Det är tionde året i rad som BG Research presenterar Juristbarometern – en attityd och kunskapsundersökning bland Sveriges framtida jurister. 3 366 juridikstuderande, notarier och biträdande jurister har svarat på en mängd frågor – däribland vem de anser borde bli ”Årets Jurist 2013”.
De senaste två åren har utmärkelsen gått till två professorer i civilrätt – Christina Ramberg och Mårten Schultz. I den senaste omröstningen fick brottmålsadvokaten Thomas Olsson flest röster.
Det är bland annat hans insatser med Sture Bergwalls resningsansökningar och med att få hem journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye från fängelset i Etiopien som lyfts fram av många av de röstande. Han sägs ha ”drivit årets viktigaste process” och föra en ”evig underdogkamp”. Dagens Juridiks systertidning Legallay Yours har intervjuat honom.
– Det är alltid roligt att få uppskattning för det arbete man gör. Jag lägger ner mycket tid och energi på de här frågorna. Det här är ett kvitto på att man arbetar efter rätta och riktiga principer, säger Thomas Olsson.
På kontorsgolvet travas böcker, domar, förundersökningar och andra protokoll.
– Det är aktuella ärenden. Så här ser det alltid ut. Jag måste ha överblick.
Även bokhyllorna är vällastade. Men där finns också rum för några spritflaskor.
– Jag brukar slå vad med klienterna. Vinner vi får jag en flaska whisky. Förlorar vi får de sitta inne. Svårare än så är det inte.
Frågan om samma förutsättningar gäller uppdraget för Sture Bergwall undviker Thomas Olsson att svara på. Rättsskandalen som fyllt stora delar av hans tid sedan 2008 verkar gå mot sitt slut. Alla resningar är klara. Till sommaren väntas besked om åklagarna lägger ner åtalen i de två sista fallen.
Quickpärmarna får dock inte plats på Thomas Olssons golv. Ett helt eget rum, med utsikt mot Kungsholmstorg, används för att lagra utredningarna.
Är det här det mål du lagt ner mest tid på?
– Nej. det måste vara al-Barakaat.
Uppdraget med att fria tre svenska medborgare och den svenska grenen av banknätverket al-Barakaat inleddes efter terrordåden den 11 september 2001.
– Tre män med somaliskt ursprung kom upp på kontoret. De hade med sig ett brev från SEB där det stod att de inte kunde få ut sina pengar med hänvisning till någon förordning från EU.
Thomas Olsson hade dittills aldrig sett någon anledning att fördjupa sig i internationell lagstiftning.
– Men jag blev ändå lite nyfiken. Det stod att tillgångarna var frysta. Kvarstad och förverkade tillgångar, det kunde jag tänka mig. Men frysta… Vad fan var det?
Han började sätta sig in i materialet.
– Jag letade upp förordningen som hänvisade till en annan förordning som i sin tur hänvisade till en förordning som hänvisade till en FN-resolution och så vidare.
Slutligen hamnade Thomas Olsson i en sanktionsstadga som tidigare hade använts för att utöva påtryckningar på stater ”som FN och Världssamfundet inte gillade”.
– Efter elfte september hade USA krävt att få använda stadgan även mot individer för att kunna komma åt Usama bin Laden och hans anhang. Det hade man gått med på. Då växte det fram en rättsordning som levde sitt eget liv vid sidan av den vanliga.
FN inrättade en sanktionskommitté med samma medlemmar som säkerhetsrådet. Medlemmarna kunde lämna förslag på namn som man ville föra upp på en särskild sanktionslista. Om ingen av de andra medlemmarna opponerade sig inom 48 timmar så trädde sanktionerna i kraft.
– Här fick USA igenom en lista med 50 namn – alla arabiskklingande. Bland dem fanns alltså tre svenska medborgare och en svensk ideell förening, al-Barakaat. De fick sina tillgångar frysta, de fick inte resa, man fick inte göra affärer med dem, inte ge pengar och så vidare.
– EU hade antagit en förordning som sa att FN:s sanktionsresolutioner automatiskt förvandlas till en förordning i EU. Man hade en generell förordning där alla namnen bara lades som bilaga. Därmed blev sanktionerna bindande i alla medlemsstater, även i Sverige.
– Sen hade vi en lag som straffbelade att man bröt mot den här förordningen. Man hade alltså ett rättssystem där man upplöst hela maktdelningsläran. Lagstiftningen, den dömande och den verkställande makten fanns i en hand. Jag hade aldrig hört talas om det här tidigare, och ingen annan heller.
Länge funderade Thomas Olsson och hans kollega Leif Silbersky hur problemet skulle angripas.
– En normal lagstiftning är ju generell, här sa den bara att våra klienters tillgångar skulle frysas men berättade inte varför.
– Vi kunde inte gå till domstol och säga att det var fel att frysa tillgångarna – det fanns ingen lag att tillämpa. FN kan du inte angripa, det är ju en politisk organisation.
Därför drev de linjen att EU-förordningen stred mot de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Målet väckte stor internationell uppmärksamhet. CNN flög till Stockholm för att intervjua Thomas Olsson på kontoret. Teamet inspekterade hans rum. Reportern betraktade travarna med böcker och undrade nyfiket om advokaten just hade flyttat in där.
– Nej, så här ser det ut hos mig svarade jag. Reportern gav ett tecken, en av medhjälparna öppnade en av deras väskor och började plocka upp plastblommor. Så i inslaget ser man hur jag blir intervjuad i ett hav av plastblommor.
Varför?
– Det är väl en amerikansk föreställning av hur ett advokatkontor ska se ut.
På motståndarsidan intervenerade Frankrike, Storbritannien, Spanien med flera. Vardera land skickade två advokater till förhandlingarna i EU-domstolen. EU-domstolen accepterade dock de svenska advokaternas resonemang. Klienternas togs bort från sanktionslistan.
– De gjorde en diplomatisk variant och upphävde bara sanktionerna när det gällde våra klienter. Vid rättegången var det Leif och jag på ena sidan. På den andra satt alltså ett berg av advokater och alla hade de här slängkapporna på sig. Man kan säga att i slutändan så var det vi mot EU, FN och USA. Vi mot hela världen. Och vi vann! Det är inte många som kan sätta det på sitt CV.
Hur ser du i dag på terrorlagarna?
– De är en exploatering av människors rädsla. Övervakningssamhället har ju växt enormt. Det här har man fått människor att acceptera genom att säga att det inte handlar om dem, det handlar om andra. Att den som inte har något att dölja inte behöver vara orolig. Men systemet lever kvar och gör det möjligt att sätta upp vem som helst på sanktionslistan.
Thomas Olsson valde mellan juridiken och matematiken.
– Jag var väldigt intresserad av matematik och hade en viss fallenhet för det. Men efter ett tag insåg jag att jag ville göra något som var mer samhällstillvänt. Då kändes juridiken naturlig.
Hur har du nytta av matematiken?
– Det uppmuntrar till logiskt tänkande och abstrakt problemlösning på systematisk nivå. Jag blir så förbannad när jag hör människor säga ”jag känner” som en parameter för vad som gäller. ”Jag tänker” hör man däremot sällan. Känslor, de är väl bra för all del, men det är inte alltid det lämpligaste sättet att fundera över problem. Dagens samhälle är genompsykologiserat.
Du har sagt att du tack och lov är så gammal att du gick i skolan innan bokstavskombinationerna slog igenom. Hur menar du?
– Jag gillar att sitta med ett problem tills jag har löst det. När jag fångas av ett problem så försvinner omvärlden. En gång kom min lillebror hem med ett dataspel. Jag satte mig med det där spelet och plötsligt hörde jag hur morgontidningen ramlade ner.
– Så jag har lite av det här asociala draget som kan definiera en del funktionsdiagnoser. Jag var också ganska energisk som ung. Alla barn som har svårt att koncentrera sig ska ha de här bokstavskombinationerna idag. Jag har en stark känsla av att det är ett sätt att diagnostisera bort andra problem.
Thomas Olsson läste juridik vid Stockholms universitet, satt ting i Solna och fick tips om att söka sig vidare till Leif Silberskys advokatbyrå. Efter några år blev han delägare, sedan har han stannat kvar.
– Vårt samarbete har varit intensivt under många år. Leif har alltid varit väldigt generös och delat med sig av både erfarenheter och ärenden. Jag har fått möjlighet att arbeta med intressanta mål. Vi kompletterar varandra bra. Leif är ju väldigt verbal och kan framföra åsikter på ett enkelt och övertygande sätt. Jag gräver och strukturerar. Jag har serverat många utredningar till Leif som han sedan formulerat om.
Vad har du lärt dig av honom?
– Att i det här yrket betyder integriteten allt. Man måste veta var man står i relationen till klienten. Man måste veta var gränsen går och aldrig gå ens i närheten av den.
Kan man vinna mål på utstrålning?
– Nej. Det gör man genom att vara förberedd och kunnig rent juridiskt. Det är bra att vara välformulerad med ett budskap som är lätt att förstå.
– I rättegångsmiljön finns utrymme för olika personligheter. Det är viktigt att inte försöka leva upp till något ideal. Är du akademisk, har lätt att snöa in på de små detaljerna och lägga ut texten – gör det! I stället för att försöka hitta på någon snygg vändning som ska fånga intresset men bara faller platt till marken. Ska man ha en vinnande personlighet i domstolen så måste den vara ens egen.
När Thomas Quick erkände ett trettiotal mord under 1990-talet och senare dömdes för åtta av dem betraktade Thomas Olsson det hela från utsidan.
– Jag är skeptisk till min läggning. Att begå så många brott utan att åka fast, och sedan erkänna allting. Det var märkligt.
När Quick, som åter har börjat använda dopnamnet Sture Bergwall, tog tillbaka allting i en intervju med journalisten Hannes Råstam så ville han anlita Thomas Olsson som sin advokat.
– Jag satte mig på tåget till Säter och läste samtliga Quick-domar på vägen upp. ”Vad fan är problemet?” tänkte jag. Quick var ju skyldig som synden. Den som vet sådant som beskrivs i domarna måste vara det. Bland annat hade han pekat ut vilka skospännen Therese Johannesen hade på sig när hon försvann.
Framme vid kliniken visades Thomas Olsson in i ett kök. Snart anslöt Sture Bergwall.
– Där satt jag ensam i ett kök med norra Europas värste seriemördare. Kannibalen Thomas Quick. Det väckte ju vissa associationer. Tänk om jag skulle bli uppäten, minns han syrligt.
Thomas Olsson förklarade för Sture Bergwall att han tyckte att domarna var övertygande. Hur hade han annars kunnat ge den information som fanns i domarna?
– Då var Sture tyst en stund, sen sa han: ”Problemet är att jag aldrig sagt det”. Då tittade jag noggrannare på domarna och såg att de var uppbyggda på samma sätt. Först kommer Sture in och berättar sin version, som oftast handlar om alla de mjukare delarna. Vad han tänkte, vad han kände. Om kroppen inte hittats så berättade han vad som hänt med den. Det var en mängd fakta, men inget av det gick att kontrollera. Sen kommer en polis in och vittnar om vad Sture har sagt i förhör och hur väl detta stämmer in med utredningen. I domarna läggs de olika berättelserna samman och blev det som kallades Stures erkännande.
I dag har alla domarna rivits upp. De ursprungliga utredningarna har fått skarp kritik, bland annat i åklagaren Björn Ericsons utredning. Justitierådet Göran Lambertz, som under sin JK-tid fick Quickärendet på sitt bord, är av annan uppfattning.
Thomas Olsson kommenterar:
– Till en början blev vi väldigt ifrågasatta. Alla utgick från att det vi berättade om Quickutredningarna var en omöjlig konspirationsteori. Men det handlar om att några personer har bluffat domstolen, bondfångeri på hög nivå. Det är inte svårare än så.
– Både Hannes och jag blev mer eller mindre kölhalade av kritiker. I en morgonsoffa spände programledaren blicken i mig – ”ska vi verkligen tro på det här?”.
”Kölhalade”?
– Javisst! Du ser ju vilka det är som går på oss nu. Domare i Högsta domstolen, med flera. Om vi inte fått igenom den första resningsansökan så hade jag möjligen kunnat få jobb på Fonus efteråt, där klagar ju inte klienterna på sina ombud. Nej, det hade varit en katastrof.
Och då hade du inte fått betalt heller.
– Det stämmer, inte förrän han blivit frikänd. Jag investerade också ganska mycket privata pengar, till exempel fick jag betala experter själv.
Med resningar i sju Quickdomar, åtta med ”fallet Ulf” inräknat, tror sig Thomas Olsson ha världsrekord på det området. Om Guinness rekordbok ska kallas in är oklart. Den internationella ryktbarheten verkar dock redan börja gro. Journalister från ledande mediebolag i bland annat USA, Storbritannien, Tyskland, Spanien och Australien har varit här.
– Australiensarna vill göra alla intervjuer ute i snön. Helst vill de få med en skoter i bakgrunden. Och tyskarna vill alltid prata Henning Mankell.
Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” börjar nu lanseras internationellt. I Sverige planeras en långfilm, David Dencik är redan klar för rollen som Sture Bergwall. Själv har Thomas Olsson gått in i ett aktiebolag där även Sture Bergwall sitter med. Ett avsteg från linjen att hålla distansen till sina klienter?
– Bergwall är en speciell klient, men det ger ingen anledning att tumma på den principen. Det här är ett rent filantropiskt projekt. Enda syftet är att finansiera en medförfattare till Sture Bergwall i projektet att skriva en bok om hans liv. Men vi tror inte att det kommer att bli någon kioskvältare. Bolaget heter ju ”Schnelles geld”, det är valt med ironi.
”Snabba pengar” på tyska, jag trodde det var din hyllning till Jens Lapidus?
– Nej, jag hade faktiskt inte honom i tankarna där.
Flera år innan Sture Bergwall drog tillbaka sina erkännanden så samarbetade Thomas Olsson och journalisten Hannes Råstam i ett mål som av SVT:s Uppdrag Granskning kallades ”Fallet Ulf”. En man som hade dömts för incest fick efter tre år i fängelse resning samt 2,4 miljoner kronor i skadestånd. Målet fick stor uppmärksamhet.
– Det här kom när debatten om sexuella övergrepp, framförallt incestuösa sådana, var som mest tillspetsad. Man var antingen för eller emot. Om man tyckte att det gick för långt eller var kritisk till den utveckling man tyckte sig se blev man mer eller mindre anklagad för att skydda pedofiler, om än inte vara en själv.
– Det drevs kampanjer på nätet. Någon skickade en bok hem till min hustru som handlade om hur man avslöjade sexuella övergrepp i hemmet. Så det här var en ganska intensiv period.
I efterhand ser han målet som ”en vattenbrytare”.
– Det var ett grundskott mot hela den här grupperingen som av känslomässiga och ideologiska skäl drev på linjen med lägre beviskrav i sådana mål.
Vilken är din största svaghet som advokat?
– Jag kan bli rätt arg.
Vad gör du då?
– Jag skriver inlagor till skrivbordslådan. Och ofta säger jag vad jag tycker. Ibland blir jag spydig, det vill jag helst undvika.
Vilken kollega skulle du helst anlita?
– Vem som helst från min byrå.
Vilken åklagare vill du helst inte möta?
– Omöjligt att svara på.
Vilken domstol trivs du bäst i?
– Det är alltid trevligt att processa i Göteborg. Nivån är hög. Jag har många goda erfarenheter av hovrätten där. Umeå är lite samma sak. Det är en väldigt trevlig stad, det kanske påverkar.
Vad har du för råd till unga jurister?
– Lev livet. Det är det enda råd man kan ge till unga människor.
Peter Johansson
Foto: Magnus Laupa
