Vi som vuxit upp med amerikanska advokat- och polisserier har upplevt att utgången av ett brottmål ofta berott - inte bara på vad åklagaren lyckas styrka - utan även på hur de formella reglerna hanterats av polis, åklagare och domstolar. 

I Sverige har denna typ av formella invändningar tidigare varit relativt ovanliga och framförallt har de, när de väl har framförts, inte vunnit något gehör i domstolarna. 

Genom Sveriges anslutning till Europakonventionen har vi fått regler om en rättvis rättegång. Dessa regler betraktades från början närmast som förbehållna för rättshaverister men har allteftersom kommit att tillämpas allt mer. Vid en genomgång av Högsta domstolens praxis för de senaste tio åren kan man konstatera att hänvisning till Europakonventionen sker relativt frekvent.

Denna utveckling är i mångt och mycket väldigt positiv eftersom den ställer krav på statens företrädare att tillämpa gällande rätt med beaktande av de internationella åtaganden Sverige gjort. Individens rätt mot staten förstärks.

Svea hovrätts beslut i det så kallade Södertäljemålet är ytterligare ett bevis för att formerna är minst lika viktiga som det materiella innehållet. Utan att ha något belägg för detta har jag även fått uppfattningen att andelen återförvisade mål från hovrätterna ökat de senaste åren. Det vore intressant om någon vid våra juridiska fakulteter kunde undersöka detta samt i så fall även analysera orsakerna.

En fortsatt utveckling i denna riktning kommer sannolikt innebära att vi får fler domar och beslut som är formellt riktiga men måhända på bekostnad av att andelen materiellt riktiga avgöranden minskar.

I min roll som advokat är jag självklart mycket mån om att det som polisen tagit fram under förundersökningen och som åberopas mot min klient under huvudförhandlingen kommit fram på ett korrekt sätt med beaktande av reglerna om rättvis rättegång. Jag är självklart lika mån om att de som ska döma i målet grundar domen enbart på vad som åberopats i målet och inte på privat vetande som inte tillhör allmängods.

I flertalet fall är jag övertygad om att polis, åklagare och domare (inklusive nämndemän) är väldigt måna om att göra ett bra och korrekt jobb. I en pressad arbetssituation där effektivitet är det som prioriteras högst ökar dock risken för att man hittar enkla och mindre korrekta lösningar. Måhända blir resultatet normalt sett också materiellt riktigt. I en rättsstat vill vi dock inte ha denna typ av effektivitetsvinster.

Vill det sig riktigt illa får vi dessutom resultat som är materiellt felaktiga och som tillkommit på ett formellt felaktigt sätt. Förundersökningarna mot Thomas Quick kan sannolikt vara ett exempel på detta.

Europakonventionen ställer stora krav på statens företrädare. Dessa krav är dock nödvändiga i en rättsstat. En domstol får inte väga in till exempel kostnads- och säkerhetsaspekter eller andra aspekter som ligger utan för rättssäkerhetfrågan. Svea hovrätt har tydligt och på ett förtjänstfullt sätt markerat detta i sitt beslut i Södertäljemålet.

Integritet innebär att våga fatta obekväma beslut. En åklagare måste för sin del även i dessa sammahang iaktta sin objektivitetsplikt och på ett opartiskt och objektivt sätt bedöma de formaliainvändningar som framförs av en försvarare - även om det innebär ett ogillat åtal.

Finns det då några nackdelar med denna typ av formaliajuridik? Sannolikt kommer tilltron till rättsväsendet skadas, i vart fall till att börja med. I allmänhetens ögon kommer det vara svårt att acceptera att ”skyldiga” går fria på grund av formella fel hos statens företrädare. Advokater kommer riskera att, i allt större utsträckning, betraktas som lagvrängare. Kostnaderna för rättsväsendet kommer dessutom att öka. 

Sammanfattningsvis tror jag inte att detta är en utveckling som vi kan hejda. Jag är inte heller säker på att jag vill verka för att hejda den. Kraven på statens företrädare är rimliga. Följer man spelreglerna blir det inget problem. Först när man ”fuskar” riskerar man att drabbas.

Det som är viktigt är att alla aktörer inom rättsväsendet tar sitt ansvar och för en diskussion kring dessa frågor med strävan att uppnå så många korrekta avgöranden som möjligt - såväl i materiellt som formellt hänseende.