Skip to content

"Domare visar inte bättre resultat än andra på sanningsbedömningar - oavsett HD:s praxis"

DEBATT - av advokat Michael Melin

 

I fråga om brottmål måste domstolen vara en garant för att inte någon oskyldig döms till ansvar för brott. När felbedömningar görs i Sverige är det tack och lov inte lika fatalt som i länder där dödsstraff fortfarande anses civiliserat.

Oavsett detta är det ändå förödande för individen att bli felaktigt dömd och ett stort nederlag för samhället. I Svea hovrätts undersökning om ändringsfrekvensen för brottmål i den domstolen under 1 juli – 31 december 2010 framkom att av totalt 1 377 brottmålsdomar så ändrades 642 mål i något avseende - det vill säga en ändringsfrekvens på 47 procent.

Bortsett från vilka ändringar som skett i dessa brottmål talar statistiken för det självklara faktum att vi ser resultatet av människors arbete med extremt svåra frågeställningar. I överklagade mål, med samma innehåll som i tingsrätten, där ändring skett till följd av annan bevisvärdering, är det inte möjligt att uttala sig om vilken domstol som har rätt i sin bedömning. 

I Svea hovrätts granskning av beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september – oktober 2010[1] framkom att i brottmål meddelades prövningstillstånd i 84 procent av fallen till följd av tveksamma rättsliga bedömningar och bevisvärderingsfrågor. Den sistnämnda kategorin stod för 45 procent av de prövningstillstånd som beviljades.

Mot bakgrund härav finns det skäl att anta att bevisvärderingsfrågor även varit aktuella i de flesta brottmål utan krav på prövningstillstånd.

Docenten och det före detta hovrättsrådet Roberth Nordh synes i en artikel i Dagens Juridik den 2 september 2013 dela den uppfattningen. Nordh menar att domstolarna ägnar mest tid åt bevisvärdering. Få rättegångar handlar om rättsfrågor.

Nordh lyfter också fram en omständighet som är viktig i sammanhanget. Han menar att vid den slutliga sammanvägningen och avstämningen mot beviskravet i ett mål är det mest betydelsefulla domarens intuition. Det intellektuella arbetet vid bedömningen av om åklagaren styrkt sitt gärningspåstående är ingen exakt vetenskap.

Det finns dock alltid en risk för att människor tror sig veta mer än vad som faktiskt är bevisat genom vetenskaplig forskning. Aktörerna anpassar sig utifrån vad som enligt gängse uppfattning anses vara tecken på sanning och för fram sina argument på dessa grunder.

Högsta domstolens praxis i till exempel utsagemål bygger på att en sanningsenlig utsaga på ett kvalitativt sätt skiljer sig från lögnaktig utsaga utifrån ett flertal kriterier.[2] Docenten Lena Schelin har dock i sin doktorsavhandling om ”Bevisvärdering av utsagor i brottmål” konstaterat att hon inte kunnat finna någon utvärdering av HD:s sätt att analysera utsagor och hon har ej heller kunnat finna någon direkt beteendevetenskaplig teoretisk kunskapsbas som stått modell för HD:s praxis.[3]

Forskningen har visat att vi i allmänhet är dåliga på att skilja en sanningsenlig utsaga från en lögnaktig. Utan att någon särskild metod för att avgöra utsagans sannolika verklighetsförankring har tillämpats, ligger genomsnittet strax över slumpnivån (54 procent).

Polismän, domare, psykiatriker, tulltjänstemän och andra med arbeten som går ut på att göra utsagebedömningar har inte visat upp bättre resultat än andra på att göra utsagebedömningar i experimentella studier.[4] Med hänsyn till att korrekta bedömningar av till exempel utsagors sanningshalt ligger strax över slumpnivån är sannolikheten för ett korrekt domslut lägre om ett mål avgörs av en domare än om det avgörs av flera, det vill säga i mål där bevisvärdering är avgörande.

Riktningen för moderniseringen av den dömande verksamheten i domstolarna pekar trots detta mot en önskan om att låta färre domare göra de bedömningar som måste göras i varje enskilt mål. Ett led i denna omformning är ett ständigt närvarande krav på att avskaffa nämndemännen i domstolarna.

Med hänsyn till att prövningstillstånd meddelades i Svea hovrätt i 39 procent av brottmålen på grund av tveksamma rättsliga bedömningar och att 45 procent meddelades på grund av bevisvärderingsfrågor, kommer sannolikt inte ändringsfrekvensen att bli lägre till följd av en utmönstring av nämndemannainstitutet. Vissa besparingar kan det dock bli fråga om, men det lär inte bidra till att minska ändringsfrekvenserna i hovrätterna.

Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll och hovrättsfiskalen Manne Heimer skriver i en artikel i Svensk Juristtidning[5] under rubriken "Prövningstillstånd i hovrätten" bl.a. följande. ”Hovrättens huvudsakliga uppgift i rättssystemet är att kontrollera de tingsrättsavgöranden som överklagas och rätta till eventuella felaktigheter, en inriktning som tydligt manifesterats genom EMR-reformen. Genom att införa ett generellt krav på prövningstillstånd även i brottmål skulle hovrättens kontrollerande funktion ytterligare renodlas. Av rättssäkerhetsskäl måste en sådan reform dock föregås av noggranna överväganden.”

Med hänsyn till ändringsfrekvenserna vid överklagande av brottmål till hovrätterna och de huvudsakliga skälen till varför prövningstillstånd meddelas är det nödvändigt med en radikal förändring av tingsrätternas dömande verksamhet för att det överhuvudtaget skall vara möjligt med bibehållen tilltro till domstolarna. Därmed inte sagt att domstolarna gör ett dåligt arbete inom ramen för det nuvarande systemet.

I början av år 2012 presenterade doktoranden Staffan Angere och professorn i teoretisk filosofi Erik J. Olsson en forskningsrapport rörande jurystorlek och tillförlitlighet/kvaliteten på juryns beslut (i rapporten likställs i detta avseende jurymedlemmar, nämndemän och ordinarie domare). I rapporten anges bland annat att det svenska tingsrättssystemet framstår som klart otillförlitligt, då det bara involverar fyra jurymedlemmar, vilket enligt forskarnas beräkningar ger en relativt låg grad av tillförlitlighet. För systemet talar, enligt forskarna, att en enkel majoritet gäller, men detta kan inte kompensera för att det även i en internationell jämförelse mycket ringa antalet jurymedlemmar.

Tingsrättssystemet framstår för forskarna som framsprunget ur ett motiv att till varje pris minska kostnaderna även om det sker till priset av låg rättssäkerhet. Forskarna konstaterar att om det enda som är viktigt är juryns tillförlitlighet, så skall juryn vara så stor som möjligt. Med en jury om 12 – 15 medlemmar är dock nyttan av att lägga till ytterligare en jurymedlem väldigt liten.

Den omröstningsregel som ger den högsta beslutskvaliteten, oavsett jurystorlek, är enkel majoritet. Författarna till forskningsrapporten konstaterar också att Skottlands jurysystem är kanske det mest tillförlitliga och högkvalitativa i världen, eftersom det består av 15 jurymedlemmar och med enkel majoritet för beslut.

Regeringen godtog inte Nämndemannautredningens förslag om att avskaffa nämndemännen i hovrätterna och kammarrätterna. Utredningen fick heller inte gehör för att minska antalet nämndemän i tingsrätterna och förvaltningsrätterna från tre till två och göra det möjligt för tingsrätterna att döma i brottmål med en ensam juristdomare utan nämndemän vid brott med en straffskala lägre än fängelse i två år. Med stöd i den ovan nämnda vetenskaplig studien kommer det inte att försämra rättssäkerheten. Tvärtom borde motsatsen utredas om hur avgörandena i domstolarna kan bli mer rättssäkert.

Eftersom människor är lika bra eller dåliga på att avslöja lögnare, torde det ur rättssäkerhetssynpunkt vara bättre att förlita sig till massans vishet än till en eller ett fåtal i beslut som rör en annan människas liv och frihet.

Eftersom den dömande verksamheten till stor del handlar om bevisvärdering blir inte kvaliteten bättre med färre involverade, vilket har sin grund i att vi faktiskt bara är människor. Vi har också, på gott och på ont, den egenskapen gemensamt att vi är det enda djuret på vår planet som kan ljuga.

 



[1] Bilaga 8, Arbetsgruppens för PT-frågor rapport 2011-03-04 till hovrättspresidenterna.

[2] Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Schelin, Lena, ISBN 978-91-39-01161-3, s 164 ff.

[3] Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Schelin, Lena, ISBN 978-91-39-01161-3, s 176 ff.

[4] Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Schelin, Lena, ISBN 978-91-39-01161-3, s 182.

[5] SvJT 2012 s. 835.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt