"Lagen fungerar inte i praktiken" - stora skillnader mellan åklagare när det gäller kontaktförbud
Vid vissa åklagarkammare beviljas hälften av alla ansökningar om kontaktförbud medan motsvarande siffra hos andra åklagarkammare är nere på 16 procent. Det visar en utredning som Stiftelsen Tryggare Sverige har gjort ett år efter det att den nya lagen infördes.
- Efter flera års förarbete har vi nu en lag som uppenbarligen inte fungerar i praktiken, säger Magnus Lindgren, generalsekreterare för Tryggare Sverige och själv med ett förflutet som både polis och brottsofferforskare vid bland annat Rikspolisstyrelsen.
- Det är återigen en missriktad kraftsamling där den tid och energi som gick åt till att ta fram ny lagstiftning istället borde ha gått till att reformera rättsväsendet och implementera befintliga lagar och verktyg.
Den 1 oktober 2011 ersattes lagen om besöksförbud med lagen om kontaktförbud. Ett kontaktförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den person, mot vilken förbudet gäller, kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda.
Tryggare Sveriges granskning av det första året med den nya lagstiftningen visar att antalet som ansöker om kontaktförbud ökar samtidigt som andelen beviljade kontaktförbud är på samma nivå som tidigare.
Fortfarande finns också stora skillnader mellan landets 32 åklagarkammare när det gäller andelen beviljade kontaktförbud.
Granskningen visar till exempel att åklagarkammaren i Norrköping beviljade 50 procent och i Uddevalla 47 procent av ansökningarna medan motsvarande siffra för åklagarkammaren i Eskilstuna är endast 16 procent och i Södra Skåne 19 procent.
I samband med den nya lagen infördes också en möjlighet att sätta en fotboja utrustad med GPS på den som döms till kontaktförbud. Men sedan lagen infördes har inte en enda person tvingats bära fotboja. Orsaken är att Rikspolisstyrelsen har misslyckats med att få fram den teknik som krävs.
- Bara under de senaste månaderna har ett stort antal kvinnor dödats av män som de har eller har haft en nära relation till. Om möjligheten till elektronisk övervakning av kontaktförbudet hade funnits i praktiken, så som lagstiftaren avsett, hade kanske någon av dessa levt i dag, säger Magnus Lindgren.
Enligt RPS kommer fotbojorna att finnas i verksamheten tidigast efter årsskiftet – det vill säga mer än ett år efter att den nya lagen infördes.
Foto: Scanpix
5 comments
Detta är ett oerhört stort problem och ett väldigt olyckligt sådant. Att fotboja inte används är bedrövligt. de borde användas ofta och länge. det är inte lämpligt att en hotad kvinna ska behöva flytta, gömma sig, få en hemlig identitet osv. det är mer rimligt att den hotande mannen får sin frihet begränsad. varför ska de oskyldiga kvinnans frihet begränsas.
ingen kvinna ber om att bli slagen, hotad eller trakasserad av sina män. men genom bristen på användande av kontaktförbud och fotboja blir dessa kvinnor faktiskt straffade!
Lagen om kontaktförbud är könsneutral och låt den vara det. Vi är faktiskt ett antal män som på goda grunder gärna sett att det hade fattats fler beslut om besöksförbud.
"- Bara under de senaste månaderna har ett stort antal kvinnor dödats av män som de har eller har haft en nära relation till"
- Jasså? Det var allvarligt! För snittet ligger ju annars på tio per år ungefär. Hur kommer det sig att den här stora anhopningen av flickvänsmord kommit dessa månader och utan att den gjort något avtryck i media? Kanske viktigare att ta reda på det istället för att tjafsa med en lag som inte förhindrat ett enda mord (men kanske provocerat fram ett och annat).
Om man ändrade lagen så att kontaktförbuden inte hamnade i belastningsregistret så skulle minst 90% av de som föreslås få kontaktförbud gå med på det frivilligt. Då skulle problemet vara löst.
Att märkas upp med gps tror jag inte att de skulle gå med på däremot. Men för att vara effektivt så kräver väl det att båda parterna märks med gps-sändare?
Jag fick kontaktförbud genom att mina barns mamma först började låta bli att svara och
stängde all kontakt, den vi hade bara om barna. Annars är det nästan bara hon som har
ringt mest, inte jag. Hon stängde också in det barn vi har haft och har växelvis boende
för, och tog h*ns telefon så jag inte skulle kunna nå. Detta hänt även förr i episoder.
Senaste gången det blev så försökte jag ju ringa och jag skrev. Gick dit och ringde på
några gånger. En av gångerna var vårt yngsta barn där men dörren var låst inifrån så jag och mitt barn fick tala genom brevlådeinkastat. Mamman började då därinne försöka fösa bort vårt barn och hindra oss att tala. Osv. Jag fick gå då, fanns inget att göra. Jag hörde mitt barn gråta
därinne och säga ifrån men jag kunde inget göra. Mamman har en affektiv humörstyp. Och ändå, hon som är mamma till mina barn. Det ger så dubbla känslor.
Via våra andra barn lyckades jag några gånger få kontakt och tala med vår yngsta, som ju
skulle bo hos mig som vanligt, men mamman hindrade alltså. Bara ibland släppte hon iväg
men sen när vårt barn gick tillbaka till mamman så blev det sen samma igen. Och det är
inget som har hänt bakom eller så som skäl för henne att göra så. Efter en tid ringer en
polis och meddelar att jag ansökts om kontaktförbud. Jag fick en chock men får bara veta
tid när jag ska infinna mig till förhör. När detta väl sker, och jag var helt inställd före på att gå därifrån med det hela borta, så märker jag fort att jag blir bemött med en
misstänksamhet och då jag tydligt förklarar hur det varit dvs jag har inte gjort något enda hot, förföljande osv. Inget enda alls, så får jag reda på att hon gjort flera polisanmälningar. I det läget hamnade jag i ett slags chockvakuum, för jag hade inte gjort något, och jag förstod då dels att anmälningarna var påhittade, men visste inte om vad det var. Och jag fick inte reda på nånting. Kort därefter skulle jag skriva under kontaktförbudet. Som leder till samma sak som en dom i ett brottmål, tio år i belastningsregistret, och det går inte att söka arbete.
Om jag inte skrev under skulle spela nån roll ändå fick jag höra. När detta hände så har
jag fått en slags chockskada och jag har fått uppleva något som jag bara förr läst om. Jag
gick därefter till polisen själv för att anmäla en person som mamman hade att göra med som
hotat mig och jag hade med mig bevis, och den personen har jag aldrig gjort något.
Jag berättade allt för polisen vad som hänt, och han läste upp vilka anmälningar jag fått
på mig (fastän de inte får göra det) och han sa att sådana anmälningar leder ingenstans,
men att man inte kan hindra någon att göra anmälning hur löjligt det än är. Förmodligen
hade hon anmält om det samma flera gånger. Det som var anmält var bl a om att jag ringt
och skickat sms och att jag gått till hennes bostad. Ja det hade jag, bara gått dit några
gånger och liksom bara ringt på, för jag var ju orolig för mitt barn och varför hon
plötsligt börjat stänga av. Jag hade inte betett mig på nåt "hotande" sätt eller nåt.
För tiden före detta var hon "som vanligt", så jag hade ingen aning om just då att ana nåt
ens. Och jag hade sen ringt några gånger men inte så många, och skrivit vädjande att hon
skulle svara om det som hade med vårt barn att göra, som ju skulle ha kommit till mig. Men
fick inga svar. Jag gjorde inget annat än vad som helst skulle ha gjort. Och som jag
förstår så hade ansökan om kontaktförbud gjorts efter hon gjort anmälningar. Åklagaren kan
då använda det som "grund" för beslut.
Om inte överklagan leder till att det hävs, så kommer jag att ha det i belastningsregister
i tio år. Jag är i en vårdsektor motsvarande högre utbildning, och ibland kräver
arbetsgivare utdrag ur belastningsregister. Jag kommer i så fall inte att kunna söka alla
jobb.
Systemet med kontaktförbud och hur lätt det faktiskt kan ges mot en som faktiskt är
oskyldig visar att det inte finns rättssäkerhet. Det har stått mycket om hur många som
inte har fått det osv, men det finns alltså även det omvända, att det kan vara "lätt" att
få, och för att skada någon som är oskyldig. I det hela finns också omständigheten, att
som man är utgångsläget att vara skyldig och som kvinna att vara offer och oskyldig.
Barnen vet om detta nu och det gynnar inte mamman precis eftersom de har tappat förtroende för henne än mer. De hade behövt en mamma som hade försökt vara på ett annat sätt. Och förmodligen tappat tro på rättsväsende.
Att vara med om något sådant här är som en grov psykisk misshandel.
Rättssäkerhet finns inte. Jag mår dåligt, känns som att jag har tyngder fastsatta på mig.
Anonym Ovan - jag stödjer dig helt fullt. Det är godtycklighet som råder rörande kontaktförbud, allt annat än saklighet och objektivitet.
-- Följden blir att kontaktförbud är att se som..inte ens fortkörning, eftersom det behöver uppenbarligen inte ens finnas sakliga skäl.
En åklagare utfärdar på slentrian kontaktförbud (eller icke kontaktförbud). Själv fick jag kontaktförbud när jag ärligt och artigt frågat en person om hjälp upprepade gånger. Personen har aldrig meddelat att min förfrågan var oönskad. Undrar vad den rättegången kommer kosta samhället.
I Sverige råder inte rättssäkerhet.
Skriv ny kommentar