål.

 Vad utmärker då en nutida svensk domarkultur? Jag skulle i det här sammanhanget vilja lyfta fram några nyckelord som enligt min mening ganska bra belyser den svenska domarkulturen – den anonyma domaren, den nationella domaren och karriäristen som domare.

 Svenska domare är alltså för det första förhållandevis anonyma. Detta kan vara ett utslag av lagspelaren, som är en benämning man ibland stöter på. Men vad menas med en lagspelare?

 Det stämmer att man framhäver kollektivet till den grad att domare i kollegial sammansättning förefaller sträva mot konsensus. Den svenske domaren uppfattas i detta fortfarande i mycket som en traditionell statstjänsteman. Samtidigt har det ämbetsmannaideal som så länge präglat svensk myndighetsutövning börjat raseras.

 En annan påverkan i sammanhanget är vilka som rekryteras till domaryrket.

 Men frågan om den anonyme domaren är större. Svenska domare undertecknar (ännu så länge) förvisso ”sina” domar och beslut på något sätt men de ges i namnet av en domstol. Man är mån om att inte framhäva sig själv på något sätt. Men vad hindrar en enskild domare från att ta steget ut i rampljuset och förklara sig?

 För forskning och diskussion kring den dömande makten har också fokus legat på domstolen – institutionen – snarare än domaren, den som dömer. Den enskildes roll har därmed tonats ned.  Jag är inte övertygad om att detta är hållbart i ett längre perspektiv. Den domare som inte är beredd att förklara ”sin” dom eller ”sitt” beslut kommer sannolikt att få det svårare i framtiden.

 För det andra är den svenske domaren och den svenska domarrollen i allt väsentligt nationell snarare än internationell. I grund och botten hänger väl detta samman med att man tillämpar svensk inhemsk lagstiftning som ju också har en mycket begränsad internationell spridning.

 Man kan konstatera att det inte är alldeles enkelt att skapa ett bredare intresse för att domare ska delta i kompetensutvecklingsinsatser utomlands, även inom gränsöverskridande rättsområden. På samma sätt förhåller det sig med den biståndsfinansierade utvecklingsverksamheten. Även i detta fall rör det sig om ett relativt fåtal engagerade. Möjligen är detta dock en så kallad generationsfråga.

 För det tredje, avslutningsvis, skulle jag vilja lyfta fram bilden av svenska domare som karriärister.  Den svenska domarkulturen präglas av ett karriärsystem med en förhållandevis tydlig rangordning av meriterande arbetsuppgifter före utnämning till ordinarie domare.

 Redan under juridikstudierna vid landets universitet finns ett betydande inslag av ”betygshets”, vilket sedan fortsätter och kanske förstärks under notariemeriteringen och därefter under fiskalstjänstgöringen. Det finns undersökningar som pekar på att det behöver bli mer attraktivt att ”bara vara rådman”.

 Även om det skett en uppluckring av denna meritokratiska modell inom den statliga sektorn, har detta inte i någon större utsträckning påverkat formerna för domarrekryteringen. Vi har trots allt samma anpassningsinriktade syn på lärande som vi har haft under ganska lång tid.

 Andra inslag av denna karriäristiska yrkesroll kan också skönjas. Det är ju en självklarhet att man som domare emellan bör uppträda med respekt. Däremot är det nog viktigt att sådan ödmjukhet inte förbyts i undfallenhet eller liknande.

 Till avslutning bör det självklara framhållas: Domaren har en mycket viktig uppgift i en rättsstat. Den yttersta uppgiften är ju att värna själva rättsstaten och dess fundament.

 Även om själva kärnan i domarens arbetsuppgifter knappast förändras över tid, påverkas domarens yrkesroll av förändringar i samhället i stort. Dessa förändringar tenderar att öka och förstärkas. Yrkesrollen är därför satt under förändring och den utvecklas och formas kontinuerligt både genom att förebilder lyfts fram och genom det praktiska arbetet i domstol.

 Eftersom den svenska domarkulturen är så starkt präglad av den svenska domaren och yrkesrollen är det viktigt att följa utvecklingen av de tendenser som styr i dessa båda hänseenden. Domarens självständighet i dömandet kan inte ifrågasättas men jag tror få vill ha tillbaka egensinniga häradshövdingars patriarkatiska fostrarroll.

 

 

Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken "Svea Hovrätt 400 år" (Norstedts Juridik).

Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.

Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt