Skip to content

"Då slog vi fast att folkmord är det värsta av alla brott - och att det kan begås genom våldtäkt"

KRÖNIKA - av Lennart Aspegren, f d ordinarie domare vid FN-tribunalen i Rwanda och juris hedersdoktor vid Stockholms universitet

 

Det var en gång en ung polsk-judisk jurist som hette Ralph Lemkin. Efter andra världskriget fick han idén om en konvention som skulle hindra vad han kallade folkmord (genocide) - att avsiktligen helt eller delvis förinta en folkgrupp. Han tänkte på vad som under 1900-talet hade hänt i Osmanska riket, i Europa under nazismen, i Afrika under kolonialismen och i Sovjet.

För att lansera idén sökte han sig som ensam lobbyist till det nybildade FN:s högkvarter i New York. Där lyckades han till slut, 1948, med den otroliga bedriften att få fram en sådan konvention. Han dog sedan ganska bortglömd.

Den 7 april 1994 inleddes i Rwandas huvudstad Kigali ett av de värsta massmorden i historien. Genom välplanerade aktioner, uttryckligen inspirerade av Förintelsen, dödades med primitiva redskap på 100 dagar närmare en miljon civila, de flesta från en minoritetsgrupp, tutsi.

FN och Säkerhetsrådet stod handfallna. Man skyllde på bristen på ”early warnings”, varningssignaler i tid. I själva verket fanns det många sådana. Det som saknades var i stället medlemsstaternas politiska vilja att genomföra ansvarsfulla reaktioner.

En unik FN-utredning ledd av Ingvar Carlsson visade med all önskvärd tydlighet att det var en olycklig kombination av ineffektivitet inom FN och nationell protektionism som hade lamslagit organisationen. Mandatet för FN-trupp på plats kom för sent och blev i sak alldeles för begränsat. Och det blev dessutom tillämpat på ett ängsligt och osäkert vis.

Ansvarskedjan var illa organiserad. Regeringarna i världen ställde bara otillräckligt upp med soldater och materiel. Kort sagt: efter en serie misstag hade det internationella samfundet och FN visat sin hjälplöshet.

Dock beslöt Säkerhetsrådet hösten 1994, med stöd av kapitel VII i FN-stadgan, att sätta upp en särskild tribunal för att lagföra dem som hade haft huvudansvaret för massakern, ”the big fish”. De skulle ställas inför rätta för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt, folkmord och brott mot mänskligheten. ”Justice should be done and seen to  be done.”

Domen i FN:s Rwandatribunal kom 1998. Vi slog där fast att folkmord är det värsta av alla brott -  ”the crime of crimes”Och att det också kan begås genom våldtäkt.

Dessförinnan hade ingen annan nationell eller internationell domstol i världen hållit någon rättegång om folkmord. Lemkins folkmordskonvention hade med andra ord fått sova i 50 år.  Efter den domen meddelade också systertribunalen för ex-Jugoslavien en dom på folkmord för händelserna i Srebenića.

Men sedan dessvärre har det överlag varit glest med att få fram sådana mål.

Med utgångspunkt i folkmordet i Rwanda lade en internationell kommission år 2000 fram rättsliga riktlinjer för metoder att möta allvarliga och systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Nyckelord som humanitära interventioner, alltså militära insatser med FN-stöd, och ansvar att skydda (Responsibility to Protect, R2P) har vunnit allmänt gehör.

Under Stockholm International Forum 2004, anordnat av statsminister Göran Persson, presenterade FN-chefen Kofi Annan i anslutning till R2P ett speciellt system för att hålla Säkerhetsrådet underrättat om sådana massiva och systematiska brott mot mänskliga rättigheter som kunde hota internationell fred och säkerhet. Så vad kan Sverige göra?

Utrikesfrågor:  Att fortsätta sprida insikten att FN trots sina brister erbjuder den främsta vägen att hantera internationella kriser och konflikter; och att söka övertyga USA med flera om möjligheten att utan risk för oönskade effekter ansluta sig till Internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Justitiefrågor: I Sverige har nyligen slutförts en omfattande rättegång mot en rwandier om medverkan i folkmord. Två liknande mål är på gång. Men det är angeläget att lagföra också andra som är misstänkta för internationella brott. Det lär i Sverige finnas så många som runt tusen sådana, mest ex-jugoslaver. Polis, åklagare och domstolar behöver resurser.

Vårt land har den 1 juli 2014 – efter många års om och men – fått en tidsenlig lagstiftning om internationella brott, nämligen lagen om straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det är angeläget att dess praktiska tillämpning följs upp.

I en enkät för några år sedan fick personer i länder drabbade av konfliktsituationer eller andra utsatta lägen frågan vad de helst av allt önskade sig.  Deras prioritet nummer 1 visade sig vara ”rättvisa”.

Den nya lagen behöver kompletteras på ett par viktiga punkter. Det gäller främst frågan om ett särkilt straffansvar för tortyr, grundat på den tortyrkonvention som en gång kom till på svenskt initiativ. Men det gäller också frågan om att utvidga skyddet för barnsoldater till alla under 18 år.

Försvarsfrågor m.m.: Det behövs ju fortfarande beredskap för humanitära interventioner.  Men i många fall behöver de följas av andra insatser, till exempel bistånd i fråga om vatten, mat, boende, administration, demokrati etc.  Där krävs samarbete med det civila samhället: frivilligorganisationer (NGOs), företag etc. Ett aktuellt exempel är ju läget i DRC. Det har för övrigt ett visst samband med den bilagda konflikten i grannlandet Rwanda.

 

 

Lennart Aspegrens krönika är också publicerad på organisationen Yennenga Progress hemsida.

 

 



 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt