Skip to content

Var tredje ung jurist ser Göran Lambertz deltagande i Quick-debatten som "ett nödvändigt inlägg"

Justitierådet Göran Lambertz
Justitierådet Göran Lambertz

"Jag har haft en väldigt stark känsla av att det här är ett riktigt agerande från min sida. Det enda som bekymrat mig är att jag angripits så hårt att andra kanske tror att jag är illa ute." Det säger justitierådet Göran Lambertz i en stor intervju om Quick-debatten. Samtidigt visar en undersökning att 33,4 procent av Sveriges unga jurister tycker att hans deltagande i debatten har varit "ett nödvändigt inlägg" medan  42,6 procent anser att det skadar tilltron till rättsväsendet.                 

Undersökningen och intervjun publiceras i det senaste numret av tidningen Legally Yours som i en enkät har frågat landets juridikstudenter, notarier och biträdande jurister om deras syn på Quick-debatten.

Knappt 39 procent uppger att förtroendet för rättsväsendet har skadats på grund av Quick-affären vilket är en ökning med tio procentenheter jämfört med en liknande undersökning som Legally yours publicerade i våras.

Göran Lambertz  gläds över resultatet av den undersökning som redovisas i Legallay Yours.

– Att en tredjedel tycker att det var ett nödvändigt inlägg förvånar mig. Jag trodde inte att så många skulle inse det. Det är uppmuntrande, säger han till Legally Yours.

– Kanske handlar det om att undersökningen har gjorts bland unga jurister. De har en tendens att kanske tänka efter lite mer än de äldre. Öppnare för olika möjligheter.

Den 20 augusti klev så Göran Lambertz, idag justitieråd vid Högsta domstolen och tidigare bland annat högprofilerad Justitiekansler, in i debatten.

I Dagens Nyheter inledde han sitt försvar av de ursprungliga Quick-utredningarna. Bland annat skrev han ”i åtminstone två fall finns övertygande bevisning mot honom” och ”all bevisning som övertygade domstolarna finns väsentligen kvar intakt, utom Bergwalls erkännande.”

Han har i sina debattartiklar räknat upp det han kallar ”övertygande bevisning” för Thomas Quicks skuld. Det rör sig om uppgifter som har lämnats i förhören.

Dessa exempel har senare kritiserats av andra debattörer. Diskussionerna handlar bland annat om hur Thomas Quick fått tillgång till informationen och hur relevant den egentligen är.

Varför engagerade du dig i det här?

– Jag ville få fram att det varit ett journalistiskt haveri och att alla har fallit i fällan.

Vad har havererat?

 – Hela behandlingen av Quick-affären.

Från och med när?

– Hos några journalister har det funnits längre, men det blev ett riktigt haveri från det att man började utgå från att det var en rättsskandal. Från när Quick drog tillbaka sitt erkännande.

I den första debattartikeln säger du att det i åtminstone två fall finns övertygande bevisning. Gäller detta fortfarande?

– Så kan man uttrycka det. En hel del talar för att han är skyldig. Men man ska balansera rätt med orden. Jag säger inte att han är skyldig. Jag säger inte att jag tror att han är skyldig, men jag säger att det finns mycket bevisning mot honom, särkilt i några av fallen. Inte bara i två.

Du kallar Hannes Råstams bok för ”förrädisk”. Kan du ge exempel?

– Det tänker jag göra senare. Men han benämner åklagare, poliser och läkare på ett visst sätt och lägger upp diskussionen kring de olika frågorna utifrån ett pejorativt förhållningssätt till de som han attackerar. Han leder in läsaren i en inställning att det här måste vara alldeles fel. Det är i varje fall förföriskt, möjligen förrädiskt.

Ge ett exempel.

 – Det här gäller rakt igenom boken.

Något du anser att han  utelämnat?

– Det ska jag återkomma till. Den faktagranskningen har jag inte gjort. Jag talar om det förföriska framställningssättet. Att man bygger upp boken på att några är skurkar och några är goda.

Kärnan i boken är tveksamheter och fel som begåtts i utredningarna. Ett exempel är alla de förhör som varit försvunna.

- Vilket förhör tänker du på?

 I boken framgår att Hannes Råstam länge försökte få fram vittnesförhör med bland annat släktingar till Thomas Quick. Han lämnade in flera skrivelser om att få ut förhören men fick nej.

När åklagaren Björn Ericsons utredning sedan inleds så förser Hannes Råstam dem med information om när förhören har hållits, med vem och vem som varit förhörsledare. Med denna information kan åklagarna specificera  sin begäran till polisen i Sundsvall.

Totalt skickas 13 dittills okända pärmar med vittnesförhör till dem. Materialet, som varken var en del av förundersökningsprotokollet eller fanns bland överskottsmaterialet, hittades på en hylla i polisen Seppo Pentinnens arbetsrum. I pärmarna behandlas ämnen som även är återkommande teman i domarna, som till exempel Thomas Quicks bakgrundshistoria, alibin och förmåga att köra bil. Här finns en annan bild av Thomas Quick än den som ges i domarna.

Thomas Quicks nuvarande advokat Thomas Olsson kommenterar:

– Det viktigaste är uppgifter från hans anhöriga om att han inte kunde köra bil förrän han tog körkort 1988. Det är viktig information i flera av fallen, allra tydligast vad gäller Trine Jensen som mördades 1981. Där säger Quick att han körde bil in i Oslo Centrum.

– Det är tydligt att utredarna såg det här som problematiskt för i materialet finns även dokumentation om att de gjort förfrågningar från körkortsregistret om Quick.

Göran Lambertz:

– Jag kan inte säga något utan att först ha fått höra åklagarens och förhörsledarens kommentarer.

– Alltså, jag sitter inte här och försvarar polis och åklagare och allt de gjort för det kan jag inte göra. Jag har skrivit debattartiklar framför allt för att jag har sett det journalistiska haveriet. Det gäller inte bara Råstam och hans medarbetare utan framför allt de som hakat på efteråt och dragit slutsatsen att det är en rättsskandal för den är inte befogad.

Redan 2006 förekom en intensiv debatt om Quickfallet. Vid den här tiden hade advokaten Pelle Svensson genomfört en mycket omfattande rättsutredning om Quick-målen med slutsatsen att utredningarna var tillrättalagda.

Justitiekanslern Göran Lambertz granskade men fann domarna ”i det stora hela mycket gedigna och välmotiverade”.

– Då skulle jag avgöra om jag skulle ta upp det här till ordentlig granskning så att säga. Och JK får anmälningar i tillsynsärenden i ganska stor mängd. Jag vill minnas att vi tog upp ungefär 15 procent av alla anmälningar.

- Då tittade jag alltid på materialet och  bedömde om det fanns anledning att göra en granskning. Det var vad vi gjorde här. Två av mina medarbetare tittade på lådorna som han hade med sig och vi läste alla tre domarna.

- Vi kom fram till den slutsats som är den helt riktiga, det fanns inget stöd för att inleda förundersökning mot van der Kwast eller Penttinen på det underlaget.

– Man ser att det varit en massa ledande frågor. Man ser att Kwast inte har berättat allting i domstolarna. Man ser att Quick har hjälpts fram till erkännanden och förbättringar av sina berättelser. Det ser man tydligt. Men det gjorde inte att det fanns anledning att granska det närmare. 

Hur lång tid tog ni på er?

– En vecka ungefär.

Pelle Svensson sa till mig 2007 att ni var klara på tre dagar.

– Jag läste nog domarna på tre dagar, men mina medarbetare läste något mer. Nu i efterhand kan jag se att det var helt uppenbart att tiden räckte.

Hannes Råstam höll på med det här i ett par år, vad jag förstår.

– Alla tävlar om att ha läst flest antal sidor men alla drar felaktiga slutsatser. Det verkar nästan som att man drar allt felaktigare slutsatser ju längre man läser.

Hur har ditt debatterande tagits emot på HD?

 – Det vill jag inte svara på. Jag vill inte lämna ut mina kollegor.

Vad har du fått för andra reaktioner?

– Från jurister har jag fått kanske 100 positiva reaktioner. Från andra personer är det också runt 100. Och sen har jag kanske fått 30–40 negativa reaktioner.

Har ditt inträde i debatten bringat klarhet tycker du? Eller har det kanske blivit tvärtom?

– Det finns mycket tid kvar.

– Jag har fått folk att förstå att det kanske inte var så lätt som vi alla trodde. Jag har satt myror i huvudet på folk. Framförallt har det gjort folk som varit dösäkra på Quicks oskuld jätteilskna på mig.

- Det har varit enormt många angrepp på mig, att jag inte fick säga så här för att jag är justitieråd, eller för att jag varit justitiekansler och försvarat mitt eget beslut. Men det var helt nödvändigt att göra det här.

- Det hade blivit en total missuppfattning om komplikationerna av Quickärendet. Det hade satt sig att det var fusk från polis, åklagare och advokaters sida. Därför var det nödvändigt att försöka vända skutan.

I flera av fallen har Thomas Quick sagt sig ha haft medhjälpare. Ingen av dem har åtalats och ingen av dem deltar heller på något sätt i rättegångarna. 

Hur ser du på det?

– Det är helt naturligt. Varför får andra lista ut.

I ett av fallen har den person som Thomas Quick pekar ut avlidit. I domen om mordet på Yenon Levy går man i domskälen mycket detaljerat in på Thomas Quicks och den utpekade medarbetarens speciella relation. Men domstolen nöjer sig med att konstatera att förundersökningen mot den utpekade har lagts ned och att åklagaren har förklarat att ett förhör ”i detta mål inte skulle tillföra något av betydelse”.

Göran Lambertz utvecklar:

– Jag kan inte förklara allting för alla människor, men alla som tänker lite grann förstår varför.

I samband med rapporten ”Felaktigt dömda” fick Göran Lambertz också kritik. Som JK framförde han misstankar om ett systemfel, att beviskraven sänkts och att det finns flera oskyldigt dömda på svenska fängelser.

I Legally yours 2007 beskrev Göran Lambertz den här tiden som ”ganska lustfyllda dagar.”

Är det samma känsla nu?

– Jag har haft en väldigt stark känsla av att det här är ett riktigt agerande från min sida. Det enda som bekymrat mig är att jag angripits så hårt att andra kanske tror att jag är illa ute. Men själv är jag säker på att jag gjort rätt.                  

 

BAKGRUND

Sedan Thomas Quick drog tillbaka sina morderkännanden när SVT-journalisten Hannes Råstam gjorde en dokumentär om fallet 2008 så har de ursprungliga mordutredningarna – och domarna – helt omvärderats.

I dokumentärerna – och i den bok som nyligen publicerats – visar Hannes Råstam bland annat hur Thomas Quick i förhör uppgav information om fallen som han själv läst sig till och att han vid förhören lämnade en stor mängd felaktiga uppgifter.

Hittills har Thomas Quick fått resning, med nedlagda åtal som följd, i fem av de åtta fallen.

När statsåklagare Bo Ericson i slutet av september lade ner åtalen för morden på Trine Jensen och Gry Storvik så var kritiken mot den ursprungliga utredningen hård. Bland annat lyfte han fram att tingsrätten endast fått tillgång till redigerade förhör och utvalda inspelningar från rekonstruktionerna.

– Jag ser inte att det finns utrymme för någon annan tolkning än att han är helt oskyldig till det här. Thomas Quicks erkännande saknade all trovärdighet, sa Bo Ericson till för nyhetsbyrån TT.

Tidigare har överåklagare Björn Ericson lett en intern granskning om hur brottsutredningen hanterades. Kritiken är hård:

”Man kan inte undgå att reflektera över att utredningsmiljön i svåra förhörssituationer föranlett förhörsledaren att ibland hjälpa Sture Bergwall på traven och att man i vissa fall underlåtit att närmare utreda eller redovisa omständigheter som talade för att Sture Bergwalls uppgifter inte var korrekta.”

Vidare konstaterar överåklagaren att ”tingsrätterna antingen levt i tron att Sture Bergwalls berättelser från början varit torftiga men efter ett stort antal förhör successivt blivit mer fullödiga eller att hans berättelser varierat i detaljer men att de lämnade uppgifterna i de centrala delarna hela tiden varit desamma. Uppfattningar som enligt min mening befinner sig ganska långt ifrån verkligheten.”

 

Peter Johansson/Legally Yours

Foto: Bertil Ericson/Scanpix

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt