Skip to content

"Domare visar inte bättre resultat än andra på sanningsbedömningar - oavsett HD:s praxis"

DEBATT - av advokat Michael Melin

 

I fråga om brottmål måste domstolen vara en garant för att inte någon oskyldig döms till ansvar för brott. När felbedömningar görs i Sverige är det tack och lov inte lika fatalt som i länder där dödsstraff fortfarande anses civiliserat.

Oavsett detta är det ändå förödande för individen att bli felaktigt dömd och ett stort nederlag för samhället. I Svea hovrätts undersökning om ändringsfrekvensen för brottmål i den domstolen under 1 juli – 31 december 2010 framkom att av totalt 1 377 brottmålsdomar så ändrades 642 mål i något avseende - det vill säga en ändringsfrekvens på 47 procent.

Bortsett från vilka ändringar som skett i dessa brottmål talar statistiken för det självklara faktum att vi ser resultatet av människors arbete med extremt svåra frågeställningar. I överklagade mål, med samma innehåll som i tingsrätten, där ändring skett till följd av annan bevisvärdering, är det inte möjligt att uttala sig om vilken domstol som har rätt i sin bedömning. 

I Svea hovrätts granskning av beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september – oktober 2010[1] framkom att i brottmål meddelades prövningstillstånd i 84 procent av fallen till följd av tveksamma rättsliga bedömningar och bevisvärderingsfrågor. Den sistnämnda kategorin stod för 45 procent av de prövningstillstånd som beviljades.

Mot bakgrund härav finns det skäl att anta att bevisvärderingsfrågor även varit aktuella i de flesta brottmål utan krav på prövningstillstånd.

Docenten och det före detta hovrättsrådet Roberth Nordh synes i en artikel i Dagens Juridik den 2 september 2013 dela den uppfattningen. Nordh menar att domstolarna ägnar mest tid åt bevisvärdering. Få rättegångar handlar om rättsfrågor.

Nordh lyfter också fram en omständighet som är viktig i sammanhanget. Han menar att vid den slutliga sammanvägningen och avstämningen mot beviskravet i ett mål är det mest betydelsefulla domarens intuition. Det intellektuella arbetet vid bedömningen av om åklagaren styrkt sitt gärningspåstående är ingen exakt vetenskap.

Det finns dock alltid en risk för att människor tror sig veta mer än vad som faktiskt är bevisat genom vetenskaplig forskning. Aktörerna anpassar sig utifrån vad som enligt gängse uppfattning anses vara tecken på sanning och för fram sina argument på dessa grunder.

Högsta domstolens praxis i till exempel utsagemål bygger på att en sanningsenlig utsaga på ett kvalitativt sätt skiljer sig från lögnaktig utsaga utifrån ett flertal kriterier.[2] Docenten Lena Schelin har dock i sin doktorsavhandling om ”Bevisvärdering av utsagor i brottmål” konstaterat att hon inte kunnat finna någon utvärdering av HD:s sätt att analysera utsagor och hon har ej heller kunnat finna någon direkt beteendevetenskaplig teoretisk kunskapsbas som stått modell för HD:s praxis.[3]

Forskningen har visat att vi i allmänhet är dåliga på att skilja en sanningsenlig utsaga från en lögnaktig. Utan att någon särskild metod för att avgöra utsagans sannolika verklighetsförankring har tillämpats, ligger genomsnittet strax över slumpnivån (54 procent).

Polismän, domare, psykiatriker, tulltjänstemän och andra med arbeten som går ut på att göra utsagebedömningar har inte visat upp bättre resultat än andra på att göra utsagebedömningar i experimentella studier.[4] Med hänsyn till att korrekta bedömningar av till exempel utsagors sanningshalt ligger strax över slumpnivån är sannolikheten för ett korrekt domslut lägre om ett mål avgörs av en domare än om det avgörs av flera, det vill säga i mål där bevisvärdering är avgörande.

Riktningen för moderniseringen av den dömande verksamheten i domstolarna pekar trots detta mot en önskan om att låta färre domare göra de bedömningar som måste göras i varje enskilt mål. Ett led i denna omformning är ett ständigt närvarande krav på att avskaffa nämndemännen i domstolarna.

Med hänsyn till att prövningstillstånd meddelades i Svea hovrätt i 39 procent av brottmålen på grund av tveksamma rättsliga bedömningar och att 45 procent meddelades på grund av bevisvärderingsfrågor, kommer sannolikt inte ändringsfrekvensen att bli lägre till följd av en utmönstring av nämndemannainstitutet. Vissa besparingar kan det dock bli fråga om, men det lär inte bidra till att minska ändringsfrekvenserna i hovrätterna.

Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll och hovrättsfiskalen Manne Heimer skriver i en artikel i Svensk Juristtidning[5] under rubriken "Prövningstillstånd i hovrätten" bl.a. följande. ”Hovrättens huvudsakliga uppgift i rättssystemet är att kontrollera de tingsrättsavgöranden som överklagas och rätta till eventuella felaktigheter, en inriktning som tydligt manifesterats genom EMR-reformen. Genom att införa ett generellt krav på prövningstillstånd även i brottmål skulle hovrättens kontrollerande funktion ytterligare renodlas. Av rättssäkerhetsskäl måste en sådan reform dock föregås av noggranna överväganden.”

Med hänsyn till ändringsfrekvenserna vid överklagande av brottmål till hovrätterna och de huvudsakliga skälen till varför prövningstillstånd meddelas är det nödvändigt med en radikal förändring av tingsrätternas dömande verksamhet för att det överhuvudtaget skall vara möjligt med bibehållen tilltro till domstolarna. Därmed inte sagt att domstolarna gör ett dåligt arbete inom ramen för det nuvarande systemet.

I början av år 2012 presenterade doktoranden Staffan Angere och professorn i teoretisk filosofi Erik J. Olsson en forskningsrapport rörande jurystorlek och tillförlitlighet/kvaliteten på juryns beslut (i rapporten likställs i detta avseende jurymedlemmar, nämndemän och ordinarie domare). I rapporten anges bland annat att det svenska tingsrättssystemet framstår som klart otillförlitligt, då det bara involverar fyra jurymedlemmar, vilket enligt forskarnas beräkningar ger en relativt låg grad av tillförlitlighet. För systemet talar, enligt forskarna, att en enkel majoritet gäller, men detta kan inte kompensera för att det även i en internationell jämförelse mycket ringa antalet jurymedlemmar.

Tingsrättssystemet framstår för forskarna som framsprunget ur ett motiv att till varje pris minska kostnaderna även om det sker till priset av låg rättssäkerhet. Forskarna konstaterar att om det enda som är viktigt är juryns tillförlitlighet, så skall juryn vara så stor som möjligt. Med en jury om 12 – 15 medlemmar är dock nyttan av att lägga till ytterligare en jurymedlem väldigt liten.

Den omröstningsregel som ger den högsta beslutskvaliteten, oavsett jurystorlek, är enkel majoritet. Författarna till forskningsrapporten konstaterar också att Skottlands jurysystem är kanske det mest tillförlitliga och högkvalitativa i världen, eftersom det består av 15 jurymedlemmar och med enkel majoritet för beslut.

Regeringen godtog inte Nämndemannautredningens förslag om att avskaffa nämndemännen i hovrätterna och kammarrätterna. Utredningen fick heller inte gehör för att minska antalet nämndemän i tingsrätterna och förvaltningsrätterna från tre till två och göra det möjligt för tingsrätterna att döma i brottmål med en ensam juristdomare utan nämndemän vid brott med en straffskala lägre än fängelse i två år. Med stöd i den ovan nämnda vetenskaplig studien kommer det inte att försämra rättssäkerheten. Tvärtom borde motsatsen utredas om hur avgörandena i domstolarna kan bli mer rättssäkert.

Eftersom människor är lika bra eller dåliga på att avslöja lögnare, torde det ur rättssäkerhetssynpunkt vara bättre att förlita sig till massans vishet än till en eller ett fåtal i beslut som rör en annan människas liv och frihet.

Eftersom den dömande verksamheten till stor del handlar om bevisvärdering blir inte kvaliteten bättre med färre involverade, vilket har sin grund i att vi faktiskt bara är människor. Vi har också, på gott och på ont, den egenskapen gemensamt att vi är det enda djuret på vår planet som kan ljuga.

 



[1] Bilaga 8, Arbetsgruppens för PT-frågor rapport 2011-03-04 till hovrättspresidenterna.

[2] Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Schelin, Lena, ISBN 978-91-39-01161-3, s 164 ff.

[3] Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Schelin, Lena, ISBN 978-91-39-01161-3, s 176 ff.

[4] Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Schelin, Lena, ISBN 978-91-39-01161-3, s 182.

[5] SvJT 2012 s. 835.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

55 comments

Om sannolikheten för en korrekt bedömning är 0,54, hur ökar då säkerheten i bedömningen genom att flera gör den? Om 100 människor, (obs) oberoende av varandra, gör bedömningen så säger statistiken att 54 människor kommer att ha rätt och 46 kommer ha fel.

Sen är det klart att om man har flera människor som oberoende av varandra gör bedömningen och det krävs enighet för fällande dom, då ökar säkerheten såklart.

Det låter konstigt men forskarna har rätt. För att visa hur det funkar gör jag ett exempel med 3 personer.

För att resultatet ska bli fel måste minst två av de tre ha fel. Om vi kallar dem A, B och C finns det följande möjliga utfall som ger en felaktig dom:

A+B har fel, C har rätt
A+C har fel, B har rätt
B+C har fel, A har rätt
alla har fel

Sannolikheten för vart och ett av de tre första exemplen (givet att de inte får kommunicera såklart) är 0,46*0,46*0,54 = ca 11,43 %
Sannolikheten för att alla har fel är ca 9,7 %.
Sammanlagt är alltså risken för fel 11,43+11,43+11,43+9,7 = ca 44 %

Dvs genom att öka från 1 till 3 personer ökar man riktigheten med 2 %-enheter, ökar man med fler så blir träffsäkerheten ännu bättre.

Jag är inte säker på att jag förstår, men bygger inte Ditt exempel på att minst två av de tre personerna ska komma till samma slutsats för att denna ska bestämma utgången av domen? I så fall är det klart att sannolikheten för materiellt riktig utgång ökar något vid en ökning från 1-3 ledamöter (dock har vi ju 3 i tingsrätten i dag, varav som utgångspunkt 3 ska vara eniga), precis som Musse och jag också påpekar.

Ursäkta felskrivningen i parentesen; det riktiga är givetvis att vi har 4 ledamöter i tingsrätt, varav 3 som utgångspunkt ska vara eniga för att bestämma utgången.

Jag kan inte komma på någon brist i sättet att räkna. Det var också först min spontana tanke att bättre än slump skulle förbättra med fler utfall osv.

Men om man då ökar till fem, (till varandra helt oberoende domare) och kräver enighet för fällande dom.
Då har vi följande risk att oskyldiga fälls:
A-E har alla fel = 2,1%
Det är strax under det lägsta kravet för rättssäkerhet i en rättsstat, alltså 98% säkerhet. Egentligen borde det alltså krävas ytterligare en, till de andra oberoende domarna.

Men en ordning där fem domare gör bedömningen utan att veta vilka de andra fyra är och krav på enighet så kan man uppnå rättssäkerhetskraven förutsatt att det rör ett sådant normalfall som i de undersökningarna som kommit fram till 54% avser (alltså frånvaro av fördomar, t.ex. om att romer ljuger eller kvinnor talar sanning om vissa saker).

Ett annat alternativ vore kanske att sluta låtsas som att man kan göra trovärdighetsbedömningar.

Jag har funderat lite till och undrar om Du verkligen har rätt och om inte Anton (se nedan) har en poäng. Det är tre domare som dömer och var och en kan döma rätt eller fel. Sannolikheten för varje domares votum är 54 procent för rätt och 46 procent för fel. Är det inte kort och gott så att vi kan få totalt fyra utfall av deras omröstning;

rätt, rätt, fel
fel, fel, rätt
rätt, rätt, rätt
fel, fel, fel

Två av utfallen ger en korrekt dom och två av utfallen ger en felaktig dom. Är det inte detta Du ska utgå ifrån vid Din beräkning? Varför ska man sätta upp nya utfall utifrån var och en av A, B och C. Man bör ju rimligen räkna på samma sätt som om vi bara hade en domare som gjorde tre bedömningar oberoende av sina tidigare bedömningar. Det är väl precis som om du ska kasta en tärning tre gånger. Sannolikheten för att få en sexa på något av kasten är ju densamma oberoende av om vi använder en eller tre kastare för att utföra de tre kasten.

Ja, det är svårt att se att det har någon direkt betydelse hur många domare som deltar i bedömningen av en utsaga med de omröstningsregler som vi har. Ta Ditt exempel; om i tingsrätt rätten var sammansatt av 100 ledamöter och den uppfatttning som delades av flertalet skulle gälla skulle de 54:s uppfattning gälla. Sannolikheten för att den uppfattningen är fel är väl ändå 0,46, precis som om det var en ensam domare som gjort bedömningen? Är det inte rentav så att bedömningen då statistiskt sett är säkrare med 4 domare, varav 3 som utgångspunkt måste vara eniga? Eller tänker jag helt fel, jag är inte någon skolad matematiker?

Ja du tänker fel :-)

OM vi förutsätter att enkel majoritet gäller OCH att det bara finns två möjliga alternativ "rätt" eller "fel" så ger fler domare en större chans till att det blir rätt (givet naturligtvis att varje domare har mer än 50% att "gissa" rätt)

Om det finns 3 domare så finns det 8 (2^3) möjliga kombinationer

rätt-rätt-rätt
rätt-rätt-fel
rätt-fel-rätt
rätt-fel-fel

fel-rätt-rätt
fel-rätt-fel
fel-fel-rätt
fel-fel-fel

Som jag visar ovan så är det sammanlagt 44 % risk att vi hamnar i någon av felmajoriteterna, vilket alltså är mindre än de 46 % risk som vi får med en enskild domare.

Om vi hade 100 domare hade det funnits 2^100 möjliga utfall
alla hundra har rätt
1-99 har rätt, nr 100 har fel
1-98 och 100 har rätt nr 99 har fel
osv osv osv

Tyvärr har jag inte datakraft (windows kalkylator...) att räkna på det.

Sen, det här förutsätter ju att felet "skyldig går fri" är lika oönskat som "oskyldig fälls". Så är det ju inte och borde (tycker jag) det inte heller vara.

Om det krävs 3 av 4 för att döma någon så är ju risken att en oskyldig döms
4,4 % (alla har fel)
5,2% *4 (en har rätt, de andra tre har fel och röstar ner honom)

dvs ca 25 % oskyldiga fälls. Bättre än tre domare med enkel majoritet absolut men fortfarande ingen vidare rättssäkerhet.

Ok, jag [tror] jag förstår. Men vi kan konstatera att det är en kombination av antalet domare och omröstningsreglerna som är avgörande för hur stor sannolikheten för ett korrekt utfall blir!? Om vi har 100 domare och utgången bestäms med enkel majoritet (51 av 100) så är väl sannolikheten för ett felaktigt utfall högre än om vi har 4 domare och utgången bestäms med enkel majoritet (3 av 4)? Däremot är sannolikheten (något?) högre för korrekt utfall om det skulle krävas att 75 av de 100 domarna var eniga.

Nu har du snurrat in dig i statistikens värld.
Vissa kombinationer ger inte annorlunda domslut eftersom antalet rätt/fel är lika i vissa kombinationer. Som exempel:rätt-rätt-fel och fel-rätt-rätt.
rätt-rätt-rätt
rätt-rätt-fel
rätt-fel-rätt
rätt-fel-fel

fel-rätt-rätt
fel-rätt-fel
fel-fel-rätt
fel-fel-fel

Det är han nog fullständigt medveten om, Anton, det finns i exemplet bara två olika domslut att rösta för och kravet är enkel majoritet. Poängen är att det med fler domare skulle vara större sannolikhet för att domslutet blir materiellt riktigt eftersom sannolikheten för att ett felaktigt utslag blir bestämmande minskar. Men det måste också förhålla sig som jag säger; det är en kombination av antalet domare och omröstningsregler som avgör hur stor sannolikheten för ett korrekt respektive felaktigt domslut är. Det hjälper inte att ha 100 domare om enkel majoritet avgör utan då är dagens system mer rättssäkert. För att kunna fälla en person för brott krävs ju att 3 av 4 domare i tingsrätten röstar för att åtalet är styrkt. Nu är detta av flera skäl också hypotetiskt eftersom en domare som gjort sig en självständig bedömning sedan vid överläggningen kan låta sig övertygas av de andras argument/auktoritet och om man blir eniga vid överläggningen hålls ingen omröstning. Dessutom handlar ju artikeln i första hand om analys av utsagor och sannolikheten för att domaren gör rätt bedömning av trovärdigheten i en enskild utsaga. Detta är sedan bara en komponent i det slutliga ställningstagandet. Dessutom torde forskning av det här slaget vara svår att tillämpa rakt av; en enskild utsaga är sällan renodlat falsk eller sann i varje enskildhet och ställs normalt mot annan bevisning i målet när man avgör bevisvärdet av den.

Ibland hjälper det att tänka sig extremfallet. Tänk Dig ett extremfall där man har fruktansvärt många domare, säg 1 miljon domare, och där sannolikheten att varje enskild domare dömer rätt är just 54 %. Sannolikheten att mer än 500 000 domare kommer att döma rätt blir då förkrossande hög. Genom att öka antalet domare kan man alltså minska risken att det döms fel om man dömer med enkel majoritet. På motsvarande sätt är det troligare att 12 domare dömer rätt än tre. Observera att hela resonemanget faller om man inte kan räkna med att det är mer än 50% sannolikhet att den enskilde domaren dömer rätt. Jag ställer mig frågande till siffran 54 %.

Jag vet inte om jag låter mig övertygas. Jag kan hålla med om att sannolikheten är förkrossande hög för att 1 av domarna kommer till rätt slutsats, men varför är den förkrossande hög att 500 00[1] av dem kommer till rätt slutsats? Låt säga att du slår en tärning en gång. Det är en lite speciell tärning med 100 sidor, varav 54 är gröna och 46 röda. Om Du slår tärningen 1 gång är sannolikheten för grönt 54/100. Sannolikheten för att det blir grönt 1 gång om en miljon människor slår varsitt slag är givetvis förkrossande hög. Men är sannolikheten verkligen förkrossande hög att 500 001 av människorna får grönt?

Att jag valde just "500 000" är för att jag utgick från att man dömer med ENKEL MAJORITET. Låt oss hålla fast vid antagandet att sannolikheten att en enskild domare dömer rätt är 54%. Den "enkla majoriteten" kommer då att döma rätt i samtliga utfall där FLER än 500 000 domare dömer rätt. Om man går till Ditt exempel med tärningar är sannolikheten att EXAKT 500001 människor slår grönt naturligtvis mycket låg men sannolikheten att FLER än 500 000 människor slår grönt (och får "enkel majoritet") blir väldigt hög för då får man räkna med inte bara utfallet att 500001 spelare slår grönt även alla utfall med 500002 som slår grönt, alla utfall med 500003, 500004, 500005, o.s.v. uppåt till en miljon. Sannolikheten att en majoritet skulle slå rött blir mycket låg medan sannolikheten att en majoritet slår grönt blir mycket hög.

Noga räknat valde jag "1 miljon" och inte "500 000" men 500 000 blir då den gräns man skall komma över fär att få enkel majoritet.

Jag förstod att Du menade det och att det också behövde korrigeras med en person för att bli helt rätt. Jag menade sedan inte att just 500 001 skulle slå grönt utan att minst det antalet (dvs. minsta möjliga enkla majoritet av 1 miljon) skulle slå grönt men får ursäkta om jag uttryckte mig oklart. Jag har fortfarande svårt att se varför sannolikheten för att vi får ett utfall där minst 500 001 personer av 1 miljon slår grönt är förkrossande större än att, säg, 6 av 10 slår grönt. Något större är sannolikheten av det skälet att den enkla majoriteten i det senare fallet är något högre procentuellt sett än i det föregående. Men om vi å andra sidan kräver enkel majoritet för just fällande dom så torde sannolikheten för att en oskyldig fälls vara mindre i det senare (eftersom 4/10 är mindre än 499 999/1 miljon). Men det kan vara så att jag tänker helt fel. Men om man också gör tankeexperimentet att det är en och samma domare som, oberoende av sina egna tidigare bedömningar, får bedöma samma utsaga 1 miljon gånger har jag svårt att se att sannolikheten skulle vara större för att han har rätt i 500 001 eller fler av fallen än att han har rätt första gången.

Falstaff, jag kan som sagt mycket väl ha fel, jag är varken statistiker eller matematiker. Vad jag har svårt att förstå är varför sannolikheten för att utfallet "rätt" får enkel majoritet hela tiden skulle öka exponentiellt när vi har fler domare (eller slår tärningen flera gånger) samtidigt som sannolikheten för utfallet "fel" hela tiden skulle minska exponentiellt. Är det alltså det faktum att sannolikheten för "rätt" (grönt) ligger marginellt över 50 procent i utgångsläget som gör detta och i så fall varför?

Jag har möjligen uttryckt mig vårdslöst. Sannolikheten för rätt dom ökar inte exponentiellt med fler domare eftersom den inte kan bli högre än 100 %. Vad som händer när man ökar antalet domare är att sannolikheten för riktig dom (majoriteten slår "grönt") närmar sig 100 % mer och mer men att man aldrig kommer fram till 100 %. Ökningen går också långsammare och långsammare, nivån "100 %" blir en asymptot. Risken för fel dom (en majoritet slår "rött") kommer på motsvarande sätt att bli mindre och mindre. För att det skall fungera är det en förutsättning att sannolikheten för rätt ("grönt") är något högre än 50% i utgångsläget.

Jag förstod hur du menade; det var jag som använde uttrycket exponentiellt felaktigt. Vad jag menade var att sannolikheten för rätt (grönt) vid 1 bedömning (ett slag med tärningen) är 0,54 och sannolikheten för rätt (grönt) i 500 000/1 miljon slag är högre, t.o.m. mycket högre. Det är det som jag inte, alltjämt, kan ta till mig. Därmed inte sagt att Du har fel, förmodligen är det jag som har det. Och det är alltså just det faktum att sannolikheten för rätt i varje fall ligger något över 50 procent och, omvänt, sannolikheten för fel något under 50 procent som medför detta.

Förlåt, blandar och ger med siffrorna. Vad jag ville jämföra var sannolikheten för rätt vid 1 av 2 med 500 000 av 1 miljon. Självklart är sannolikheten högre att det blir rätt i hälften av ett antal försök än att det blir rätt vid endast ett försök när sannolikheten vid varje försök är högre än 50 procent. Ja, kanske är det här nyckeln till att Du har rätt ligger för övrigt. Fasen vad jag har snöat in på detta... Ska nog få lite gjort nu...

Som en vanlig enkel medborgare drabbad av rättssystemet Sverige förundras man av alla kloka uttalande av "sittande rätt". Man kan få en bild av att det skulle kunna finnas rättvisa i systemet.
Svea Hovrätt berättar hur/vad en hovrätts uppgift är.
Eftersom Svea Hovrätt nyligen fick anledning att utföra dessa uppgifter, i de mål som TR dömt och som blivit överklagat till Svea Hovrätt, tycker jag mig ha rätt att ställa fråga om sanningshalten i uttalandet från hovrättsrådet Fredrik Wersäll och hovrättsfiskalen Manne Heimer. I de mål som skulle granskats av HVR finns ett stort antal uppenbart felaktiga rättsbedömningar från TR sida men HVR har bevisligen ej följt sin ovan beskrivna handläggning.
Finns det en dold agenda även i HVR som ligger till grund för beslutet " Hovrätten ger inte prövningstillstånd. Tingsrättens dom står därför fast."
Betyder denna agenda att det finns ett stort svart hål i rättsinstanserna?
Under de tio år som ärendet slängts mellan väggarna i det svarta hålet och familjen sänkts ekonomiskt, psykiskt och fysiskt har det trettio år gamla ärendet ej fått rättvis behandling.
Jag vädjar till kunskapen i forumet. Hjälp oss till rättvisa.
Södertörns TR mål T 4313-13 och Svea Hovrätts mål T 266-14 är en rättsskandal från bankkrisen 1985-95 som behandlats på samma sätt som rättsinstansernas företrädare behandlade Bergdahl/Qvick.

Bland det värsta jag hört i en domstol är en kvinnlig domare som anförde "min magkänsla" som skäl för att gilla åtalet varpå hon efterkontruerar domskäl så att magkänslan skulle verka rimlig.
Tilläggas kan att i domen stod inte ett ord om någon magkänsla utan de vanliga flosklerna "om en levande,detaljrik och självupplevd berättelse utan motsägelser"

Men är det så konstigt egentligen? Kan trovärdighetsbedömningar slitas från känslor och intuitioner eller är det en rent rationell räkneverkstad där fakta stoppas in i Baltazarmaskinen och sedan kommer ut med sanningsenliga svar?

Mycket intressant artikel. Slutsatsen kan enligt min mening bara bli en: Man kan bara ha som grund för fällande dom en utsaga, i den mån den styrks av andra omständigheter än själva berättelsen.

Som redan konstaterats ovan så är det här bara ett argument för att inte döma alls baserat på trovärdighetsbedömningar, något en hel del av oss vetat länge. Man ska gå på objektiv bevisning: t.ex. teknisk bevisning, samstämmighet mellan flera oberoende vittnen o.s.v.

Om man enbart utgår från trovärdighetsbedömning, så kanske man kan komma fram till att en jury är bra, men är de bättre på att skriva historia, totalt sett? Det är ju faktiskt det det handlar om. Skulle någon av er köpa en historiebok skriven av femton skottar, slumpvis valda, i stället för Dick Harrison?

Trovärdighetsbedömning av enskilda är en liten del av källkritiken, och det är just källkritik det handlar om. Jurister är dåliga på källkritik, de verkar inte läsa det alls på universitetet, och hade de haft den sortens utbildning, så hade de inte gått på att "hon var ledsen, upprörd och grät", eftersom det i grunden är samma bevis som man använde i häxprocesserna.

Argumenten mot jurysystemet är enkla:
1. Juryn är slumpvis vald, och en enskild jury kan innehålla precis vilka idioter som helst - eller vilka genier som helst, men de är lite mer sällsynta.
2. Juryn levererar ingen skriftlig dom, vilket gör att det inte finns något att överklaga, eller något sätt att bedöma kvaliteten på domen i det enskilda fallet. Den enskilde har givetvis en rättighet att veta varför han dömts.
3. Jurys kan inte vara konsekventa, eftersom de saknar kunskaper om hur jurys i allmänhet har dömt tidigare.
4. Juryns beslut överklagas ändå till en högre domstol, som inte är jurybaserad.
5. Jurymedlemmar saknar allmänna kunskaper om källkritik, rättsprinciper o.s.v. Även om de är minst lika bra på att göra trovärdighetsbedömningar, så är sådana i grunden otillförlitliga.
6. En enskild juryledamot kan inte hållas ansvarig för sitt dömande, då skriftlig dom saknas, och eftersom personen inte jobbar (vanligtvis) på mer än en rättegång har han ingen motivation att hålla en hög nivå på sitt arbete.
7. Det finns gott om katastrofexempel på juryarbete från de länder där man har jurysystemet. 8. Jurys är inte representativa för befolkningen och kan därför ha en överrepresentation av människor med rasfördomar o.d.

Man kan fortsätta i oändlighet. Låt oss slippa jurysystemet, tack! I stället bör vi fokusera på att få bort trovärdighetsdomarna, att utbilda jurister ordentligt i källkritik och relevant beteendeforskning o.s.v. Möjligen bör man införa särskilda bevisvärderingsdomare, som har kunskaper om rättsmedicin, källkritik, beteendevetenskap och annat som är direkt relevant för området.

Men problemet här är ju att du väljer mellan att läsa en historiebok av femton skottar eller en som är skriven av en jurist. Juristen är ju lekman i den här delen av rättegången.

Vadå "i grunden"? Det är EXAKT samma bevis som vid häxprocesserna (skillnaden var att dåtiden domare var lärda män och betydligt mer försiktiga och kritiska).

1. Det kan ju även nämnden.
2. Det kan man ju besluta att de ska göra.
3. Det är väl positivt?
4. Inte om man bestämmer att det ska vara annorlunda.
5. Men om juryn avgör bevisfrågan och inte rättsfrågan så är väl det löst?
6. Går ju att göra annorlunda, men samma sak gäller väl våra domare och nämndemän?
7. Liksom från länder där man inte har det, vårt t.ex.
8. De är ju betydligt mer representativa än en domare.

Om du läser mitt inlägg igen, Musse, så kommer du att upptäcka att jag inte förespråkar att domare ska vara lekmän på området källkritik/historieskrivning. Jag förespråkar en gedigen utbildning på området och, eventuellt, särskilt utbildade bevisvärderingsdomare. Det borde också besvara punkt ett: vi ska inte ha några nämndemän eller andra amatörer i domstolen. Vi ska ha en grupp av gediget utbildade, rigorösa källkritiker, som ska skriva ihop en ordentlig dom, något jag starkt betvivlar att femton amatörer kan åstadkomma tillsammans; det är därför jurys inte levererar några skriftliga domar i något system, och det är därför inga högre domstolar består av jurys.

Att du tar upp (punkt 3) inkonsekvens som något positivt, måste jag säga att jag inte förstår. Liknande fall bör givetvis behandlas lika - om de verkligen i grunden är lika, givetvis. Det är därför viktigt att de som dömer är medvetna om varandras arbete, via skriftliga domar, och att det finns en viss prejudikatsverkan på området, något som är omöjligt i ett jurysystem.

Att (punkt fem) kunskaper om källkritik och dylikt skulle sakna relevans för bevisvärdering är också svårbegripligt. Du kanske kan utveckla? Källkritik är konsten att värdera historisk bevisning, nämligen.

Att (punkt sex) domare är svåra att hålla ansvariga i vårt system, är givetvis sant. Men med jurysystem är det mer eller mindre omöjligt.

Katastrofexemplen (punkt sju) är legio i juryländer. Och det finns ingen skriftlig dom att hänföra till. Juryn kan ha använt kaffesump eller tarotkort. Sedan ska man stå och argumentera ett fel vid överklagandet, utan att veta vad juryn dömt på. Det är som något ur en kafkaroman.

Givetvis (punkt 8) är inte domare representativa för befolkningen. Men de är utbildade att vara objektiva och sätta sina personliga åsikter åt sidan, vilket är mer än man kan säga om stora delar av resten av befolkningen. Att inte vara genomnsnittlig, eller representativ, behöver inte vara något negativt. Det påpekade jag redan i punkt ett.

Vad vi behöver är en reform av juristutbildningen. De flesta rättegångar handlar inte i någon större utsträckning om rent juridiska spörsmål - rättsläget är oftast klart - men i stort sett hela juristutbildningen handlar om just detta. Det är en felprioritering.

Ja det håller jag med om också. Om vi hade sådana domstolar så skulle de här trovärdighetsdomarna försvinna samma dag som reformen infördes.

3. Problemet är ju att man gärna tittar på vad andra gör och gör likadant. När man har ett vårdnadsmål med ett 13-årig barn så tittar man på andra och ser att då dömer man nästan alltid efter vad barnen (påstås) ha uttryckt, fast om man hade gjort en egen bedömning av barnets bästa hade man kanske dömt annorlunda. Det blir som efter göteborgskravallerna där alla de (fyra?) första domar hade identisk text om varför straffvärdet var så särskilt högt på regimkritiska brott, trots att domarna inte ens fick komma överens om hur de skulle skriva. Hade de istället självständigt använd rättskällorna så skulle ingen av dem vågat avvika genom extra högt straffvärde.

5. Det var kunskaper om rättsregler jag menade.

7. Skillnaden i Sverige är att vi VET att domstolarna använde kaffesump och astrologi, men ingen kritiserar det och alla ska låtsas som att det är seriös verksamhet och svåra avvägningar.

8. Helt riktigt.

Jo det behövs en reform, för de som ska arbeta i domstol. Men sen är det ju så att det behövs också mer kunskaper om rättsfrågorna. Nu är det t.ex. vanligt med utbredda feltolkningar som bara multipliceras gång efter gång på grund av att ingen domare tar sig tid att undersöka om tolkningen är riktig, och de få som gör det vågar sedan inte gå emot strömmen. Som t.ex. när domstolen ska kontakta socialtjänsten innan man beslutar om umgängesstöd, vilket har misstolkats som att domstolen ska lämna över beslutet om umgänge till socialtjänsten.

En grundläggande premiss som advokaten Melin bygger upp sin argumentation kring är missvisande, nämligen den höga ändringsfrekvensen. Han tar ett statistiskt exempel där 47 % av överklagade mål lett till ändring I NÅGON MÅN till intäkt för sin fortsatta diskussion. Problemet är att ett någotsånär stort brottmål innehåller dussintals ställningstaganden från tingsrättens sida. Det kanske rör sig om ett antal ställningstaganden i skuldfrågan, rubriceringsfrågor, moment i enskilda gärningsbeskrivningar, skadeståndsfrågor, förverkanden, bevisbeslag, ersättningar, påföljd mm. Låt oss säg att tingsrätten fattar beslut i 20 frågor och hovrätten ändrar 1 av dessa men håller med om de andra 19. Då hamnar domen statistiskt i "fel-kategorien" i den undersökning han refererat till trots att hovrätten har fastställt 95% av tingsrättens dom. Då har vi inte ens gått in på att det kan råda andra förutsättningar i hovrätten (gällande påföljd ex) som gör att både tingsrättens och hovrättens domar var riktiga.

Men hans poäng är väl att ändringarna har med bevisfrågor att göra?

Du har en mycket viktig poäng där. Jag har läst undersökningen när det begav sig och det är mycket riktigt så att alla ändringar i en dom ledde till att den placerades i kategorien "ändrat". Därför är det mycket svårt att dra några egentliga slutsatser av den. Det handlar inte heller bara om bevisfrågor utan ändringarna kan vara av rent rättslig art såsom att, för att bara ta något exempel, en person dömts av två olika tingsrätter till två påföljder. I hovrätten förs målen samman och de båda domarna undanröjs i påföljdsdelarna och en ny gemensam påföljd för all brottslighet döms ut. Inget är fel i tingsrätternas domar, men såvitt jag förstår hamnar två domar i kategorien ändrat.

En annan sak är att även jag tycker att undersökningens utfall trots allt borde mana till eftertanke hos dem som föreslår ett generellt krav på pt i brottmål.

Sedan kan det ju tilläggas att studien bara innehåller överklagade avgörande. Alla tingsrättsdomar som inte överklagas ingick ju inte. Så den som påstår att tingsrätterna dömer fel i någon större utsträckning får nog presentera ett annat underlag. Därmed inte sagt att jag förespråkar generellt PT i hovrätten - det gör jag inte.

En annan sak som stör mig med det här påståendet att domare, polis mfl inte kan bedöma trovärdigheten i en utsaga är att det - i alla fall för mig - är oklart under vilka premisser man genomfört forskningen. Jag har inte läst Schelins bok men utifrån vad som skrivs i artikeln så framstår det som att man undersökt huruvida domare mfl kan bedöma vilken av två helt okontroversiella utsagor som är sann utan några hjälpfakta. Under de parametrarna kan undersökningen säkert stämma, men det är sällan domstolarna ställs inför det valet. Tar man en sådan undersökning till intäkt för hur det går till i domstolarna så framstår det ju skrämmande. I verkligheten har ju emellertid domarna nästan alltid tillgång till ett stort antal hjälpfakta med vilken man kan bedöma utsagans trovärdighet. Då minskar sannolikheten att domarna "tror" på fel person drastiskt.

Att en dom inte överklagas betyder ju inte att den är riktig.

Det finns massor av sådana här undersökningar och normalt sett får faktiskt poliser och domare sämre resultat än genomsnittet. Detta brukar förklaras med att de tror att de är duktiga på verksamheten, eftersom människor som tror att de är duktiga på att avgöra om någon talar sanning eller ljuger också presterar sämre än snittet.
Normalt sett presterar folk också sämre om de får tillgång till kroppsspråket hos utsagepersonen. Eftersom resultatet här är ovanligt högt (54%, snittet mellan undersökningar är omkring 50%) så har de troligen inte haft tillgång till kroppsspråk.

Jag har läst hundratals domar som bygger på trovärdighetsbedömningar och jag kan inte säga att några hjälpfakta är särskilt vanliga. Men det spelar ju ingen som helst roll så länge trovärdighetsbedömningen är en betydande del av bevisningen så kommer ju minst hälften av dem att vara fel.
För den verkligt stora skillnaden i domstolssituationen, fördomar, är ju inte med i undersökningar. Nämndemän och domare har fördomar av olika slag, t.ex. att "ingen skulle ljuga om sådant", "varför skulle man ljuga om det" osv som ju aldrig träffar den som förnekar. Så att MINST hälften av de fällande trovärdighetsdomarna är fel kan man utgå ifrån.

Nej naturligtvis inte. Särskilt som åklagarna inte brukar överklaga annat än när något går riktigt fel. Men överlag finns det naturligtvis en massa okontroversiella domar som inte överklagas därför att alla parter är överens om att den är riktig. Chansen att en överklagad dom är felaktig är större än att en icke överklagad dom är oriktig.

Du får gärna länka till någon av undersökningarna eller visa var man kan få tag på dem.

Om du har läst en massa domar utan att se några hjälpfakta så är chansen större att det är problem med din läsning än något annat. En utsaga kommer ju inte i ett vakuum utan ramas in av övrig utredning i målet. Sedan kan man väl säga att rättsväsendet lite slarvigt klumpar ihop trovärdighet med exempelvis sannolikhet. Dvs en berättelse som betraktas som väldigt väldigt osannolik betraktas som icke trovärdig.

Ja, begreppet trovärdighet är över huvud taget löst i konturerna tycker jag. Tittar man på de faktorer som HD har ställt upp så handlar det väl, förenklat, både om vad den hörde berättar som hur personen berättar, men att HD har angett att man ska fästa mindre avseende vid s.k. icke verbala faktorer (såsom kroppsspråk och känsloyttringar). Tittar man på faktorerna ser man att en faktor är att om det som personen berättar utifrån allmänna erfarenhetssatser framstår om ologiskt så är detta något som inverkar negativt på utsagans trovärdighet. Detta är möjligen synonymt med att det råder låg sannolikhet för det som förhörspersonen berättar. Traditionellt synes man ha menat att trovärdighetsfrågan handlar om att bedöma utsagan närmast i ett vakuum medan tillförlitligheten i utsagan prövas genom att ställa utsagan mot de övriga hjälpfakta som vi har att tillgå, allmänna eller specifika i målet. Detta synes dock vara en fiktion som dessutom riskerar att leda till just en felaktig slutsats. Själv skulle jag vilja utmönstra trovärdighetsbegreppet och generellt tala om tillförlitlighet eller helt enkelt om vilket bevisvärde utsagan har för eller emot ett eller flera av de relevanta rättsfakta (i brottmål; gärningsbeskrivningen eller moment i denna). Jag har också, när jag skrivit domarna själv, försökt att undvika trovärdighetsbegreppet, det finns ju inte något som tvingar mig att använda det.

För övrigt tycker jag att Du har framfört många högst relevanta synpunkter i de frågor som diskuteras här. Jag delar också uppfattningen att det är väldigt förenklat att ta Svea hovrätts undersökning till intäkt för "felprocenten" i tingsrätternas domar och att den utsageforskning som hänvisas till i och för sig är intressant men att det även blir allt för förenklat att lägga den till grund för en slutsats om i vilken utsträckning utsagebedömningar är felaktiga. Det som väl är bra med den är att den åskådliggör att vår förmåga att bedöma utsagor "i ett vakuum" är mycket dålig. Men det är ju som om mina barn kommer hem och drar en vals för mig, jag har oftast andra fakta att tillgå för att avslöja dem än enbart vad de säger eller hur de beter sig när det säger det.

I NJA 2010 s. 671 så säger väl HD att man inte ALLS ska bedöma icke verbala faktorer?

Ah. I mitt svar till Johan pratade jag om trovärdighet och sannolikhet, det skulle ju vara tillförlitlighet och inte sannolikhet. Det som avsågs med skillnaderna mellan begreppen när de användes frekvent så handlande trovärdighet om personen och tillförlitlighet om utsagan. Dessa har ju sedan smält ihop i trovärdighet som sedan gått vidare och börjat handla om utsagan.

Tror du verkligen att forskarna som sysslar med det här fältet är så korkade att de skulle göra ett sådant generalfel?
Jag tycker att det är en konstig inställning öht förresten. Att man från ingenting har hittat på att man kan utföra en magisk bedömning motsägs av en kompakt och omfattande helt enig forskning, då säger man "Jo, men forskarna är nog bara för korkade för att fatta att vi har rätt trots att vi saknar grund för vår uppfattning", medeltid.

På lite dåligt humör i dag, Musse?

1. Du får gärna slå upp NJA 2010 s. 671 och läsa. Jag gjorde det inte nu men som jag minns det säger HD ungefär så här "[...] varvid det i allmänhet finns anledning att fästa mindre avseende vid icke verbala faktorer [...]".

2. Jag tror Du kan leta Dig blå, du kommer inte att hitta en enhetlig och vedertagen definition av trovärdighet och tillförlitlighet. Vissa påstår att trovärdighet skulle handla/ha handlat enbart om personen som sådan. Men så har det enligt min uppfattning aldrig varit. Du kan ju inte bara titta på en person, eller utifrån dennes allmänna karaktärsdrag (som för övrigt sällan är processmaterial) bedöma om hen är en trovärdig person, det är, var och förblir utsagan som ska värderas på ett eller annat sätt.

3. Jag vet inte vad det är för generalfel Du talar om. Forskningen bygger väl på att man hör och ser två personer berätta om ett händelseförlopp som antingen i sin helhet har skett eller inte alls skett. Jag köper ju att det är mycket svårt att bedöma vilken utsaga som är sann respektive falsk enbart genom att höra och se personerna berätta.

Nej verkligen inte.

1. Ja det stämmer, så här står det (min versalisering) :
"Vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt FRÄMST vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen"
"Däremot ställer det sig många gånger SVÅRT att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt."
- Jag har nog tidigare övertolkat detta eftersom jag känner till från forskningen att icke-verbala faktorer minskar sannolikheten för rätt utfall så mycket att man alltid hamnar under 50% när dessa beaktas, samt visste att den sakkunnige i HD själv forskat om detta.

2. Jo det är min uppfattning att juristerna hela tiden bedömt det som ett paket, medan psykologerna i den ovetenskapliga delen av "vittnespsykologin" (som är anledningen till att de seriösa idag ofta inte ens vill kalla sig vittnespsykologer") gjorde skillnad på detta och därför dök det hela tiden upp i domar.

3. Det beror ju på, det finns en massa olika sätt att utföra undersökningar. Men generellt gäller här precis som i övrig forskning att man väljer mellan hög kvalitet och hög kvantitet. Ska forskningen omfatta 1000 personer så blir ju själva lögn-sanning-testet oftast kort. Men det finns också exempel på där man spelar in hela rättegångar, och det finns många exempel där försökspersonerna får lyssna på flera redogörelser av samma händelse från flera olika personer.
Framförallt så är det ju så att vid metaanlyser så får man väldigt konsekventa resultat.

Resonemanget om att ens eget magiska tänkande skulle vara för komplicerat för en forskarkår att förstå är ju precis det som kommer från t.ex. astrologer, siare och religiösa. Tro, tyckande och vetande är olika saker.

Ja om chanserna stämmer det nog.

Mellkvist i svjt, "Om tror tyckande och vetande" ger ju en bra sammanfattning av trovärdighetsbedömningarna. Men det finns många fler lästips om du vill ha.

Vi kanske menar olika saker med hjälpfakta. Kan du ge exempel på vad det är för hjälpfakta du brukar hitta?
Jag tycker annars att "Nyströmdoktrinen" är vanlig, alltså att domstolens skriver så här ungefär: 1. Samma beviskrav som vanligt gäller, 2. det är ovanligt att det bara finns utsagor att gå på, 3. I ovanliga fall betyder inte beviskravet samma sak som i vanliga fall och därför kan man fälla på enbart utsagor.
Att skilja på trovärdighet och sannolikhet var väldigt viktigt för domstolarna förr. När de använde psykologer som sakkunniga för att göra utsageanalyserna så skiljde man på det och resonerade olika kring det. Men sedan, i mitten av 90-talet, så försvinner det ur domarna.

Inte sannolikhet, tillförlitlighet.

Jag undrade om du kunde visa mig till någon av de undersökningar som finns avseende förmågan att skilja på sanning och lögn. Mellqvists artikel innehöll iofs referenser till dem men det stod inget om metoden i de undersökningar. För att förtydliga med ett exempel om du ställer två personer framför en domare och bägge ska berätta vad de såg på tv igår utan någon annan information så kan jag köpa rätt av att möjligheten för domaren att gissa rätt blir liten. Saken är ju emellertid den att det väldigt sällan är så det går till i domstolen.

Oftast ramas utsagan in av ett stort antal ostridiga förhållanden som utsagan måste anpassas till Det som jag kallar hjälpfakta. Exempelvis ska en person med narkotika i blodet förklara varför den hamnat där, den misstänkta inbrottstjuven ska förklara varför hen befann sig på altanen vid ett okänt hus mitt i natten med en kofot, den misstänkta rattfylleristen ska förklara varför hen drack en massa alkohol direkt efter trafikolyckan. Det är utifrån dessa förhållanden utsagan värderas. Är då ursprungssannolikheten för förklaringen väldigt låg så behövs inte särskilt mycket bevisning för att finna förklaringen icke trovärdig.

För att ta ett av exemplen lite längre. En person anträffas utanför sitt fordon som ligger i vägkanten. Föraren är väldigt berusad. I första förhöret erkänner föraren rattfylleri. I andra förhöret invänder föraren eftersupning. Ursprungssannolikheten för att någon person som i övrigt är nykter ska hälla i sig en massa sprit direkt efter en olycka har av domstolarna bedömts som ganska låg men inte så obefintlig att man kan bara avfärda den. Det betyder att kommer det en helt oemotsagd invändning om eftersupning så frias personen oftast. Eftersom ursprungssannolikheten har bedömts så låg så behövs emellertid inte särskilt mycket ytterligare bevisning för att bedöma personens invändning som obefogad och fälla den. Ett exempel på det kan då vara att personen ljugit i första förhöret antingen ensamt eller i kombination med ganska svag annan bevisning (bilen körde vingligt alt inga flaskor fanns på platsen). Tillsammans blir då kombinationen låg ursprungssannolikhet, bristande trovärdighet och någon annan stödbevisning vilket sammantaget leder till en fällande dom (felkällan blir då de stackarna som är så dumma att de dricker direkt efter en olycka + ljuger om det för polisen + gömmer flaskorna alt kör som idioter ändå).

"Tror du verkligen att forskarna som sysslar med det här fältet är så korkade att de skulle göra ett sådant generalfel?" Vilket generalfel menar du? Vare sig du eller jag verkar ju ha läst metodologin bakom forskningen.

Ja det finns olika sätt att undersöka saken på i forskningen. Bland annat så har man spelat upp hela rättegångar (t.ex. i Holland) och en vanlig metod är att man har t.ex. fem-sex personer som berättar olika versioner av samma händelse.
Forskarna är ju inte korkskallar.

Sådana enkla "hjälpfakta" som ostridiga uppgifter är mycket vanligt i sådana här undersökningar. Även när man bara har t.ex. en person som berättar två versioner/berättelser eller två personer som berättar varsin version/berättelse.

I ditt längre exempel så kommer du ju aldrig ens till trovärdighetsbedömningen. Var berättelsen lång, levande, klar, kronologisk osv osv, anledningen till det är för att personen fälls av annan bevisning och man behöver aldrig gå in på astrologi, medium eller trovärdighetsbedömningar.

Ett annat exempel är att jag påstår att jag har lånat ut 1 000 000 kronor till kungen och jag vill ha tillbaka dem med ränta. Vi kan då ha en massa hjälpfakta, t.ex. att kungen har en massa pengar som han inte kan redogöra var han fått ifrån, vi har ett vittne som sett mig och kungen tillsammans, en bekant omvittnar att jag var orolig under tiden efter lånet och det saknas faktiskt en miljon från mitt konto.
Jag avger en lång, detaljerad, klar, kronologisk, levande berättelse som saknar motsägelser, överdrifter osv. Bör kungen bli tvungen att ge mig en miljon plus ränta då?

Musse. Kan du visa mig var man kan hitta forskningen dvs någon riktig hänvisning. Att du berättar om den är klen tröst. Jag skulle vilja kunna läsa den själv.

Sen känns det mest som om du fjantar dig.

Du hade ju hänvisningar i Mellkvist artikel, men jag kan ge dig ett par till.
När jag skulle slå upp dem så såg jag att en redan är med i Mellkvists artikel, Adlert Vrij, han har gjort väldigt noggranna metaanalyser och där också redovisat olika metoder samt hur resultat kan skilja mellan olika metoder.

Granhag, P.A., Strömwall, L.A., Willén, R., & Hartwig, M. (2013). Eliciting cues to deception by tactical disclosure of evidence: The first test of the Evidence Framing Matrix.

Granhag, P.A., Strömwall, L.A., & Landström, S. (2006). Children recalling an event repeatedly

Strömwall, L.A., & Granhag, P.A. (2003). How to detect deception? Arresting the beliefs of police officers, prosecutors and judges.

Jo jag vet, av någon anledning blir trovärdighetsbedömningar bara fjanterier om man applicerar dem på ordinära tvistemål. Men i brottmål betraktas det som seriöst.

Tack för referenserna. Kollade igenom några synopser lite snabbt. Spontant känns det ju som om du/artikelförfattaren/andra har förenklat det här forskningsområdet något när ni säger att proffsen inte vet vad de gör. Se nedanstående exempel på en undersökning där det framgår att tränade poliser som använder sig av en teknik att konfrontera misstänkta med bevisning hade 85,4 % chans att avslöja lögner jämfört med otränade poliser som hade 56,1 % chans.
----------------------

Strategic use of evidence during police interrogations: When training to detect deception works (2006)

Research on deception detection in legal contexts has neglected questions of how the use of evidence can affect deception detection accuracy. In this study, police trainees (N = 82) either were or were not trained in strategically using the evidence when interviewing lying or truth telling mock suspects (N = 82). The trainees’ strategies as well as liars’ and truth tellers’ counter-strategies were analyzed. Trained interviewers applied different strategies than did untrained. As a consequence of this, liars interviewed by trained interviewers were more inconsistent with the evidence compared to liars interviewed by untrained interviewers. Trained interviewers created and utilized the statement-evidence consistency cue, and obtained a considerably higher deception detection accuracy rate (85.4%) than untrained interviewers (56.1%).

Det är proffsen som vet vad de gör, lekmännen som leker proffs vet däremot inte vad de sysslar med.

Det är ju en metod som proffsen tagit fram och har inget med svenska domstolars siande i kaffesump att göra. Det visar att man kan använda vetenskapen för att förbättra rättsväsendet och INTE att rättsväsendet ska strunta i vetenskapen och fortsätta med teologi.

Alltså, artikelförfattaren drog polisen, domare, tulltjänstemän mfl över en kam. Du själv pratade både om domare och poliser i ett inlägg ovan. Av beskrivningen jag gav framgick att det rör sig om polisaspiranter så det kan ju inte vara fråga om några supersnutar. Åklagarna som förhör personer i tingsrätten har utbildning i förhörsteknik, Då återstår bara frågan om personer som får lyssna på ett förhör (domaren) har samma ökade möjlighet att avslöja lögnen som förhörsledaren själv. Jag skulle luta åt att så är fallet med tanke på att det enda som skiljer polisaspiranterna åt är just frågetekniken men det kanske man skulle kunna göra en uppföljande studie på.

Du är väldigt föraktfull mot domstolarna mfl men det tog ju inte mer än fem minuter att slå undan grunden för dina svepande påståenden så lite ödmjukhet vore kanske i sin ordning

Artikelförfattaren räknar upp de yrkesgrupper som förekommit i den aktuella undersökningen. Jag tog upp poliser och domare eftersom det är yrkesgrupper som återkommer hela tiden i forskningen och generellt sett så presterar de sämre än snittet.

Nej det kan vara vem som helst. Man kan lära barn de där metoderna.
Alla åklagare har inte utbildning i förhörsteknik och utbildning i förhörsteknik är inte det samma som att förhörstekniken är vetenskapligt relevant. T.ex. när man lär ut förhörsteknik till poliser som ska förhöra barn så lär man dem i praktiken att manipulera barnet till att svara som man vill. Många poliser som gått en hel del kurser i förhörsteknik har bara lärt sig att pressa folk till att erkänna (eller pressa dem så att de lämnar otydliga uppgifter som kan användas emot dem). T.ex. polisen som helt ovetande om att det var ljusskygg verksamhet pratade på TV om hur han hållit en 14-åriga flicka inlåst i tre dygn och lovat henne att hon skulle få komma hem till mamma om hon bara erkände att mordbränderna gått till som han föreslagit. Han höll ju dessutom själv i kurser i förhörsteknik.
Med andra, kortare, ord: "Förhörsteknik" betyder ungefär som "Vittnespsykolog" eller "Minnesexpert" inte särskilt mycket. Det kan vara rena dumheter.

Det är inte bara frågetekniken som skiljer.

Jag har ingen aning om vilken grund som skulle vara bortslagen.

"Oftast ramas utsagan in av ett stort antal ostridiga förhållanden", sa åklagaren.

Mitt intryck är att svenska domstolar generellt vid en internationell jämförelse fäster större vikt vid vittnesförhör som bevismedel i förhållande till andra rättssystem. Eftersom det är så vanskligt att träffa rätt när det gäller sanningshalten borde tyngdpunkten ligga på stödbevisning av annat slag för att bestämma bevisvärdet av utsagor. Den "fria bevisprövningen" som särskilt omhuldas i Sverige leder i alltför hög grad till risk för godtycke. Domarens intuition varier alltför mycket från domare till domare för att kunna anses pålitlig. Exempelvis kan den ene domaren anse att emotionella uttryck såsom tårar eller knapphändighet i framställningen höjer bevisvärdet medan den andre kanske ser tårar som ett uttryck för dåligt samvete hos en lögnare eller knapphändighet som ett tecken på bristande autencitet i vittnesuppgifterna.

Här redovisat kan synas märkligt men med insikt i ett stort antal debattörer diskuterat ovan artikel kan nedan redovisad avseende säkerhet nå ett större antal invånare i så ock Sverige som värnar om säkerhet, oavsett densamma.
Orwells skräckscenario kan med nutida FRA/NSA XKeyscore nanoteknik verka än mer skrämmande men med nanoteknik a’ la VPN undanröjas, vilket inte når befolkningen i totalitära stater ty dess statsfinansierade medier biter inte den hand som föder dem, precis som i staten Sverige.

Säkerhet avseende benämnd fri bevisprövning i Sverige är förödande i synnerhet när åberopat till 99% består av fragment ur telefonsamtal lösrykta ur sitt sammanhang, vilket renderat ut i oskyldiga dömda.
Jurister bör så ock beakta att när yppandeförbud råder är sannolikheten hög att klienter är avlyssnade vilket inte upphör i telefonsamtal med försvarare vilket renderat ut i att av förhörsledare/förundersökningsledare under förhören beslöjat nämnda lösryckta delar ur de telefonsamtalen, utgjort att misstänkta/tilltalade uppfattat att uppgifterna kommer från deras försvarare och därav förlorat förtroendet för dem.

Lösrykta delar ur avlyssnade telefonsamtal har aldrig och kommer aldrig att innefatta rättssäkerhet däremot om telefonsamtalen oavsett med vem spelats upp i helhet domstol, hade ett antal justitiemord undanröjts innan fullbordan.
Till dess Sverige inför rättssäkerhet värdig namnet, bör befolkningen inkluderande jurister överväga att skydda telfoner/datorer med exempelvis Hotspot Shield VPN.

Här VPN gratisversion som skyddar information.
http://hotspotshield.com/
Press Release https://docs.google.com/document/d/1SqqKxM1P1Pe937E4IikXnFt2OBZudvhg1TbA...

The Most Trusted VPN With Over 200 Million Downloads
http://www.fightforthefuture.org/

Mvh/ Thérèse Angélique and The whole FFF Team.

Efter att ha blivit jagad, avlyssnad, utskälld under de senaste tio åren har min tro på rättsväsendet helt försvunnit jag har givetvis tvingats inse vem som i grunden ligger bakom systemet.
Två frågor:
Vem är det som göder inkassobolagen ?
Vem är det som skapar evighetsgäldenärer ?

En grundlig utredning skulle givetvis besvara frågan men vem törs det under nuvarande rättsväsen. Media använder metoden ej se, ej höra, ej tala (skriva).
Det finns underlag för genomlysning men kan man skatteplanera bort miljarder har man ekonomi att muta, lobba och begå bedrägeri med skydd av svaret på mina två frågor.
Svaret ställer också en fråga:
Vart tar miljarderna vägen? svaret finns i svaret på frågorna.
Miljardsummorna tas från vård skola och omsorg.
Det verkar vara ett nollsummespel ? som främst bara drabbar redan drabbade fattiga medborgare.

Jag har svårt att tro att tingsrätt och hovrätt gör olika bedömningar i skuldfrågan i 47 procent av fallen - och det påstås väl inte heller. Spåret i artikeln är intressant i de fall där det enda som finns är två oförenliga förhörsutsagor. I de fallen bör inte fällas till ansvar för brott (undantaget möjligen situationen där den tilltalades berättelse är alldeles barock) och det bör gälla oavsett om domstolen består av fyra eller 100 ledamöter. I regel föreligger emellertid inte den situationen, utan målsägandens och den tilltalades berättelser kompletteras av mer objektiv utredning i form av objektiva fynd, teknisk bevisning, oberoende vittnesutsagor m.m. Utredningen granskas också kritiskt av den tilltalades advokat och av domstolen. Att manövrera rätt i emellanåt mycket omfattande och komplicerat utredningsmaterial är svårt. I den konsten är den professionella domaren helt överlägsen lekmannadomaren enligt min uppfattning. Jag skulle inte kalla hantverket bevisvärdering för intuition. Det är ett mycket olämpligt ordval som inte så lite förringar det arbete som domstolarna utför. Bevisvärderingen kräver däremot ett stort mått av intellektuell nyfikenhet. Ett högt uppdrivet arbetstempo är därför ett större hot mot rättssäkerheten än antalet ledamöter i rätten.

Intresserad.
De facto är att tingsrätt och hovrätt synnerligen ofta gör olika bedömningar avseende skuldfråga, däremot är det synnerligen sällsynt att framkommet i förundersökningar skett genom objektiva utredningar ty i Fu åberopade, benämnda oberoende vittnen, som lämnat sannerligen detaljrika vittnesutsagor om misstänkta/tilltalade” berättar sedermera under ed att de har inte en aning om “när, var, eller om åberopat brott skett och att de inte heller har en aning om vem tilltalade är.

Så ock har ett stort antal gånger skett att de “trovärdiga vittnena” svurit ed och vittnat att de endast berättar vad “målsägande och eller förhörsledare, polis och förundersökningsledare, åklagare instruerat dem att edsvurna säga i domstol.
Domstolar granskar inte utredningar och därav kan åklagarens benämnda FU materia i princip bestå av kopierat reklammaterial som läggs i brevinkasten hos så ock åklagarmyndigheter och avseende benämnda professionella domare har någon enstaka gång skett, att de begärt att ta del av åklagare påstådda bevismateria som inte existerar, tillika har domare ignorerat det och samtliga till dags dato i Sverige avslöjade och tillrättalagda Justitiemord har således kunnat ske av orsak, domares bristande objektivitet.

Så ock i domarkåren finns de med avsaknad av professionalism vilket är förödande ty de har makt och med i dömande församling kommunalpolitiker agerande amatördomare styrda av egna politiska åsikter, har ett synnerligen stort antal invånare fastställt justitiemördats.

I Sverige benämnda förundersökningar är ett spel för galleriet ty oavsett vad benämnda målsäganden med vittnen sagt i Fu är det vad åklagaren åberopar och vad målsägande och vittnen säger i huvudförhandling som gäller och varje dag berättas i domstolar helt andra versioner än vad de sagt i förhören som ligger till grund för rättegång.
Av dig benämnt “arbete som domstolarna utför” är således att i förhandlingssalen endast lyssna på vittnesutsagor och nedteckna friande eller fällande domar avseende tilltalade.
Avseende intellektuella synes av dig uppfattning vara att alla jurister inkluderande åklagare och domare är intellektuella, men så är det naturligtvis inte.
Inte intellektuella personer har inte intellektuell nyfikenhet oavsett vilken tjänstetitel de har och i rättsväsendet intellektuella, kontra motsats, utgör att ingen kan ingen kräva att bevisvärdering innefattar ett dugg intellektuell nyfikenhet.
Ingen kan heller anklaga förundersökningsledare/ förhörsledare/domare för ha uppdrivet arbetstempo och deras kompetens kontra motsatts utgör av samtliga EU instanser fastställt lydande:Sverige har knappt skönjbar rättssäkerhet.
Mvh.