Skip to content

"Juridik är inte hjärtkirurgi - behåll nämndemännen"

DEBATT - av Rickard Wessman, jurist och tidigare politisk sakkunnig hos justitieminister Beatrice Ask

 

Nackdelen med månghundraåriga institutioner är att anledningen till att de finns lätt faller i glömska. Den jävige nämndemannen i Södertäljemålet har återigen givit många ledande jurister anledning att rikta kritik mot nämndemannasystemet. Få verkar längre kunna påminna sig lekmannadomarnas betydelse för rättssäkerhet och maktdelning i en rättsstat.

Maria Abrahamsson och Mårten Schultz är två profilerade röster som länge pläderat för ett avskaffande, påfallande ofta med hänvisning till den medicinska världen. Nämndemännen utgör “tumören på det svenska rättsväsendet” (Schultz) och att låta dem döma “är fullt jämförbart med att låta en kranskärlsoperation bli utförd av en vaktmästare”(Abrahamsson).

Men juridik är inte hjärtkirurgi. Ska inte heller vara det, speciellt inte straffrätten. Den stiftas av lekmän och bör kunna förstås av lekmän. En straffrätt som endast förstås av jurister blir oförutsägbar för gemene man och därmed ytterst rättsosäker.

I den spanska inkvisitionen fanns inga lekmän. Som en motreaktion har de flesta västerländska rättsordningar sedan dess av rättssäkerhetsskäl använt lekmän i dömandet. De engelska magistratesdomstolarna består ofta endast av en lekman, med jurister förpassade till en kanslifunktion. I grövre mål är rätten att bli dömd av en jury en del i rättssäkerheten. Även i Sverige använder vi oss av jury i de mål där det ställs särskilda höga krav på rättssäkerhet.

Rättegångsbalken ger juristdomaren en särskild ställning som ordförande med ansvar för processledning och att vid överläggningen för nämnden framställa saken och “vad lag stadgar därom” (RB 30:7). I praktiken är det juristdomaren som definierar rättsfrågan och ger förslag på hur den ska besvaras. Att många mål blivit komplicerade, vilket hävdas numera, är inte ett skäl att ta bort lekmännen. Det är ett skäl att förenkla lagstiftningen.

Men i de sällsynta fall där nämnden överröstar juristdomaren i en rättsfråga står Hovrätten beredd med en majoritet av juristdomare att ändra tingsrättens beslut.

I brottmål står oftast bevisfrågorna i centrum och där har nämnden sin viktigaste funktion. I den fria bevisvärdering som gäller i Sverige är vi nämligen alla lekmän. Jurister besitter ingen särskild metod för bevisvärdering och i strikt mening är det inte ens fråga om rättstillämpning när domstolen värderar utredningsmaterialet.

Även i bevisprövningen, om bevisningen når upp till beviskravet “ställt utom rimligt tvivel”, behövs lekmän. En sluten krets bestående av en eller flera juristdomare, tillika arbetskamrater, har en smalare erfarenhetsbas och löper större risk att falla in i ett grupptänkande där man förbiser omständigheter i utredningen som kan utgöra grund för rimligt tvivel. Quickdebatten har väl visat att detta inte enbart är en teoretiskt risk.

En nämnd, fri från kollegiala bindningar, där samtliga efter en värdering av bevisningen och på objektiva grunder är helt säkra på den tilltalades skuld framstår som en mer rättssäker metod att utesluta möjligheten till rimligt tvivel.

Regeringen utser juristdomare, kommunfullmäktige nämndemännen. Den här uppdelningen skapar en maktdelning vars betydelse ökat. Den i Sverige förhärskande tankefiguren om en sammanhållen rättskedja har nämligen lett till en utveckling där polis, häkte, åklagarkammare och tingsrätt samlas i gemensamma rättscentrum. För den tilltalade framstår rättsväsendet mer och mer som en sammanhållen myndighet, befolkat av olika varianter på statstjänstemän.

Nämndemännen blir då ett oberoende medborgarinslag som i likhet med den tilltalade inte har sin anställning i rättscentrumet. Detta stärker domstolarnas självständighet och betonar dess särskilda ställning i rättsväsendet.

De förslag som Advokatsamfundets ordförande, Anne Ramberg, för fram på sin blogg skulle tyvärr på punkt efter punkt förvärra dagens påstådda brister. Att låta statliga länsstyrelsen utse nämndemännen innebär en försvagning av den maktdelningen vi har idag. Att utesluta vissa politiska åsikter skulle öka politiseringen då det blir en bedömningsfråga om vilka åsikter som kan accepteras. Och förslaget att ge nomineringsrätt till ickepolitiska organisationer leder inte till en “avpolitisering”. Nämndemän från Rädda barnen, Fältbiologerna eller facket vore knappast mindre politiska än de vi har idag.

Det finns goda skäl att fortsätta värna rätten att bli dömd av sina likar i en jury eller nämnd. Denna rätt har enligt Justice Scalia i USAs Högsta Domstol, “never been efficient; but it has always been free”. De jurister som av effektivitetsskäl vill stänga ute medborgarna från dömande, vill stänga ute Sverige från denna västerländska rättstradition.

Jag menar att det nu finns skäl till besinning i den här debatten. Utomstående lekmän hindrar att rättsväsendet utvecklas till ett slutet, esoteriskt system, begripligt för jurister men ogenomträngligt för gemene man. Innan nämndemännen körs på porten bör man beakta de rättssäkerhetsvärden som i så fall följer med lekmännen ut ur rättssalarna.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt