Skip to content

"Nej, justitiekansler Anna Skarhed - HD:s dom är inte ett problem för demokratin"

KRÖNIKA - av Clarence Crafoord, jurist och chef för Centrum för rättvisa

 

Jurister återkommer ofta till frågor om relationen mellan juridik och politik. På senare tid har debatten bland annat handlat om huruvida Högsta domstolen intagit en alltmer ”offensiv” position i sin praxisbildning – ofta med fokus på förändringar på straffrättens område.

I fråga om individens fri- och rättigheter har en viktig och dynamisk utveckling ägt rum på skadeståndsrättens område. Sedan tidigare hade Europadomstolen i Strasbourg möjlighet att ålägga stater ett skadeståndsansvar om enskilda hade drabbats av kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen. Men genom Högsta domstolens praxis kan enskilda numera få igenom samma sak fast i våra egna domstolar runt om i landet, eller hos Justitiekanslern.

Det kan handla om till exempel långsam handläggning i domstol, intrång i privatlivet eller bristande respekt för äganderätten.

Nyligen har det också klargjorts att staten kan åläggas ett skadeståndsansvar direkt grundat på regeringsformens bestämmelser.

Genom åren har denna utveckling ibland ifrågasatts, bland annat av olika företrädare för Justitiekanslern – en statlig myndighet som bär ett tungt ansvar för att reglera människors krav på gottgörelse när de drabbats av fri- och rättighetskränkningar. Kritiken har primärt handlat om att det måste vara politikernas uppgift att utveckla skadeståndsrätten i dessa hänseenden – inte domstolarnas.

Denna utveckling må ha passerat utan något större uttalat intresse från våra folkvaldas sida – men den har inte passerat obemärkt förbi. Och viktigt att komma ihåg: Våra politiker reagerar faktiskt i de fall där de tycker att domstolspraxis leder fel.

Redan år 2003 var frågan om skadestånd vid konventionskränkningar uppe i Högsta domstolen. År 2005 kom den uppmärksammade Lundgren-domen, NJA 2005 s. 462, där en enskild person tillerkändes ett skadestånd på grund av en konventionskränkning. Och sedan år 2007 finns en etablerad praxis där skadestånd kan utgå grundat på Europakonventionens bestämmelser. År 2009 tillsattes en statlig utredning i frågan som blev klar året därpå.

Sedan länge har politikerna alltså haft gott om tid att reagera om de hade velat det. Nu till helgen genomförs det tredje riksdagsvalet efter Högsta domstolens besked i Lundgren-domen. Men det är svårt att hitta några spår av protester från politiskt håll.

Den 23 april i år kom den så kallade Blake Pettersson-domen från Högsta domstolen, NJA 2014 s. 323. Skatteverket hade berövat Blake Pettersson hans svenska medborgarskap – och därigenom brutit mot grundlagen.

Det tog nästan fem år innan dåvarande Regeringsrätten till slut gav Blake Pettersson medborgarskapet tillbaka. Efter ytterligare sju års juridisk kamp fick Blake Pettersson rätt också i Högsta domstolen (NJA 2014 s. 323). Han tillerkändes 100 000 kronor i ideellt skadestånd.

Blake Pettersson har beskrivit rättsprocesserna så här: ”Att få tillbaka medborgarskapet var en lättnad, men att få skadestånd och rätt i HD för grundlagsbrottet – det kändes som upprättelse”.

Efter domen har Justitiekansler Anna Skarhed uttalat att ”domen är bekymmersam och medför problem för demokratin”. Men det finns goda argument för att komma till helt motsatt slutsats – att domen utgör ett viktigt klargörande i fråga om individens fri- och rättigheter och därmed är välgörande för den svenska demokratin. Och i själva verket är det ju den svenska skadeståndsrättens generella utformning som har öppnat för denna naturliga och logiska anpassning av synen på rätten till skadestånd vid kränkningar av rättigheterna i regeringsformen.

Vid den svenska skadeståndslagens tillkomst angavs i förarbetena att lagstiftningen inte skulle utformas så att den försvårar en kontinuerlig anpassning av rättstillståndet till den framtida utvecklingen. Det angavs att det för framtiden lämnades åt domstolarna att fylla ut ofullständigheterna i lagstiftningen.

I Lundgren-domen, NJA 2005 s. 462, angående skadestånd vid kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen, uttalade Högsta domstolen att svensk rätt traditionellt intagit en restriktiv attityd till möjligheten att utdöma ideellt skadestånd på grund av en kränkning av någons rättigheter. Högsta domstolen uttalade då att ”det har brukat anses” att detta fordrar särskilt lagstöd – men konstaterade samtidigt att denna princip inte i sig återgår på någon uttrycklig lagregel.

Och denna traditionella syn har inte längre alls samma bärkraft. I NJA 2012 s. 211, det så kallade Trafikskolemålet, konstaterar Högsta domstolen att rättighetskränkningar är skadeståndsrättsligt ansvarsgrundande. Och denna princip skulle i förlängningen knappast kunna begränsas till att avse en viss sorts rättighetskränkningar eller lagreglerade rättigheter enligt Europakonventionen – men inte grundlagsreglerade rättigheter i regeringsformen.

Genom Blake Pettersson-domen har det alltså klargjorts att även kränkningar av grundlagens fri- och rättigheter ska kunna leda till skadeståndsskyldighet för ideell skada. Domen har getts stor spridning inte bara bland jurister utan även bland politiker, inte minst de som arbetar med denna typ av frågor.

Nu, när 2014 års valrörelse snart är slut, kan konstateras att ingen går till val på att urholka möjligheten för enskilda som drabbas, exempelvis som Blake Pettersson, att tillerkännas skadestånd. Principen att rättighetskränkningar är skadeståndsrättsligt ansvarsgrundande torde helt enkelt vara här för att stanna.

#juridikochpolitik #friochrättigheter #skadestånd...

 

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

5 comments

Problemet med blake-domen är att den är så fruktansvärt uselt skriven. Går ju inte bilda framtida praxis på något som är så dåligt motiverat, även om utgången var sympatisk.

Det skulle vara ett problem om underrätterna någonsin brydde sig om motiveringarna i prejudikat.

Snälla Musse, kan du utveckla det där. Jag förstår inte vad du menar men påstår inte att du har fel.

Hmm........ Med tanke på artikeln ovan om Englas familj som går till ECHR så kunde ju inte denna artikel komma bättre. Pettersson-målet visar ju precis det jag skrev som kommentar på den förra artikeln: Statens ovilja i sådana här fall.

Oerhört viktigt att Centrum för rättvisa driver och tar frågor som dessa till högsta instans. Ett gott föredöme som jag hoppas leder till ett fortsatt stärkt rättighetsskydd. Bra jobbat!