Det var en svensk man boende i Storbritannien som väckte enskilt åtal mot åklagaren.
Mannen hade ansökt om pass vid Sveriges ambassad i London men ansökan avslogs på grund av så kallat passhinder. Beslutet om passhinder fattades av den jourhavande kammaråklagaren eftersom mannen hade åtalats för ofredande och brott mot lagen om kameraövervakning.
Eftersom dessa brott inte har ett minimistraff på minst sex månaders fängelse och till råga på allt var preskriberade när åklagaren fattade sitt beslut om passhinder så var var åklagarens beslut ostridigt felaktigt.
Enligt mannen fick åklagarens felaktiga beslut stora konsekvenser för honom när det gällde bland annat ett arbete som han hade sökt. Han väckte enskilt åtal mot kammaråklagaren vid Attunda tingsrätt och krävde också närmare 70 000 kronor i skadestånd – varav 17 000 för kräning och det resterande beloppet för olika kostander och förluster som skulle ha uppkommit för mannen till följd av åklagarens felaktiga beslut.
Av tingsrättens dom framgår åklagarens inställning:
”X (åklagaren) har bestritt ansvar for tjänstefel och han har till stöd för bestridandet anfört följande. Vid tidpunkten för beslutet hade han dagjour under semestertid och hade inte tillgång till alla handlingar. Framställningen kom från Rikspolisstyrelsen varför det inte fanns någon anledning för honom att tro annat än att brotten inte var preskriberade samt att övriga förutsättningar för utfärdande av passhinder förelåg. 8 § passlagen är svårtolkad i sin ordalydelse. Han tog det felaktiga beslutet på grund av ett tillfälligt förbiseende.”
Mannen som åtalat åklagaren har dock en annan uppfattning:
”Att X inte hade tillgång till handlingarna vid beslutet är inte en förmildrande omständighet. Att han fattade beslut om tvångsmedel utan att han hade tillgång till akten innebär att han har erkänt att han varit grovt försumlig. Eftersom han påtog sig rollen som förundersökningsledare hade han en plikt att sätta sig in i ärendet. Det bestrids att 8 § passlagen är en svårtolkad bestämmelse.”
Tingsrätten konstaterade att åklagaren, i och för sig, i samband med myndighetsutövning av oaktsamhet hade åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Tingsrätten godtog dock åklagarens uppgift om att han hade utgått från att Rikspolisstyrelsen verkligen hade kontrollerat att brotten inte var preskriberade och att övriga förutsättningar för passhinder förelåg. Gärningen betraktades därför som ”ringa” – varvid åklagaren friades.
Mannen överklagade till Svea hovrätt som nu fastställer tingsrättens dom utan huvudförhandling.
