Skip to content

"HD nationaliserar Europakonventionen och ger besked om en ny arbetsordning till alla domare"

Clarence Crafoord, jurist och chef för Centrum för rättvisa
Clarence Crafoord, jurist och chef för Centrum för rättvisa

EXPERTKOMMENTAR - av Clarence Crafoord, jurist och chef för Centrum för rättvisa

Inledning

 

En av 2012 års allra sista domar från Högsta domstolen, mål nr B 1982-11, blev banbrytande på flera sätt. Högsta domstolen lämnar flera betydelsefulla besked och riktlinjer vad gäller Europakonventionens ställning i svensk rätt i allmänhet – och i fråga om hur personer som drabbas av långsam handläggning i brottmål ska kompenseras genom strafflindring specifikt.

Tre aspekter i domen är särskilt intressanta.

För det första: Den ibland tillämpade idén att det skulle krävas ”klart stöd” för att åsidosätta något som föreskrivs i svensk lag men som står i strid med Europakonventionen dödförklaras i det närmaste i avgörandet.

För det andra: Högsta domstolen nationaliserar Europakonventionen, genom att slå fast att vid svenska domstolsprövningar som berör konventionen är det primärt konventionens ställning såsom svensk lag som får betydelse. Konventionen som statsrättsligt instrument blir allt mer ovidkommande – från och med nu är det tydligt att det är SFS-numret 1994:1219 och klassisk svensk lagtolkning som gäller.

För det tredje: Högsta domstolen bekräftar att Europakonventionen, så som den har tolkats och utvecklats av Europadomstolen, bara utgör ett minimiskydd för fri- och rättigheter i Sverige. Det svenska rättsmedelssystemet ska enligt Högsta domstolen med en viss marginal leva upp till de krav som följer av Europakonventionen och Europadomstolens praxis (jfr NJA 2012 s. 211 I, p. 19).


Rättsfallet

 

I sak handlar domen om följande. En person som gjort sig skyldig till smugglingsbrott, genom att vid flera tillfällen smuggla stora mängder sprit, delgavs misstanke om brottet nästan två år innan åtal väcktes. Han fälldes i tingsrätten efter ytterligare två års väntan. På grund av den långa handläggningstiden bestämde tingsrätten, med hänvisning till Europadomstolens praxis, straffet till böter istället för fängelse.

Ett halvår senare kom hovrätten fram till att straffvärdet av den samlade brottsligheten motsvarade fängelse tio månader. Hovrätten konstaterade att det gått ovanligt lång tid från det att brotten hade begåtts utan att den tilltalade kunde lastas för det. Enligt hovrätten saknades dock ett godtagbart alternativ till fängelse och straffets längd bestämdes till sju månader.

Efter ytterligare ett år och nio månaders väntan kom till slut Högsta domstolens dom.

Sammanlagt tog det alltså drygt sex år från det att den tilltalade delgavs misstanke om brott till det att den rättsliga prövningen avslutades.

Det som Högsta domstolen definierar som dröjsmålstiden är endast onödig handläggningstid som inte beror på den skadelidande. I det aktuella fallet uppskattade Högsta domstolen denna dröjsmålstid till två och ett halvt år.

Högsta domstolen konstaterade att den samlade brottslighetens straffvärde motsvarade fängelse tio månader (vilket var samma bedömning som den som hovrätten tidigare hade gjort). Om lagföring hade skett utan den påfallande tidsutdräkten, skulle påföljden enligt Högsta domstolen ha bestämts till fängelse i enlighet med straffvärdet.

Men på grund av att den tilltalade hade drabbats av långsam handläggning konstaterade Högsta domstolen att följande frågor skulle prövas

  • dels i vad mån den tid som lagföringen har tagit innebär att påföljden ska lindras med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 7 och 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken,
  • dels i vad mån den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen hade kränkts (såvitt gäller handläggningen innan målet överklagades till Högsta domstolen respektive handläggningen i Högsta domstolen) och i så fall i vad mån och på vilket sätt det utgör skäl för lindring av påföljden.

Jag återkommer till frågan om påföljdslindring. Men först åter till de tre i mitt tycke mest intressanta aspekterna av principiell karaktär som nämnts ovan - och som påverkar Europakonventionens ställning i svensk rätt på ett genomgripande sätt.


”Klart stöd” för att åsidosätta något som föreskrivs i svensk lag men som står i strid med Europakonventionen?

 

Högsta domstolen konstaterar att det ”har ansetts” böra krävas ”klart stöd” för att en lagföreskrift ska åsidosättas om den är oförenlig med Europakonventionen (p. 14).

I detta sammanhang kan det vara intressant att notera hur domstolen formulerat sig tidigare, i andra fall om kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen på senare år.

I NJA 2000 s. 622 prövades om en person som påförts skattetillägg därefter kunde ådömas påföljd för skattebedrägeri. Då dök formuleringen upp att det ”bör krävas att det finns klart stöd för detta i Europadomstolens praxis” för att med hänvisning till konventionen underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk reglering. Formuleringen återkom i NJA 2004 s. 840.

I NJA 2005 s. 805 bedömde Högsta domstolen pingstpastorn Åke Greens yttrande- och religionsfrihet, i samband med att han åtalats för hets mot folkgrupp efter att ha yttrat sig synnerligen nedsättande om homosexualitet. Högsta domstolen ansåg att rekvisiten i den aktuella bestämmelsen i brottsbalken (16 kap. 8 §) i och för sig var uppfyllda. Men domstolen ställde också frågan om hänsyn till religions- och yttrandefrihetsintressena ska medföra ”en mera restriktiv tolkning av vad som framgår av lagtexten och dess förarbeten”. Högsta domstolen konstaterade att en fällande dom mot honom ”sannolikt” skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen – och Green friades.

I NJA 2010 s. 168 anfördes återigen att det ”bör krävas” att det finns klart stöd i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis för att en lagföreskrift ska åsidosättas om den är oförenlig med Europakonventionen.

Men i B 1982-11 nöjer sig alltså Högsta domstolen med att konstatera att det ”har ansetts” böra krävas ”klart stöd” för att en lagföreskrift ska åsidosättas om den är oförenlig med Europakonventionen.

Istället för att fastna i frågan om huruvida det finns ”klart stöd” eller inte i Europadomstolens praxis anvisar Högsta domstolen en ny, tydlig arbetsordning för svenska domstolar som ska pröva frågan huruvida staten har respekterat den enskildes rättigheter enligt konventionen. Denna nya arbetsordning är oberoende av diskussionen om ”klart stöd” (som torde komma att bli allt mer irrelevant). Istället tar den sin utgångspunkt i Europakonventionen som svensk lag, varom mera nedan.


Högsta domstolen nationaliserar Europakonventionen

 

Domstolen konstaterar att Sverige dels är statsrättsligt bundet av Europakonventionen, dels att konventionen gäller som lag här i landet enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. På så sätt menar Högsta domstolen att Europakonventionen kan få betydelse i två rättsligt sett skilda hänseenden i rättstillämpningen (p. 13).

En huvudpoäng i denna dom är att Högsta domstolen så tydligt betonar att i ett mål i en svensk domstol angående frågan huruvida staten har respekterat den enskildes rättigheter enligt konventionen är det primärt konventionens ställning såsom svensk lag som får betydelse.

Högsta domstolen konstaterar att vid bedömningen av vad som utgör en rättighetskränkning – och därmed av när det finns en rätt till ett effektivt rättsmedel – är det fråga om en direkt tillämpning av Europakonventionen såsom svensk lag (p. 16).

Det är ett minst sagt intressant besked till alla domare runt om i landet att Högsta domstolen explicit slår fast att det ankommer på varje enskild domstol att göra en egen bedömning av den innebörd som artiklarna i konventionen har. Det är notabelt att Högsta domstolen formulerar sig just så – att det är innebörden av konventionsartiklarna i sig (i egenskap av svensk lag) som ska bedömas. Det är fjärran från en arbetsmodell som går ut på att hitta klart stöd för den ena eller den andra slutsatsen i praxis från Europadomstolen.

Samma arbetsordning måste givetvis tillämpas av åklagare och andra myndighetsföreträdare i frågor som berör Europakonventionen. Samtidigt öppnas nya möjligheter för advokater och andra att bidra till en dynamisk rättsutveckling på området.

Högsta domstolen konstaterar att detta förhållningssätt leder till att i takt med utvecklingen av den svenska rättsbildningen (med, såvitt gäller de allmänna domstolarnas kompetensområde, Högsta domstolen själv i spetsen) kommer Europadomstolens praxis att få allt mindre betydelse när det gäller tillämpningen av Europakonventionen såsom svensk lag (p. 15).

Ett annat uttryck för denna ”nationalisering” är att Högsta domstolen fastslår att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid en rättighetskränkning så långt det låter sig göras ska anpassas till det straffrättsliga systemet på samma sätt som det har eftersträvats att ekonomisk gottgörelse som kompensatoriskt rättsmedel anpassas till det skadeståndsrättsliga systemet (p. 22 med hänvisning till NJA 2012 s. 211 I, p. 18).


Europakonventionen utgör ett minimiskydd för fri- och rättigheter i Sverige

 

Att Europakonventionen ska tillämpas och tolkas självständigt av svenska domare innebär inte att de krav som uppställs genom Europadomstolens praxis får urholkas. Denna praxis kommer att vara fortsatt relevant för att den sätter gränser för vad som är en tillåten nationell rättsutveckling.

Uppgiften för de enskilda domstolarna att göra egna bedömningar av den innebörd som artiklarna i konventionen har innebär, enligt Högsta domstolen, att bestämmelserna kan tolkas och preciseras så att de ger en enskild längre gående rättigheter enligt svensk rätt än enligt vad som följer av konventionen och Europadomstolens hittillsvarande praxis (p. 15). Men aldrig tvärtom.

Om en kränkning föreligger ställer Europakonventionen, som den har tolkats och utvecklats av Europadomstolen, vissa nivå-, form- och innehållsmässiga krav på de rättsmedel som ska stå till förfogande för den enskilde (det kan handla om skadestånd eller strafflindring – se nedan). Domstolen refererar bland annat till NJA 2012 s. 211 I, p. 19, där det fastslås att det är självklart att det svenska rättsmedelssystemet "med en viss marginal" ska leva upp till kravet på effektivt rättsmedel i Europakonventionen (p. 16).

I sammanhanget kan nämnas att Högsta domstolen också nyligen konstaterat att om den förfördelade har haft fog för att föra talan måste rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader inte sällan ”modifieras för att ett visst säkerhetsavstånd ska hållas till vad som kan anses vara ett konventionsbrott” (NJA 2012 s. 211 II, p. 12).

Den som är ointresserad av strafflindringsfrågor vid konventionskränkningar kan nu hoppa till avslutningen – övriga kan läsa vidare!


Vilka kompensatoriska rättsmedel ska tillämpas vid konventionskränkningar – och hur?

 

I NJA 2012 s. 211 I har Högsta domstolen gett uppdaterade och detaljerade riktlinjer i fråga om skadestånd vid kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen.

I B 1982-11 följer Högsta domstolen upp detta med minst lika detaljerade riktlinjer för påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel i brottmål.

En av de frågor Högsta domstolen ville besvara var i vad mån den tid som lagföringen har tagit innebär att påföljden ska lindras med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 7 och 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken.

Högsta domstolen konstaterar att påföljdslindring som rättsmedel för långsam handläggning inte vilar på straffrättslig grund utan på konventionsrätten. Den har således ett annat ändamål än de straffrättsliga reglerna om straffmätning och påföljdsval. Kompensationen syftar enbart till att gottgöra att det allmänna har kränkt den enskildes grundläggande rättighet att få sin sak prövad inom skälig tid (p. 19).

Domstolen noterar att fastän påföljdslindring som rättsmedel vid en rättighetskränkning låter sig passas in i 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken, bör man inte se det så att det är den lagregeln som tillämpas. Det rör sig i stället, på samma sätt som när det gäller skadestånd som rättsmedel för den ideella skada som en rättighetskränkning har fört med sig, om gottgörelse för konventionskränkningar (p. 20).

För att en påföljdslindring ska godtas som ett tillräckligt effektivt kompensatoriskt rättsmedel krävs enligt Högsta domstolen att följande tre kriterier är uppfyllda (p. 11 och 26):

  • Dröjsmålet som sådant ska ha erkänts.
  • Kompensationen ska ha varit väsentlig (i betydelsen adekvat och tillräcklig).
  • Kompensationen ska ha skett på ett tydligt och mätbart sätt.

Ett handläggningsdröjsmål kan på så sätt få dubbel relevans genom att det beaktas både vid en tillämpning av 29 kap. 5 § och genom den kompensatoriska påföljdslindringen (p. 29).

Påföljdslindringen ska stå i proportion till kränkningen. När kränkningens allvar (kränkningsgraden) ska bestämmas är den enskilt viktigaste faktorn det handläggningsdröjsmål den enskilde drabbats av. Även gärningens svårhet är av betydelse, med tanke på att ju svårare brott som läggs den tilltalade till last, desto mer ingripande åtgärd kan befaras (p. 31).

Högsta domstolen lanserar begreppet ”lindringsvärde”. Detta lindringsvärde ska bestämmas i förhållande till kränkningsgraden på så sätt att värdet blir adekvat i förhållande till denna. Högsta domstolen lanserar också i detta sammanhang en tumregel: Ett års dröjsmål svarar mot ett straffmätningsmässigt lindringsvärde på ungefär en månads fängelse (p. 33).

Men domstolen skickar också med en utförlig och detaljerad brasklapp om att – och hur – dessa riktlinjer måste stå i samklang med och anpassas till det straffrättsliga påföljdssystemet i stort.

Högsta domstolen konstaterar att detta leder till att en påföljdslindring inte alltid låter sig göras. Ett exempel är när påföljden utan hänsyn tagen till kränkningen bör bestämmas till livstids fängelse – då bör i regel långsam handläggning inte få leda till ett tidsbestämt fängelsestraff. Det kan också vara så att det inte finns utrymme för en adekvat påföljdslindring. Frågan om kompensation – utöver den ursäkt som är befogad – får då avgöras i den ordning som gäller för statens allmänna skadereglering (p. 38).

I det aktuella fallet finner Högsta domstolen att den långsamma handläggningen fram till tingsrättens dom, med ett dröjsmål om två år, ska leda till ett strafflindringsvärde motsvarande fängelse två månader.

Dröjsmålet i Högsta domstolen ska leda till ett strafflindringsvärde motsvarande ytterligare en månads fängelse.

För handläggningsdröjsmålet på ungefär två och ett halvt år kompenseras den tilltalade således med en sänkning av fängelsestraffets längd med tre månader.

Dröjsmålet som sådant har erkänts, kompensationen har skett på ett tydligt och mätbart sätt och det är svårt att påstå att den inte skulle vara väsentlig (i betydelsen adekvat och tillräcklig).

Grönt ljus för Högsta domstolen i denna del med andra ord.


Avslutning

 

Europakonventionen har varit lag i Sverige i 18 år. Nationella domstolar och myndigheter har vid det här laget hunnit lära känna Europakonventionen och Europadomstolens praxis och vant sig vid att göra konventionsrättsliga bedömningar. Och Europadomstolens huvudbudskap till medlemsstaterna den senaste tio till femton åren har varit att skyddet för fri- och rättigheterna i konventionen i första hand ska upprätthållas av konventionsstaternas inhemska domstolar och andra myndigheter.

Även givet denna bakgrund är flera av beskeden i domen banbrytande. Framförallt Högsta domstolens uttalande att det ankommer på varje enskild domstol att göra en egen bedömning av den innebörd som artiklarna i konventionen har (i egenskap av svensk lag) är anmärkningsvärt. Nya möjligheter öppnas därmed för en fortsatt dynamisk rättsutveckling på området – där domare, åklagare, advokater, myndighetsföreträdare och jurister i allmänhet alla har möjlighet att bidra.

Även Högsta domstolens självsäkra uttalande att detta nya förhållningssätt leder till att Europadomstolens praxis kommer att få allt mindre betydelse lär noteras på många håll.

Dessutom innehåller domen praktiskt viktiga besked i flera andra hänseenden när det gäller hur fri- och rättighetsskyddet för enskilda i vårt land ska behandlas (den är till exempel enormt detaljerad vad gäller strafflindring på grund av långsam handläggning).

Intresset av frågeställningen om huruvida det skulle krävas ”klart stöd” för att åsidosätta något som föreskrivs i svensk lag men som står i strid med Europakonventionen marginaliseras.

Och inte minst viktigt: Det fastslås med all önskvärd tydlighet att Europakonventionen, så som den har tolkats och utvecklats av Europadomstolen, bara utgör ett minimiskydd för fri- och rättigheter i Sverige. Sverige ska med marginal leva upp till de krav som följer av Europakonventionen och Europadomstolens praxis.

Högsta domstolen har nu tagit sig an en mycket viktig uppgift – att ytterst leda arbetet med att uttolka det fri- och rättighetsskydd som tillkommer enskilda i vårt land. Detta får sägas vara välkommet då Europadomstolen brottas med sina ofta fullständigt oacceptabla handläggningstider och med hänsyn till att det finns en risk att Europadomstolens eget skydd relativiseras nedåt för svenskt och andra länders vidkommande, när Europadomstolen fylls med klagomål avseende mycket grova kränkningar från bland annat relativt nya medlemsstater. Och det sätt på vilket Högsta domstolen gör detta inger förtroende.

Med denna inställning från en nationell domstol, att ta över ledartröjan i fråga om uttolkningen av Europakonventionen och i fråga om att bära skyddet in i framtiden, följer naturligtvis också ett stort ansvar. Genom B 1982-11 har Högsta domstolen visat att man har kapacitet och förmåga att ta det ansvaret.

 

Artiklen har också publicerats som expertkommentar i processrätt på Lexnova.

  • Alt-texten
    Blendow Lexnova

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt