Skip to content

"Som domare fick jag ömkligen tillstå att jag gått utöver parternas yrkanden - men HD gav mig rätt"

KRÖNIKA - av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt

 

Några udda frågor gällande enskilda anspråk vid brott...

Ett ansvar för vårdnadshavare infördes ju 2010 i 3 kap 5 § Skadeståndslagen. Det avser alltså ett solidariskt ansvar, men begränsas till en femtedel av prisbasbeloppet, det vill säga idag drygt 8 000 kronor.

Den begränsningen gäller emellertid vid varje skadetillfälle och alltså inte som något maxtak i ekonomiskt hänseende för vårdnadshavarens ansvar för en telnings brottslighet. Vid brott i flertal - det kan då handla om till exempel kränkningsbrott begångna via internet eller skadegörelsebrott i form av klotter på många olika platser - kan det alltså tillhopa bli fråga om ganska stora skadeståndsbelopp, vilka kan drabba vårdnadshavaren.

Det är ju till exempel inte ovanligt att ungdomar klottrar på kanske hundratalet ställen och om då saneringskostnaden på varje plats belöper sig till 10 000 kronor eller däröver hamnar ju föräldraansvaret på bortemot en miljon kronor. Huruvida den skälighetsventil, som finns i denna lagstiftning, kommit att tillämpas i sådana fall är mig obekant. Frågan lär i vart fall komma upp, men förmodligen har den redan gjort det…

Min spontana reflexion är att tanken (ratio legis) bakom begränsningen av detta ekonomiska föräldraansvar till en någorlunda hanterbar nivå rimligen borde leda till en betydande jämkning i den här typen av fall. Ventilen ifråga, som återfinns i 3 kap 6 § andra stycket i skadeståndslagen, ger emellertid alls icke utrymme för detta. Den tar enbart sikte på förälderns relation till barnet och vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra brott.

Jag gissar att röster kommer att höjas för en lagändring eftersom den generella jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen inte heller den ger utrymme för en rimlig rättstillämpning i just det här hänseendet.

Ett enskilt anspråk handlar ju för det mesta om skadestånd med vissa belopp, men det kan faktiskt - i vissa fall - istället till exempel innebära ett yrkande om att någon åtgärd skall vidtas (alternativt tillåtas eller underlåtas). Hur skall domstolen hantera detta?

Jag råkade ut för en sådan situation redan 1978 i Ronneby tingsrätt i ett mål om egenmäktigt förfarande där någon fastighetsägare på Spjälkö hade satt upp ett taggtrådsstaket ända ned till vattenbrynet och alltså begränsat tillträdet till angränsande område för grannar och allmänhet. Åklagaren hade tillfogat ett yrkande om att den tilltalade skulle avlägsna stängslet.

Domstolen höll minsann syn på platsen och jag vill minnas att vi stod under regnskydd på någon altan och dystert beskådade det aktuella staketet samtidigt som en del kossor ute i regnet bligade på oss – förmodligen undrande över vad vi hade där att göra.

Nå, det hela slutade med att åtalet ogillades men eftersom den tilltalade medgett att ta bort staketet ifråga bifölls detta yrkande och i domslutet förelades han vid vite av 1 000 kronor att göra så.

Domen vann laga kraft. Efter någon tid surnade emellertid denne man till och ansökte  om resning i Högsta Domstolen. Han menade att rätten inte utan yrkande därom bort eller ens kunnat förelägga honom vite. Ne eat iudex ultra petita partium heter det ju och detta hade jag alltså syndat emot. Jag fick yttra mig till HD i resningsärendet och fick ju då ömkligen tillstå att jag som domare faktiskt gått utöver parternas yrkanden, när jag tillfogat det där vitesäventyret.

HD gav mig emellertid rätt  – domstolen kan alltså tillfoga ett sådant vitesäventyr! Resningsansökan lämnades utan bifall. Se härom NJA 1981 s 1129. Justitierådet Lars Welamson var referent i det målet.

Ett ännu mer udda problem vad gäller enskilda anspråk jag stött på är också det knutet till Blekinge.

I april 2001 tjänstgjorde jag sedan en tid som ensam domare i Ronneby tingsrätt,  som skulle komma att uppgå i Blekinge tingsrätt den 1 juli 2001.

Ett av brottmålen gällde en ganska så till åren kommen kvinna –  L B, född 1917. Hon var åtalad för att under april till oktober 1999 utan lov ha låtit ett 15-tal getter vid skilda tillfällen beta på ett par skogsfastigheter i Djupadal i Ronneby kommun. Egenmäktigt förfarande löd brottsrubriceringen och i åklagarens gärningspåstående angavs:

"Härvid har hennes getter på ett cirka två hektar stort område gnagt av barken helt eller delvis från roten upp till cirka en meters höjd på ett stort antal träd samt helt nerbetat åtskilliga plantor. Skadorna beräknas uppgå till omkring 17 000 kronor för den nu aktuella tidsperioden. - - - Genom att utan lov låta sina getter beta på Djupadal har den tilltalade gjort intrång i annans besittning av fastigheten.

Gärningen erkändes. Målsägande var fastighetsägarna I E och M J. L B dömdes för egenmäktigt förfarande till ett beskedligt bötesstraff. Skadeståndsfrågan kom emellertid att nästan helt hamna i fokus i det målet. De båda målsägandena hade inkommit med ganska så omfattande skadeståndsanspråk avseende värdeminskning i det kapital den växande skogen utgjorde samt direkta skador på plantor m m och övriga kostnader – allt hänförligt till getternas flitiga besök på grannfastigheterna.

Det hela ändade upp i en förlikning av det mer ovanliga slaget. L B skulle utge vissa kapitalbelopp – 25 000 kr respektive 20 000 kr – till de båda målsägandena och därtill tillerkändes en av målsägandena rätt att själv eller genom den han satte i sitt ställe avliva kvarvarande getter i L B:s bestånd av slika kreatur.

L B förband sig vidare att i framtiden inte hålla getter på fastigheten. (Här funderade jag inte ens över något vitesäventyr – kvinnan var ju ganska så till åren kommen…) I domskälen antecknades bland annat:  

"Uppgörelsen hör delvis måhända hemma i tassemarkerna för vad som enligt lag och vedertagen praxis egentligen kan fastställas i en stadfästande dom, men tingsrätten bangar inte för att i domslutet förordna om vad de överenskommit. Lösningen ifråga ter sig nämligen helt rimlig både vad gäller de belopp man enats om och vad avser de något speciella förordnandena i övrigt. Det är upplyst att L B, efter det åtal väckts, gett sitt medgivande till avlivandet av samtliga getter samt att åtgärder i det hänseendet nyligen också vidtagits men samtidigt framskymtar möjligheten av att ett eller måhända flera av kreaturen inte ställt sig helt positiv(a) till detta något brutala försök till en mera bestående lösning av granntvisten och därför kan ha löpt till skogs. I E, som är utbildad jägare, bör därför kunna medges rätt att avliva eventuellt kvarvarande getter, tillhöriga L B. Om I E – i samråd med M J – väljer att låta annan därtill behörig och kompetent person utföra det avdagatagandet må detta ske. Att L B förbinder sig att fortsättningsvis inte hålla getter på den aktuella fastigheten ter sig – mot bakgrund av vad som förekommit – klart befogat."

Ett annat ganska så udda skadeståndsanspråk stötte jag på i Karlskrona i mitten av 1990-talet. Det handlade om ett par ynglingar, vilka i någon skogsdunge hittat en glasburk med drygt 60 000 kronor i sedlar. Det blev ju en fest i Kapernaum så till sägandes.

Pojkarna gjorde av med dessa fyndslantar på ganska kort tid. De åtalades ju för detta olovliga förfogande och från fängelset fördes skadeståndstalan från den ”rättmätige” ägaren till denna förmögenhet, som ju var dömd för grovt narkotikabrott till ett längre fängelsestraff. Man kunde förvisso ana något samband mellan narkotikadomen och förekomsten av denna smärre förmögenhet i glasburken, men det som tingsrätten hade att pröva i mitt mål var ju skadeståndsfrågan och inte något annat.

Tingsrätten stannade för att begränsa skadeståndsskyldigheten för ynglingarnas vidkommande till tio procent på grund av ägarens medvållande – han hade ju genom sitt handhavande av dessa medel verkligen bäddat för den situation, som uppkommit. Målet gick tyvärr inte vidare. Den jämkningsfrågan hade minsann lämpat sig för en prövning i HD!

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt