Skip to content

"Samtidigt som regeringen vill strypa kostnaderna för advokater tillförs den andra sidan miljarder"

Stefan Wahlberg
Stefan Wahlberg

LEDARE - av Stefan Wahlberg

 

Den senaste tidens debatt om höga advokatarvoden sammanföll lägligt nog med regeringens utspel om att se över hur de offentliga kostnaderna för advokater kan minskas.

Ungefär samtidigt som regeringen tillsatte sin utredning gick den förutvarande åklagaren och numera chefsjuristen vid Polismyndigheten i västra Götaland, Barbro Jönsson, ut i SVT Debatt och anklagade offentliga försvarare för att salta och sockra sina räkningar till skattebetalarna.

Debatten är viktig och även Barbro Jönssons argument drar sitt strå till stacken för att också den andra sidans argument kan lyftas fram på ett spänstigt sätt. Och hon fick ju också mothugg från bland annat Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.  

Barbro Jönssons och regeringens utspel råkade dessutom sammanfalla med ytterligare en händelse som i högsta grad har bäring på frågan  – nämligen att Riksdagens ombudsman i rättsliga angelägenheter, justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, kom med en 28 sidor lång granskning av ett fall där han både konkret och principiellt skildrar en annan sida av verkligheten.

Det granskade fallet handlar om en man som dömdes till sex års fängelse för grov våldtäkt i tingsrätten men som sedan friades av hovrätten sedan hans nya advokat, Johan Eriksson, hade omullkastat åklagarens påståenden. Detta skedde med egen vetenskaplig bevisning som åklagaren ansåg obehövlig sedan hon konsulterat Wikipedia.

JO konstaterar i sin granskning att förundersökningen innehöll en rad allvarliga brister vilka också uttryckligen påtalas i både tingsrättens och hovrättens domar. JO:s beslut är dock så välbalanserat och nyanserat  - närmast försiktigt - formulerat att ingen kan påstå att han inte har intagit en strikt objektiv hållning.

Sammantaget konstaterar således JO att han "utifrån det rättsliga förfarandet som helhet"  inte anser att varken rättsstatens krav på objektivitet eller den friade mannens rätt till en rättvis rättegång har åsidosatts. Grunden för denna slutsats är dock inte att polis och åklagare har gjort ett fullgott arbete utan i stället att deras brister har kompenserats av att "det rättsliga förfarandet som helhet" även innefattar det system där domstolarna och mannens advokat har getts möjlighet att på ett gediget sätt leva upp till grundläggande principer.

JO motiverar sin slutsats så här:

"Därav beaktar jag också att X försvararrättigheter har tillgodosetts fullt ut och att försvararen med nit och omsorg tillvaratagit X rätt, liksom - framför allt - att domstolarna vägt in de brister som förekommit, varvid hovrätten frikänt X från de anklagelser som riktats mot honom."

Den ”nit och omsorg” som advokaten hade visat handlade inte om något passivt ifrågasättande av åklagarens påståenden utan om att den bevisning som ledde fram till den friande domen hade tagits fram av försvararsidan. Bevisningen bestod bland annat av en medicinsk utredning om så kallad hypotermi som på vetenskaplig grund omkullkastade åklagarens påstående.

JO konstaterar att denna utredning borde ha genomförts redan under förundersökningen för att kontrollera målsägandens berättelse men att det nu var advokaten som fick se till att den blev gjord först sedan han hade övertagit målet i hovrätten.

I ett helt annat våldtäktsfall hävdade åklagaren att det var tekniskt omöjligt att återskapa en raderad film från en mobilkamera som enligt de två tilltalade unga männen kunde bevisa att det inte handlade om någon våldtäkt. Männen fälldes i både tingsrätten och hovrätten. Sedan försvaret hade bekostat en egen teknisk undersökning av mobilkameran visade det sig dock att filmen de facto kunde återskapas vilket ledde till att Högsta domstolen återförvisade målet till hovrätten.

Det kanske mest uppmärksammade fallet handlar dock om det så kallade barnläkarmålet där advokaten Björn Hurtig lät genomföra en omfattande vetenskaplig granskning av åklagarens bevisning. Denna ledde inte bara fram till de slutsatser som domstolen grundade sin friande dom på utan tog också heder och ära av de myndigheter som hade genomfört den reguljära rättskemiska undersökningen.

Nu finns det säkert personer som anser att försvarsadvokaterna skulle kunna bli mer aktiva med att begära kompletteringar av förundersökningar för att undvika den här typen av situationer - att kostnaderna så att säga skulle kunna vältras över på den sida där de egentligen hör hemma.

Detta förutsätter dock att åklagarsidan inte anser att medicinsk bevisning om hypotermi är ovidkommande med hänvisning till Wikipedia. Och att åklagaren inte felaktigt anser att det är omöjligt att återskapa raderade filmer från mobilkameror. Och att statens egna rättsvetenskapliga myndigheter inte påstår att det finns bevis för 2 000 mikrogram dödligt tiopental i blodet när både försvarets expertvittnen och domstolen slår fast att det i själva verket endast handlar om maximalt 10 mikrogram.

Den typen av kompletteringar är ingen betjänt av – givetvis inte heller åklagarsidan som sannerligen inte ska anklagas för att  ha något personligt intresse av att vi får materiellt felaktiga domar.

Till syvende och sist är dock den här typen av fall bevis för att advokatens plikt att nitiskt och redbart tillvarata sin klients intressen är starkare än statens objektivitetsplikt. Annars hade vi ju överhuvudtaget inte behövt försvarsadvokater.

Exemplen ovan är bara ett axplock från de senaste åren och listan över liknande fall kan göras lång – betydligt längre än vad både JO och, får man hoppas, även riksåklagaren mäktar med. Ytterst är det nämligen den sistnämnde som bär ansvaret för att statsmakterna inte har klarat av att leva upp till rättssäkerhetens innersta kärna i den här typen av fall; att den som anklagas för ett brott inte ska behöva bevisa sin oskuld.

På ena sidan i vår kontradiktoriska process finns ju nämligen ett utredningsmaskineri som de senaste sex åren har tillförts mångmiljardbelopp som saknar motstycke i historien. Frågan är då hur rimligt det är att människor som anklagas för brott kan frias först sedan deras advokater har tvingats att initiera regelrätta förundersökningar – alltså sådant som borde omfattas av den andra sidans objektivitetsplikt. För man får ju förmoda att de miljardtillskott som har kommit den sidan till godo var avsedda att förstärka även objektivitetsplikten. 

Regeringens försök att minska kostanderna för försvararsidan blir därför en gåtfull ekvation. Även om det säkert är möjligt att se över både sockrade och saltade advokaträkningar i någon mån så måste även regeringskansliets mest regelstyrda statsbyråkrater inse att detta endast kan bli fråga om marginella nedskärningar. Risken är annars uppenbar att man rubbar balansen på ett oanständigt sätt.

Att ens andas en tanke om att den uttalade politiska ambitionen att klara upp fler brott kan uppnås genom att rättssäkerheten sänks vore dock givetvis direkt vulgärt.

  • Stefan Wahlberg

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt