Sveriges långa häktningstider är inget politiskt sprängstoff. I den mån frågan överhuvudtaget intresserar lagstiftaren – vilket den trots allt har gjort i några enstaka fall – så har den inte lett till några konkreta åtgärder från statsmakternas sida.
Den politiska eliten vet att detta inte är någonting som man drar hem röster på. Tvärt om så riskerar man att framstå som ”soft on crime” som det numera heter i den internationella politiken – eller att ”dalta med kriminella” som det tidigare hette på svenska.
Att frågan de facto inte primärt handlar om vare sig daltande eller mjukhet vet givetvis de flesta politiker av rang som har lärt sig skillnaden på häkte och fängelse, på misstänkt och dömd. Samtidigt är de tillräckligt sluga för att förstå att den breda allmänheten aldrig har fått lära sig den verkliga innebörden av principen om oskuldspresumtion.
Faktum är att inte ens det svenska världssamvetets stora paradnummer – mänskliga rättigheter – fungerar som katalysator för att lyfta frågan i debatten. Och detta helt oavsett att både FN:s och Europarådets särskilda tortyrkommittéer, vid ett stort antal tillfällen, har riktad skarp kritik mot det svenska folkhemmets osunda häktesvanor.
En naiv vän av ordning hade ju kunnat tro att ordet ”tortyr” i kombination med ”Sverige” åtminstone skulle kunna väcka en och annan tongivande idealist ur den kollektiva dvalan – om inte annat för att det är bra rubrikord med starkt signalvärde som ju kunde förtjäna att lyftas fram av media. Även medias breda opinionsmaskineri gör dock gemensam sak med politikerna i detta avseende. Läsare, tittare och lyssnare är inte intresserade.
Statens – eller om man så vill allmänhetens – intresse av brottsbekämpning tillåts alltså väga tyngre än de grundläggande principer som statens våldsmonopol vilar på. Detta gäller i synnerhet i tider då den Grova Organiserade Brottsligheten hänger som ett mycket övermoget och tungt äpple ovanför medborgarnas sköra hjässor.
Förra fredagen inträffade dock någonting som skulle kunna fungera som ett startskott för en ny era i frågan. Den som kramade avtryckaren kom dock varken från det politiska etablissemanget eller tredje statsmakten utan från den arena som bär det operativa ansvaret för de långa häktningstiderna – en domstol.
Svea hovrätt beslutade då att försätta en av de dömda i det så kallade kokainmålet på fri fot i avvaktan på hovrättens förhandling och dom.
Den nu släppta 30-åringen är på vanlig polissvenska en känd så kallad buse. Han är tidigare dömd för allvarlig kriminalitet och har säkerhetsklassats av Kriminalvården under sin häktningstid i kokainmålet.
Svea hovrätt skriver uttryckligen i sitt beslut att det finns risk för att 30-åringen återfaller i brott och att han avviker från lagföring och straff. Enligt åklagarna är flyktfaran överhängande på grund av 30-åringens internationella historia i fjärran länder.
Under sådana omständigheter kan man med fog påstå att det är oortodoxt av en svensk domstol att försätta honom på fri fot.
Hovrätten motiverar dock sitt beslut med att det skulle vara oförsvarligt att hålla honom i häkte en enda dag till. Man sammanfattar detta som den mest självklara saken i världen – vilket den ju också egentligen är:
”Frågan för hovrätten är om skälen för häktning uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för X. Om så inte är fallet ska han inte längre vara häktad.”
I den ena vågskålen ligger flyktfara, recidivfara och en sedan tidigare belastad buse som tingsrätten har dömt till åtta års fängelse. I den andra vågskålen ligger det faktum att 30-åringen redan har suttit häktad i två och ett halvt år under ”tortyrliknande former” som han själv uttrycker saken och som hovrätten tar intryck av.
Vid omhäktningsförhandlingen hade 30-åringen haft restriktioner i 637 dagar och i praktiken suttit isolerad i 851 dagar till följd av sin säkerhetsklassning. Han hade tillbringat 23 timmar per dygn i en 7,2 kvadratmeter stor cell utan stol och utan någon egentlig kontakt med omvärlden.
När hans egen åtalspunkt är planerad att komma upp i hovrättsförhandlingen i höst så skulle han – om man räknar in den sedvanliga tvåtredjedelsfrigivningen – ha avtjänat mer än hälften av det utdömda straffet i häkte. När hovrättens dom väl faller i början av nästan år så skulle han ha suttit isolerad i över tre år och då ha två år kvar av sitt utdömda straff – under förutsättning att detta verkligen fastställs av hovrätten.
Europadomstolen för mänskliga rättigheter har slagit fast ett antal principer för vad som är acceptabelt när det gäller omhäktningar. Ur ett praktiskt perspektiv, och inte minst utifrån svenska förhållanden, är det den princip som ibland kallas för ”special diligence” som gör sig mest påmind i dessa sammanhang – alltså domstolens skyldighet att parallellt med sin bevisvärdering också pröva om åklagarens utredning bedrivs med den effektivitet och skyndsamhet som man kan begära för att omhäktning överhuvudtaget ska få ske.
Eftersom varje omhäktning utgör ett undantag från grundregeln om att åklagarens tidsfrist för att väcka åtal har löpt ut så måste åklagaren fortlöpande kunna presentera nya konkreta omständigheter som successivt stärker misstankarna mot den häktade. Att acceptera status quo för sannolika skäl vore ju detsamma som att ge staten carte blanche att hålla en misstänkt i häkte utan någon rättegång eller bortre tidsgräns.
Just denna fråga inger onekligen betänkligheter. Hur ofta klarar åklagaren verkligen av att stärka brottsmisstankarna gång på gång? I vilken utsträckning underkastas den nya bevisningen – eller snarare åklagarens påstående om att viss bevisning finns – verkligen en kritisk granskning från domstolarnas sida? Och sist men inte minst: hur förhåller sig detta till den klocka som obönhörligen tickar för en människa som sitter frihetsberövad utan att vara dömd för något brott?
En uppstramning på detta område från domstolarnas sida skulle med största sannolikhet inte bara leda till att de svenska häktningstiderna minskade utan också till att vi skulle tvinga fram en effektivisering av den brottsutredande verksamheten.
Orsaken är enkel. För det första vore det en mardröm för polis och åklagare att titt-som-tätt få sina misstänkta försatta på fri fot. För det andra skulle varken de politiker eller den allmänhet som annars bryr sig föga om de svenska häktningstiderna acceptera detta.
När justitieminister Beatrice Ask nyligen kommenterade den kritik som har riktats mot Sverige nöjde hon sig med att konstatera att ”det som gäller idag är att häktningstiden inte får vara längre än vad som är absolut nödvändigt och befogat”.
Detta är givetvis bara att sjunga med änglarna – sådant som en justitieminister måste säga. Samtidigt ligger det helt i linje med Svea hovrätts motivering till att släppa den 30-årige mannen i kokainmålet.
Frågan är dock vad som skulle hända med det kriminalpolitiska klimatet om Svea hovrätts strikta proportionalitetsbedömning fick sina efterföljare i betydligt mindre extrema fall och blev till praxis. Det skulle lägga en snara runt halsen på den svenska rättsstaten.
