Skip to content

"Snabb domskrivning – censurera ena parten och hamna i Europaskamvrån som svensk domare!"

DEBATT - av Thomas Adlercreutz, f d hovrättsassessor

 

Jekaterina Fomin var tekniker vid det statliga telefonbolaget i Moldavien. Hon anklagades för att ha förolämpat en kund och dömdes för detta utan vidare att betala en administrativ bot. Hon överklagade och åberopade att domstolarna inte hade återgett de skäl och den bevisning hon företett för sin oskuld. Det hade hon ingenting för; överinstanserna fann bara att de lägre domstolarna tillämpat lagen korrekt.

Europadomstolen (App. 36755/06, dom 2012-01-11) fällde emellertid Moldavien för brott mot artikel 6 1 i Europakonventionen om rättvis rättegång. Man hade funnit att de nationella domstolarna inte ens nämnt - och än mindre behandlat - något av Fomins skäl för att anklagelserna var ogrundade och inte heller hade förklarat varför anklagelserna godtogs. Därmed hade hon också berövats möjligheterna att på ett verksamt sätt överklaga domarna.

Var och en inser väl det självklara i Europadomstolens resonemang. En domstol som inte ens antecknar vad en part anför och inte ger några skäl gör sig skyldig till en déni de justice - en rättsvägran.

Moldavien, ja  - i de nya demokratierna där rättskulturen kanske ännu inte har hunnít sätta sig kan väl sådant hända. Här i Norden är det väl uteslutet?

Säg inte det! Europadomstolen hänvisade till bland annat ett tidigare avgörande där Kersti Hannele Suominen likaledes ansågs ha förvägrats en rättvis rättegång vid finska domstolar. I ett fordringsmål hade hon nekats att lämna in mer än tre handlingar som bevis. Något skäl att avvisa resten redovisades inte.

Nu händer det i Sverige också. Ett dödsbo hade förlorat sin hyresrätt genom att delägarna inte betalade hyra och inte heller tog hand om lägenheten som därför återtogs av hyresvärden på grund av övergivande.

När en lägenhet återtas är hyresvärden skyldig att förvara kvarbliven egendom minst tre månader men han är inte skyldig att lämna ut den med mindre han får betalt för förvaringskostnaden (prop. 1973:23 s. 162). Den som utan avtal använder annans egendom anses också skyldigt att betala för sig (bl.a. NJA 1993 s. 13 och 2007 s. 519).

Hyresvärden ansåg att detta rättsläge måste gälla också dem som förvaltar ett dödsbo, särskilt som det i ärvdabalken finns en särskild bestämmelse om dödsbodelägares personliga skadeståndsansvar för förvaltningsåtgärder. Talan fördes alltså mot delägarna, inte mot dödsboet.

Tingsrätten svepte dessa argument åt sidan och lät hyresvärden stå för förlorad hyra, andra kostnader och – förstås –alla rättegångskostnader. De skäl som presenterades var visserligen grumliga och byggde på missuppfattning, men återgav så långt någorlunda vad hyresvärden hade åberopat.

Det som sätter tingsrätten i Europaskamvrå är att man helt utelämnade det som hyresvärden dessutom åberopat - nämligen att dödsbodelägarna utfäst sig att städa och evakuera lägenheten. Löftet använde de som dörröppnare för att komma åt det värdefulla. Allt skräp bestämde dig sig för att lämna kvar.

Detta förteg de, trots insikt om att hyresvärden därigenom tvingades till fortsatt förvaring och kostsamma omflyttningar av den egendom som delägarna ändå inte ville ha. Inte nog med att hyresvärden åberopat detta. Delägarna berättade under ed villigt att de hade lovat men sedan ändrat sig och inte hade lust att höra av sig.

Är det någon läsare som tycker att dessa omständigheter är så irrelevanta att de inte behöver ens omnämnas i domen?

Någon möjlighet för domstolen att missuppfatta fanns inte. Omständigheterna var angivna i stämningsansökan, vid förberedelsen, i bevisuppgift och vid huvudförhandlingen, där de ju dessutom bestyrkts av inspelningar. Likväl inte ett ord i domen.

Nu behöver man inte gå till Europakonventionen för att få belägg för att detta sätt att hantera ett mål är ett rättegångsfel. I rättegångsbalken sägs klart och tydligt att en dom ska återge vad parterna åberopar och vad som är bevisat i målet.

Varför gör då en tingsrätt på detta sätt? Tingsrätten var den i Nyköping: ”landets snabbaste” enligt mångas mening.

Det är klart att det går fortare att skriva dom om man utelämnar vad parterna anfört. Men jag tror ändå inte att det är förklaringen. Sannolikare är att tingsrätten tidigt har bestämt sig för att dödsbodelägare är immuna mot sådant som har med dödsboet att göra. Talan skulle helt enkelt inte bifallas. Då var det säkrast att inte återge sådant som talade till hyresvärdens fördel. Annars skulle man behöva förklara varför löften och svek saknar betydelse.

Men ett rättegångsfel ska väl kunna rättas efter överklagande? Inte i detta fall. Både hovrätten och Högsta domstolen har nekat prövningstillstånd. Något skäl anges förstås inte.

I avsaknad av skäl får man spekulera. Det kan faktiskt vara så att en subkultur håller på att utbreda sig i tvistemålshanteringen. Det som inte rör så stora belopp (i detta fall ca 40 000 kr), det överprövas inte - även om det är felhanterat.

”Det är en sak att ha rätt, en annan att få det” är en gammal cynism som överrätterna kanske ber den rättssökande allmänheten att besinna i stället för att besvära domstolarna med sina triviala tvister.

Då står vi där denna artikel började: vid Europadomstolen. Borde inte de domare som uppsåtligen gjort sig skyldiga till eller tolererat rättsvägran skämmas ögonen ur sig? Det är klart att kränkningar av mänskliga rättigheter i form av tortyr eller olaga frihetsberövanden är allvarigare, men det är väl ändå ingen ursäkt för att inte ge en enskild part en rättvis rättegång.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt