Skip to content

"Samhällets mångfald måste återspeglas bland juristerna"

Jonas Ebbesson

KRÖNIKA - av Jonas Ebbesson, dekan, Juridiska fakulteten, Stockholms universitet

 

Sverige är mer mångfacetterat än någonsin. Antalet och andelen personer födda utomlands eller av föräldrar födda utomlands har ökat markant och vi har idag ett mer varierat och kosmopolitiskt Sverige än tidigare.

De flesta av oss uppskattar dessa förändringar och vi uppskattar de rättsliga förändringar som syftar till att förhindra diskriminering. Men vi vet också att diskriminering inte är ovanligt och att stora grupper, särskilt i områden med hög arbetslöshet och dåliga ekonomiska förhållanden, känner sig utanför samhällets institutioner och engagemang.

Mångfald, diskriminering och utanförskap har bäring på den juridiska arenan: på rättssystemet, på rättsreglerna och – inte minst – på juristerna.

Mångfald är i sig ett mångfacetterat begrepp, som inte bara rymmer etnicitet, utan även kön, könsöverskridande identitet och uttryck, sexuell läggning, religion och annan trosuppfattning, funktionshinder, ålder och socialekonomisk bakgrund. Utmaningarna för att främja mångfald och förhindra diskriminering och utanförskap ser olika ut för dessa dimensioner. I flera avseenden handlar det om tolerans och respekt, men det fordrar även aktiva åtgärder.

Men vad har det med juridik att göra? I sin bok ”Om tolerans” hävdar den amerikanske filosofen Michael Walzers att toleransen gentemot individer och grupper med olika historier, kulturer och identiteter tar sig olika uttryck i olika samhällsformer, till exempel i immigrationssamhällen (som USA och Kanada) där ingen etnisk, religiös eller kulturell grupp dominerar, och i nationalstater (som Sverige och övriga nordiska länder), där historiskt sett vissa kulturer och religioner dominerat.

Om ett samhälle förändras i dessa avseenden, förändras också förutsättningarna och formerna för tolerans.

Jag ser en liknande relation mellan å ena sidan samhällets mångfald av kulturer och identiteter och å andra sidan rättens struktur – vilket innefattar rättens utövare och praktiker. I ett heterogent samhälle blir det särskilt viktigt för rättens legitimitet att rättssystemet är inkluderande och uttrycker tolerans för mångfalden. Samtidigt förutsätter tolerans ömsesidighet; vars och ens uttryck för kulturella, religiösa eller sexuella preferenser får inte pådyvlas eller påtvingas andra.

Jag testade för flera år sedan tanken på rättsfilosofen Ronald Dworkin, som instämde och dessutom menade att domstolarna får en viktigare roll i heterogena samhällen för att på principiella grunder ange vad som är rättvist, medan det i homogena samhällen kanske är enklare att uppnå liknande syften genom kompromisser och förhandlingar (se intervjun i Arena 1998/4).

Rågången för att staka ut vars och ens frihet och ansvar att tolerera andras kulturer och identiteter är en delikat uppgift fylld av juridiska och principiella argument. Det märks inte minst i de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, som ju syftar till att värna våra individuella fri- och rättigheter men också till att möjliggöra en kollektiv viljebildning bland jämlikar genom politiska och andra beslut.

Juristernas roll för att värna mångfald och förhindra diskriminering är tydlig, men samhällets mångfald bör även återspeglas bland juristerna.

Frågan har emellertid inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Medan mångfald bland politiker och poliser uppmärksammas i media och samhällsdebatter, har någon sådan diskussion knappast alls förekommit om jurister.

Samtidigt är få yrkeskårer så nära kopplade till offentlig makt som jurister, och så inflytelserika i närings-, arbets- och föreningslivet. Eftersom jurister är överrepresenterade i samhällets olika maktsfärer, är det särskilt viktigt att också juristkåren återspeglar samhällets mångfald. Mångfald bland jurister fordrar mångfald bland juriststudenterna, vilket i sin tur förutsätter att vi aktivt anstränger oss för att bredda rekryteringen till juristutbildningarna.

Ett viktigt medborgerligt argument för breddad rekrytering är att juristutbildningen ska vara lika tillgänglig för alla som har jämförbar förmåga att studera juridik. Med andra ord, personens förmåga, inte hennes uppväxtmiljö eller hennes föräldrars utbildning eller ekonomiska situation, skall vara avgörande för hennes möjlighet att studera. Formellt sett är det så, men vi vet att vissa grupper och områden är underrepresenterade på Juristprogrammet.

Enligt en kartläggning vid Stockholms universitet som presenterades 2010 har Juridiska fakulteten den lägsta andelen studenter med föräldrar som saknar gymnasieutbildning (3,8 % jämfört med 14,7 % i Stockholms län) och även den lägsta andelen studenter med föräldrar utan akademisk examen jämfört med övriga fakulteter på universitetet. Samtidigt kan vi se att studenter från välbärgade närförorter i Stockholms län är överrepresenterade på Juristprogrammet i förhållande till kommunernas storlek.

Att satsa på breddad rekrytering till juristutbildningarna är helt i linje med högskolelagens krav på att högskolorna generellt skall främja och bredda rekryteringen till högskolan. Vi varken bör eller får införa särskilda intagningskvoter för underrepresenterade grupper. Däremot kan vi anstränga oss för att informera och uppmuntra individer från underrepresenterade grupper och områden att söka till Juristprogrammet genom olika riktade insatser. Vi gör en del, men kan göra mer.

Ett annat, näraliggande skäl till att uppmärksamma mångfalden bland jurister är att mångfald stärker rättens legitimitet och tilliten till rättssystemet. Lagstiftningen legitimeras inte längre som guds eller härskarens påbud (i de flesta länder; undantag finns). Idag ligger grunden för rättens legitimitet och acceptans snarare i att alla medborgare som berörs av lagstiftningen också känner sig – i vid mening – delaktiga i lagstiftningsprocessen. Det sker genom politiska val, men också genom öppen samhällsdebatt i tidningar, radio, tv och sociala medier, torgmöten, remissförfaranden - och så vidare.

Vi bör, för att använda den tyske filosofen Jürgen Habermas uttryck, alla känna det som att vi har haft inflytande på rättsskapandet.

Rättssystemet och dess legitimitet är inte begränsat till lagstiftningsprocessen. Den levande rätten och rättsskapandet avser också rättens tillämpning och den rättsliga praktiken med rättsliga förhandlingar, domstolsprocesser, argumentation, yrkanden, domar och så vidare.

Även om domare och andra jurister är och bör vara tränade i att hålla sina personliga värderingar under kontroll, påverkas de naturligtvis av sina personliga värderingar och sin bakgrund, på ett sätt som kan färga av sig på rättens tillämpning. Det är ingen nyhet att dömandet och domarna tar intryck av det omgivande samhället och rättssystemet beaktar det (därför har vi i vissa mål nämndemän, i några mål jury och i andra sammanhang partssammansatta instanser).

Justitia är inte så blind som symbolen kanske förleder oss att tro. Medvetenheten om detta talar också för att juristkåren, i stort, bör motsvara befolkningens blandning av kön, ålder, social, ekonomisk och kulturell bakgrund.

Det handlar så klart inte om att män bara skall dömas av män, att invandrare från Chile bara bör företrädas av advokater med chilensk bakgrund eller att homosexuella personer måste anlita homosexuella ombud. Men ambitionen bör vara att juristkåren i sin helhet återspeglar samhällets mångfald, i olika avseenden, så att individer med bakgrund i olika samhällsgrupper upplever att de ingår och har möjlighet att delta i juridikens utformning och tillämpning.

Utöver att på så sätt stärka rättssystemets legitimitet, bidrar det till att få olika erfarenheter och synpunkter reflekterade i den rättsliga debatten, vilket vidgar kunskapen och medvetenheten bland både lagstiftare och rättstillämpare.

Ett ytterligare argument för mångfald bland jurister är att det är samhälleligt, även samhällsekonomiskt, lönsamt att utnyttja mångfalden av erfarenheter och bakgrunder i en globaliserad värld; det kan gälla såväl juridisk rådgivning i familjefrågor som internationella kommersiella transaktioner.

Vi behöver jurister som förstår människors olika historier och erfarenheter i vardagen, och dessa historier och erfarenheter måste sätta avtryck i juridiska diskussioner och debatter. Som ett exportland är det naturligtvis också enormt värdefullt att vi har jurister som förstår andra länders affärskulturer.

Vad kan vi då göra för att bejaka mångfald bland jurister? När jag för ungefär ett år sedan i en debattartikel i Dagens Juridik (26 april 2013) ställde frågan hur juristutbildningarna kan möta kraven på ett alltmer förrättsligat samhälle, efterfrågade jag också erfarenheter med breddad rekrytering från andra lärosäten (och fick också några sådana exempel).

Jämställdhets- och likabehandlingsplanen vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet, anger att ”fakultetens verksamhet ska präglas av mångfald, öppenhet och tolerans” och att fakulteten ska ”bejaka mångfald bland anställda och studenter exempelvis i form etnisk tillhörighet, socioekonomisk bakgrund, religion eller annan trosuppfattning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, funktionsnedsättning och ålder.”

Men sådana planer räcker inte. Vi stödjer också våra studenter i ”Mångfaldsprojektet” med att sprida information om Juristprogrammet till gymnasier, främst i underrepresenterade områden. Likväl måste vi se hur vi kan göra mer för att attrahera studenter från dessa områden.

Mångfalden bland jurister och rekryteringen till juristutbildningarna beror emellertid inte bara på hur vi når ut med information om juristutbildningarna till alla grupper och områden, utan också på attityder på arbetsmarknaden och inom juristvärlden.

Jag vet advokatbyråer som under lång tid lovvärt och seriöst arbetat med att främja mångfald, men jag är osäker på hur det är generellt på arbetsmarknaden. Får en nyexaminerad jurist med utlandsklingande namn jobb lika lätt som en jurist med ett mer traditionellt namn i Sverige? Jag har hört flera berättelser där svaret på frågan är nej och jag vet ett par personer som till och med har bytt namn i hopp om att lättare få juristjobb.

Det skrämmer. I längden kommer universiteten inte att lyckas bredda rekryteringen till juristutbildningarna i de underrepresenterade områdena om inte ungdomarna därifrån också tror att det finns en framtid för dem som jurister.

Det finns alltså flera skäl till att bejaka mångfald bland jurister. Bäst lyckas vi om det sker såväl på universiteten som på arbetsmarknaden.

 

Onsdagen den 7 maj, klockan 15.00, arrangerar Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Dagens Juridik en panedeldiskussion om mångfald inom juristkåren. Diskussionen, som går av stapeln i Juristernas hus, kommer att sändas i TV-programmet Veckans Juridik på fredag. 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt