Skip to content

"Det är då som frustrationen – med fog – riskerar att övergå i förakt för domaren"

Stefan Wahlberg
Stefan Wahlberg

LEDARE - av Stefan Wahlberg

 

Rådmannen och den tidigare sekreteraren i Förtroendeutredningen, Fredrik Bohlin, går i det senaste numret av tidningen Advokaten till hårt angrepp mot de domarkolleger som skriver dåliga domar. Fredrik Bohlin konstaterar att alltför många domar är så illa skrivna att inte ens advokaterna klarar av att förklara för sina klienter hur domstolen har resonerat.  

En viss del av hans kritik handlar om ren stilistik. Språket i domarna är ofta stolpigt, ordvalet obegripligt och meningarna långa och krångliga. Detta är sådant som man inom det skrivande skrået burkar kalla för skrivandets snickeriarbete.

Att skriva innebär dock att vara arkitekt, byggmästare och snickare i ett. Ritningarna och hållfasthetsberäkningarna är nämligen nödvändiga för att det färdigsnickrade huset ska hålla ihop och fylla sitt syfte.

På tangentbordet har man 28 bokstäver till sitt förfogande – och detta helt oavsett om det handlar om att skapa poesi som får Nobelpriset, politiska tal som vinner presidentval eller en dom som kastar en annan människa i fängelse på livstid.

Att en svensk rådman – eller för den delen ett justitieråd – inte kan förväntas ha samma stilistiska finsnickerikvaliteter som Tomas Tranströmer och Abraham Lincoln är givet. Detta kan dock inte rättfärdiga vare sig ett stolpigt språk eller obegripliga meningar där dubbla negationer och inskjutna bisatser staplas på varandra.

Konsekvenserna blir dock betydligt allvarligare när varken byggmästaren eller arkitekten i domaren har skött sitt arbete. Och det är till stor del detta som Fredrik Bohlin vänder sig mot. I tidningen Advokaten sammanfattas detta så här:

”Det centrala, själva kärnan, döljs i många domar av ett alltför ymnigt ordflöde. Domstolen förlorar sig i detaljer som är ovidkommande… Därmed förlorar läsaren möjligheten att förstå det centrala.”

Så långt handlar det alltså om illa disponerade ord i överflöd. Fredrik Bohlin är dock inte sen med att kasta upp även det motsatta problemet på bordet – nämligen avsaknaden av information:

”Det är alltför vanligt att domstolarna skriver att ’den samlade bedömningen’ eller ’vad som i övrigt förekommit leder inte till att domstolen gör en annan bedömning’.”

Det är illa nog att behöva vara part i ett sådant mål och därmed helt utlämnad till en gissningslek om hur domaren egentligen har resonerat. Etter värre är dock att en sådan brist på konkreta argument gör att man på goda grunder kan befara att detta i själva verket är ett substitut för ”det som alla tror sig veta men ingen kan bevisa”.

När man pratar med människor som har haft motgångar i domstolarna så visar det sig ofta att detta fenomen är minst lika frustrerande som den rent materiella utgången av målet. I de värsta fallen ha de egna argumenten inte bemötts med annat än ”vad den tilltalade uppger kan lämnas utan avseende”.

Det är då som frustrationen – med fog – riskerar att övergå i förakt för domaren.

Att skriva domar förpliktigar lika mycket som allt annat som tillhör kärnan i det stora förtroende som allmänheten har givit en domare. Det är som bekant inte bara parterna som ska ha en rimlig möjlighet att förstå hur domstolen har resonerat. Även omvärlden – personer som inte var närvarande vid huvudförhandlingen – måste ha samma möjlighet för att grundläggande principer som transparens och förutsebarhet i rättskipningen ska fungera.

En dåligt skriven dom kan dessutom få rättsliga konsekvenser även lång tid efter det att den har vunnit laga kraft. När bandupptagningarna från huvudförhandlingen är raderade, minnena har svikit och de inblandade kanske till och med har hunnit dö så är det domen som finns kvar för eftervärlden.

När Högsta domstolen beviljade resning i ett mordärende år 2011 så skrev man bland annat:

”Den i hovrätten förebringade utredningen ska i princip värderas och bedömas på det sätt som den kommer till uttryck i domen. Någon fristående värdering av den i målet framlagda bevisningen ska alltså normalt inte göras i resningsärendet.”

Innebörden av detta – om något – sätter fingret på att domskrivning utgör just en av domarämbetets kärnuppgifter.

  • Stefan Wahlberg

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt