"Mina punkter var inte något debattinlägg utan en vedertagen förklaring av hur rättssystemet fungerar"
DEBATT/REPLIK - av av Hugo Tiberg, professor emeritus i sjö- och transporträtt
Min korta erinran om sanslös pressreaktion på Göran Lambertz skriverier om Quickaffären resulterade i ett 70-tal kommentarer på lite mer än ett dygn. Det kan inte komma på tal att svara på alla dessa inlägg, som visar starkt varierande insiktsfullhet, men kanske förväntas ändå några kommentarer.
För de allmänt oförstående vill jag klargöra att mina fyra numrerade punkter inte är något debattinlägg utan en vedertagen förklaring av hur rättssystemet fungerar. Punkt 1 är resultat av att Sverige till gagn för domstolarnas självständighet sedan länge har ersatt en så kallad inkvisitorisk processordning, som ålade domstolarna att självständigt undersöka sakförhållandena, med en kontradiktorisk där bevis ska framläggas av parterna.
Flera inlägg, särskilt bland de insiktsfulla, ifrågasätter varför jag begränsar ”rättsskandal” till domstolsväsendet. Det har jag i och för sig inte gjort men mitt inlägg föranleddes av angreppen mot Göran Lambertz försvar av just vissa domar som han haft att bedöma såsom JK. Hur ärendena handlagts av de utredande instanserna tar jag inte ställning till, så mycket mindre som jag sett skilda framställningar om saken och pressens svallande enighet alltid väckt min misstanke.
Många har menat att Lambertz inte bara försvarat sitt gamla revir utan yttrat sig om det läge som nu omprövas. Jag har inte sett några tydliga sådana uttalanden av Lambertz men vänder mig mot en envis kritik, både från press och tyvärr även jurister, som ser hans uttalanden om de prövade målen som ett förord för att Quick borde fällas även idag. Jag har inte sett något av Lambertz som stödjer en sådan läsning.
Slutligen tycks det genomgående anses att Lambertz skulle ingå i ett ”lag” jämte bland annat åklagaren i tidigare mål i syfte att omkullkasta de nu inrullande friande avgörandena, något som skulle framgå av att det förekommit mailkontakter mellan de båda. För mig låter detta spekulativt, men jag vill passa på att upplysa drevkarlarna om att en jurist har anledning att kontrollera sina källor till de aktstycken han producerar.
39 comments
"Många har menat att Lambertz inte bara försvarat sitt gamla revir utan yttrat sig om det läge som nu omprövas. Jag har inte sett några tydliga sådana uttalanden av Lambertz men vänder mig mot en envis kritik, både från press och tyvärr även jurister, som ser hans uttalanden om de prövade målen som ett förord för att Quick borde fällas även idag. Jag har inte sett något av Lambertz som stödjer en sådan läsning."
Har själv sett Lambertz bli intervjuad i TV (ett nyhetsprogram, minns ej vilket) och hört honom säga att bara för att åklagarna valt att lägga ned förundersökningarna mot TQ så innebär det inte att TQ är oskyldig. Det är inte särskilt långsökt att tolka detta yttrande som att Lambertz anser att TQ skulle kunna anses skyldig även i dag. Den nyans i Lambertz uttalanden som Tiberg och även andra jurister noterar går nog de flesta förbi.
GL: "Resningsprocessen mot Sture Bergwall och de frikännande domarna visar inte att han är oskyldig. Detta är ett obestridligt faktum."
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/utredningens-brister-paverkar-inte-...
Problemet med punkten 1 är att Tiberg verkar se på kontradiktorisk kontra inkvisitorisk process som två mot varandra stående extremer. Så behöver det såklart inte vara och som vanligt finns det en gråskala. I Sverige har man därför det här med målens förberedelse där rätten ska se till att de blir ordentligt utredda. I vårdnadsmål t.ex. föranstaltar rätten ofta om utredning och den utredningen blir processmaterial oavsett vad parterna vill. I brottmål är förundersökningsprotokollet alltid processmaterial och domstolen har dessutom en plikt att i god tid före huvudförhandlingen läsa igenom protokollet. Genomläsningens syfte är just att rätten ska kunna föranstalta om ytterligare utredning ifall detta behövs.
Man kan inte, som Tiberg verkar göra, ta ett rättspolitiskt värdeord och låta en egen extrem tolkning av detta övertrumfa rättens innehåll.
Juridik är som bekant ingen exakt vetenskap, utan det florerar olika uppfattningar även när det gäller rena fundamenta. Vet inte Max om du är rättsbildad eller ej, men här får du tugga i dig vad en erfaren lagman nyligen skrev i frågan om vad rätten de facto får del av i brottmål:
En viktig princip i vår rättsordning är att domstolen bara dömer över det material som parterna lägger fram vid huvudförhandlingen. Domstolen får aldrig själv göra någon utredning. Yrkesdomaren tar inte heller del av något material i förväg förutom vad som behövs för att vi ska kunna planera rättegången och t.ex. uppskatta tidsåtgången.
Det är ingen "subjektiv vetenskap" heller.
Det visar ju bara på den okunskap som erfarna lagmän kan sitta på.
Rb 45:7 vars motv du hittar i SOU 1938:44 s 473 och Prop. 1986/87 s 99.
RB 46:2 vars tillämplighet under förberedelsen framgår i Prop. 1986/87:89 s 234.
Fast egentligen är det inte okunskap för de flesta. Det är aktivism från domstolarna för att de ska slippa ansvar och vissa arbetsuppgifter.
Max: jag vill inte hacka på dina inlägg, men, har du verkligen läst och reflekterat över vad son står i prop 1986/87:89 s 99 - 101...???
Ja, och jag läste det igen nu för att se om jag hänvisat fel eller missuppfattat något. Det är klart som korvspad. Vad tänkte du på?
Max: jag kanske uppfatta dig fel men det kändes som att du missuppfattat syftet med 45 kap 7 § RB. Speciellt vad gäller din invändning mot tidigare skribents inlägg gällande vad en gammal lagman hade skrivit gällande självklarheten att domstolen dömer efter det processmaterial som läggs fram vid huvudförhandling.
Jag tror att du har läst slarvigt och tror att domstolarnas kritik mot det rådande systemet betyder att det rådande systemet inte ska följas. Men du får nog förklara för jag förstår inte alls vad du tror att felet ska vara.
Men vad bra. Då kan vi komma överens om att att det är en självklarhet att domarna i brottmål dömer efter det processmaterial som lagts fram under huvudförhandling (när sådan sker). Tyckte att du uttryckte dig lite slarvigt.
Det är klart att de gör, men de råder över processmaterialet och ansvarar för att det ska vara tillräckligt för att de ska kunna fatta materiellt riktiga beslut.
Vad trodde du tidigare?
Vad jag trodde tidigare var att du skulle totalt ha missuppfattat syftet med 45:7. Det var väl alldeles uppenbart med tanke på vad jag skrev.
Jo men hur?
Erik. Max ansluter sig till Axbergers uppfattning som han framförde i rapporten felaktigt dömda. Den grundar sig på äldre förarbeten. Uppfattningen har ju grund för sig i förarbeten mm. men det är närmast ingen i dag arbetande jurist som delar den uppfattningen. Rättens utredningsplikt diskuterades en del under tiden efter det att felaktigt dömda kom, jag har dock inte letat upp några av motargumenten.
Vill du ha en mer sansad syn på den diskussionen kan du exempelvis läsa JK:s skrivelse till Justitiedepartementet med anledning av felaktigt dömda, särskilt avsnitt 4.4.
http://www.jk.se/Beslut/Tillsynsarenden/5953-06-22.aspx
JK ansåg inte heller att domarna skulle ges det ansvaret, men ville utreda saken på nytt
"För min del lutar jag – till skillnad från rapporten – närmast åt att det är praktiskt ogörligt att ge domstolarna det ansvar för brottsutredningarna som lagstiftaren synes ha tänkt sig. Men i så fall måste det klargöras hur domstolarna skall förhålla sig till utredningsbrister."
Det är inget att ha åsikter om. Det är gällande rätt, precis som du konstaterar längre ned.
Däremot är det så att domstolarna av aktivistiska skäl struntar i att uppfylla sin plikt och även slår i unga notarier att det skulle vara självklart att man struntade i den plikten. Det är så domstolarna gör när de inte får som de vill, de gör det ändå och återkommer ett par decennier senare för att kräva ändringen på nytt.
Det är redan klargjort.
Nej det är inte gällande rätt Max. Uttalanden i så pass gamla förarbeten väger inte särskilt tungt mot bakgrund av decennier av konsekvent domstolspraxis. Den ende jag kan tänka mig skulle hålla med om att din ståndpunkt är gällande rätt är möjligen en berusad Kelsen. Möjligen.
Nu är det ju dock inte bara domstolarnas uppfattning i frågan som är intressant. Som du säkert själv har läst i ditt åberopade förarbete nämns där att utvecklingen under lång tid gått mot att lägga ansvaret för utredningen på parterna, varför domstolens kompletteringsbehov minskat i motsvarande mån. Att ytterligare 23 år senare prata om domstolens utredningsansvar på det sätt du gör verkar mot bakgrund av ovanstående inte helt korrekt utan närmast vilseledande, håller du inte med?
Du kanske skulle ha rätt om vi hade ett common-law-system. Men i vårt rättssystem så kan inte underrättspraxis skapa eller ändra lag.
Jag tror att du har missuppfattat vad jag påpekat. Det är nog det allt mer vanliga svart-vita synsättet som spökar. Man uppfattar det som en extremt kontradiktorisk process och alla som påpekar att den inte är så extrem uppfattar man som att de påstår att det är en inkvisitorisk process.
Vi går tillbaka till grundpåståendet så kanske det blir lättare:
1. HT: Eftersom vi har en extremt kontradiktorisk process så saknade domstolen kunskap om vad som finns i förundersökningen. Därför kunde inte domstolen värja sig mot en process där försvararen och åklagaren var i maskopi (eller då en process där försvararen gör ett dåligt jobb) och inte lyfte fram de relevanta delarna av materialet.
2. M: Men det är ingen extrem kontradiktorisk process utan domstolen SKA läsa igenom förundersökningen, och om de hade utfört sitt arbete som de ska göra så hade de kunnat värja sig mot dårskapen och rättsväsendet skulle inte stå med rumpan bar.
3. A: Vadå? Betyder punkten två att vi skulle ha en extrem inkvisitorisk process trots att domarna så länge har struntat i att följa lagen?
Jag påstod ju inte att det enbart var underrätterna som var inblandade. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda rättsfall från någon av överrätterna där man återförvisat ett mål på grund av att underrätten i brottmål brustit i sin utredningsplikt på det sätt du nämner. Men jag tar tacksamt emot tips på nåt sånt rättsfall om du sitter på det.
Att underrätterna inte kan skapa eller ändra lag är en sanning med stor modifikation. I praktiska processuella frågor skulle jag rentav vilja påstå att det tvärtom är så att utvecklingen drivs framåt på underrätterna, eftersom målen sällan eller aldrig prövas i de här avseendena i hovrätten/HD, och att framförallt HD:s vägledande uppgift därmed kommer lite på skam. Den traditionella juridiska metoden är därför kanske mindre väl lämpad när man bedömer frågan. Samtidigt kan jag hålla med om att man i ordets mest strikta bemärkelse kanske inte säga att det rådande rättsläget är gällande rätt i och för sig.
Juridisk aktivism är ju faktiskt en ganska bra beskrivning, oaktat den politiska laddningen i ordet. I just den här frågan tycker jag dock att man har passerat gränsen för när man kan kalla det juridisk aktivism.
Man bör relatera uttalanden till sammanhanget. Att domstolen kan "föranstalta om ytterligare utredning" betyder inte att den ska "självständigt undersöka sakförhållandena".
Nej men det har jag ju heller inte påstått, jag har ju påstått att det inte alls är fråga om någon extremistisk form av kontradiktorisk process.
Att försvara domstolarna med att domarna ju inte har en aning om vad som framkommit under förundersökningen och därför inte kan ana vad som saknas under rättegången är helt enkelt fel. Om det stämmer att domaren saknade denna aning så har denne inte uppfyllt sin plikt att skaffa den aningen, om domaren har aningen utan att begära utredning före eller utreda under rättegången så har han brutit mot sin plikt att samvetsgrant bedöma allt som förekommer i rättegången (RB 35:1).
"Jag har inte sett några tydliga sådana uttalanden av Lambertz men vänder mig mot en envis kritik, både från press och tyvärr även jurister, som ser hans uttalanden om de prövade målen som ett förord för att Quick borde fällas även idag. Jag har inte sett något av Lambertz som stödjer en sådan läsning."
Varför inte läsa Lambertz egna debattartiklar Tiberg? När Lambertz skriver att det finns "utomordentligt övertygande bevisning" för att Bergwall är skyldig, hur kan det tolkas som något annat än att Lambertz anser att Bergwall borde fällas?
Citat: "Slutligen tycks det genomgående anses att Lambertz skulle ingå i ett ”lag” jämte bland annat åklagaren i tidigare mål i syfte att omkullkasta de nu inrullande friande avgörandena, något som skulle framgå av att det förekommit mailkontakter mellan de båda"
Detta har Göran Lambertz själv erkänt och uttalat i Svt häromledes - just med orden att han fick erkänna att han ingår i ett lag och numer är partisk.
Till yttermera visso bör det väl noteras att hittills har bara åklagare lagt ner resningsmål mot TQ medan inget resningsmål realiter ännu prövats i ny huvudförhandling. En, kan det tyckas, något säregen ordning i sig.
Även om Lambertz p g a jäv vore förhindrad att handlägga ett ev. Quick-mål i HD är det mindre lämpligt såväl för trovärdigheten för honom personligen som HD-domare som för HD som domstol att ett av dess justitieråd aktivt går in i en offentlig debatt och anlägger bestämda synpunkter på skuld- och bevisfrågor i pågående rättsprocesser i underrätter.
Lambertz: "Jag är med i deras lag" (se länken).
Bäste Professor Tiberg,
Du som erfaren och insiktsfull borde vara försiktig med hur du väljer ord i din erinran och replik. Jag menar då inte ditt budskap utan mer jargongen. Att dela in läsare av dina alster, för du förväntar dig säkert att någon och kanske många läser dina texter, i insiktsfulla och allmänt oförstående framstår för mig underligt. Tror du att dina texter ökar förståelsen och underlättar debattklimatet i en redan infekterad historia? Du hävdar också att det pågår ett drev! Min enda tolkning är att du ingår i Lambertz lag utan att du vill erkänna det (medvetet eller omedvetet).
Du tar inte ställning till hur de utredande instanserna handlagd de aktuella ärendena - det är ju just denna fråga som är kärnan i hela debatten. Lambertz väljer också att stödja sitt resonemang utifrån de numera överridna domsluten (i flera av fallen). Men återigen, varför har Lambertz hoppat in i debatten?
Men återigen, vem vågar att ta upp den hemska tanken om rättsväsendets systemfel:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/maciej-zaremba-lambertz-vill-ha...
Tiberg har rätt och har all heder av sina pedagogiska försök. Zarembas påstående om systemfel i DN Kultur häromdagen visar bara att inte heller denne tillhör de "insiktsfulla" skara, så JD (hc) han är.
Vad är det han har rätt om?
Trodde jag framgick: om de fyra punkterna, vari HT klargör, att vi sedan 70 år, oavsett vad Zaremba och andra tror, övergett den inkvisitoriska straffprocessen till förmån för den ackusatoriska ( kontradiktoriska) ordningen. Detta är, som andra redan påpekat, grundläggande för dem som inte sov sig igenom processrätten under jurisstudierna, medan allmänhet, inklusive journalister, fortfarande lever kvar i den gamla modellen med domstolen som en inkvisitorisk "sanningssökare".
Men det är ju inget att ha rätt om. Alla är ju överens om det och ingen har påstått något annat.
Någon enighet föreligger förvisso inte (!). Zaremba och alla andra som anser att domstolen har en skyldighet att ta fram den "materiella sanningen" i brottmål är ju högjudda motröster. Det är ju denna gigantiska missuppfattning som motiverat Tiberg att skriva. Det pikanta är ju att HG Axberger och Lambertz i utredningen om "felaktigt dömda" tycks ge uttryck för ett långtgående utredningsansvar hos domstolarna, ett ansvar som Lambertz nu- med rätta- inte vill kännas vid. Om HGA också ändrat sig i denna del är okänt; han har ju klokt nog hållit sig borta från Quickträsket.
Jag tycker det är fascinerande att så många människor som beundrat Lambertz nu vänder sig mot honom för att han har motsatt uppfattning som dem i en fråga. Först ska sägas att jag står väldigt långt ifrån Lambertz åsikt i fråga om TQ utredningarna (så långt att jag t o m skrev en debattartikel angående hans bevisvärdering som jag dock inte orkat få publicerad). Men det har inte ändrat den uppfattning om honom som jag haft under en längre tid. Min uppfattning kan sammanfattas som följande; skicklig, idealist, omdömeslös. Men det är ingen nyhet. Han var omdömeslös redan som JK när han smygskrev resningsansökning åt en person. Nu visar han brist på omdöme igen genom sitt agerande i TQ och Palmeutredningen.
Men samtidigt kan jag inte hålla mig utan måste säga att väldigt många här bland de s k "rättsäkerhetsivrarna" arbetar mot sina egna intressen när de försöker diskreditera Lambertz. Lambertz är den högst uppsatte jurist som - enligt min uppfattning - delar deras värderingar. Det var ju han som kom med Axbergers utredning för guds skull. Billy Butts hyllnings/hatartikel ger ju en rätt bra bild av uppfattningen. Innan beundrade vi honom men nu vill vi ha bort honom. Men det är ändå samma person med samma grundläggande uppfattningar - samma idealist. Man kan ju inte kräva av en "kamrat" att denne ska dela ens uppfattning i allt.
Jag tycker om Lambertz. Han rör runt i grytan och är inte rädd för att göra sig impopulär. Sedan är han som sagt väldigt impulsiv och omdömeslös. Men å andra sidan finns det gott om korrekta jurister som aldrig gör vare sig från eller till.
Slutligen; en andrahandsuppgift om vad en ansvarig åklagares uppfattning om förundersökningen i ett av TQ:s resningsärenden ska ha varit
"det var för fan den värsta skit jag någonsin har sett"
Där det hakar upp sig är nog att rättssäkerhetsivrare är idealister. De har en åsikt och sen struntar de i vilken auktoritet som bryter mot rättsstatliga principer, de reagerar likadant oavsett vem det är eftersom de inte bryr sig om person utan sak.
Däremot har jag svårt att förstå kraven på avgång. Lambertz har ju ändå, förutom att göra det offentligt i media, inte gjort bort sig mer angående bevisvärdering än de andra justitieråden.
Problemet är väl också att Lambertz har gjort bort sig och kommer nu att betraktas som en pajas i stil med Diesen och Leijonhuvfud. De flesta förstår att han inte tror på dumheterna han för fram utan bara försöker skydda sitt tidigare undermåliga arbete och sina vänner, men det hjälper inte för om han kan skriva under på sådana tokerier så kan han ju skriva under på vad som helst.
Ang. att Lambetz kan skriva under vilka tokigheter som helst:
"Men berusad, lite så där så att jag vinglade på cykeln, det kan ha varit någon månad sen. Jag dricker mig gärna så att jag vinglar lite på cykeln. Jag tycker det är ganska skönt."
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15528777.ab
Jag reagerade också på det där, men man ska nog inte dra några paralleller till alkologer. Däremot blir man kanske lite fundersam över om han i väsentlig mån brister i den omsorg och varsamhet som betingas av omständigheterna till förekommande av trafikolycka.
...Och även "lite fundersam över" att det faktiskt är ett justitieråd som glatt orerar i media om att han ofta o gärna trampar omring i berusat tillstånd?
Han tror förmodligen, att vingla fram på cykeln ger ökat stöd hos folket - vilket naturligtvis är en grov missbedömning av Lambertz. Han vinglar betänkligt också i hans uttalanden de senaste månaderna - och orsaken till detta vinglade får vi hoppas klargörs inom kort.
http://oldwolf-vindenviskarmittnamn.blogspot.se/2012/10/christianson-for...
Hur kan Christianson ha förtroende att i dag undervisa domstolar i bevisvärdering. Kan ung åklagare förklara?
Det är tydligt att det är otydligt hur man skall fördela skulden och ansvaret i Quick-målen. Inte heller föreligger någon enighet om hur rättsväsendets sista utpost, domstolarna arbetar. De gamla utredningarna och förarbetena är ju historia!
När polisutredningarna hamnar på flera tusen sidor är det inte minst av praktiska och processekonomiska skäl ogörligt att domstolen skall behöva överblicka mer än den materia åklagarna och försvaret pekar på och erinrar om. I tingsrätten sitter tre nämndemän och i mindre brottmål endast en juristdomare. Ingen nämndeman, som ju har samma röstvärde som yrkesdomarna, får sig tillsänt något processmaterial, förutom på sin höjd en förteckning på dagens olika mål och möjligen åklagarens stämningsansökan på några få sidor. Polisutredningsmaterialet har normalt endast delgivits ordföranden, som förevisar de övriga i rätten foton och beskrivningar ur detta allt eftersom de görs gällande.
Tyvärr är det även så illa lagat att om det enda vittnet inte vågar bekräfta innehållet i det tidiga polisförhöret utan säger sig inte minnas något, så är åklagarens vittne ett mycket svagt kort. Att alla lagmän och hovrättspresidenter i landet har anordnat sina processrutiner på ett likartat sätt är självfallet en självklarhet.
Skriv ny kommentar