Skip to content

Chefsrådmannen: "Jag hade även förbjudit MC-hjälmar och halloweenmasker i rättsalen"

Göteborgs tingsrätt
Göteborgs tingsrätt

Den före detta chefsrådmannen vid Göteborgs tingsrätt, Stefan Wikmark, får kritik av JO för att han förbjöd tre kvinnor i heltäckande slöja - så kallad niqab - att närvara vid en häktningsförhandling. I sina yttranden till JO och DO motiverar och försvarar han sitt beslut så här:

 

Händelsen

Jag blev sent på eftermiddagen den 27 oktober ombedd att morgonen därpå ta en omhäktningsförhandling. Jag ögnade igenom akten. Det hade inte förordnats om säkerhetskontroll men stängda dörrar verkade bli aktuellt.

Strax före påropet kl. 09.00 fick jag av expeditionsvakten veta att det fanns åhörare utanför och att några av dem var maskerade så att inget annat än deras ögon syntes. Jag förklarade då att inga helt maskerade personer skulle släppas in. För det beslutet är jag ensam ansvarig även om expeditionsvakten fick framföra saken till de berörda.

Målet ropades på och ett antal personer kom in, dock inga maskerade. Förhandlingen var till en början offentlig. Därefter följde en cirka 45 minuter lång del bakom stängda dörrar. Avkunnandet av häktningsbeslutet skulle sedan ske offentligt.

När den häktade och ett antal åhörare kommit in kom även tre helt maskerade personer in i salen för att sätta sig på första bänk. Jag vet inte om det var samma personer som en timme tidigare varit utanför salen. Jag förklarade två gånger att helmaskerade personer inte tilläts inne i salen. Ingen av besökarna reagerade. Jag försökte då med en gest visa att de skulle gå ut. Då inte heller detta resulterade bad jag notarien ringa efter en expeditionsvakt. Försvararen yttrade något varefter även den häktade - trots sina restriktioner - sade något till åhörarna. Detta löste saken och de tre maskerade personerna gick ut. Beslutet om omhäktning avkunnades.

 

Kommentar

Jag eftersträvar alltid största möjliga öppenhet vid offentliga förhandlingar. Att en förhandling är offentlig är dock inte samma sak som att alla har rätt att närvara.

Många personer tvingas att infinna sig vid rättegångar, ofta mot sin vilja. Vissa måste dessutom medverka i processen. Resultatet av en domstolsförhandling kan för parter bli mycket ingripande. Det rättsliga förfarandet är omgärdat av en mängd regler. En rättssal är därför inte vilken samlingslokal som helst. Ordning och säkerhet har prioritet.

Enligt 5 kap. 9 § RB ankommer det på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och meddela de ordningsregler som behövs. Bestämmelsen innehåller således inga andra begränsningar än behovet. Mycket kan inträffa under en förhandling.

Regler som jag med stöd av 5 kap. 9 § RB i praktiken tillämpar kan vara följande. Kaffe lämnas utanför, hamburgare likaså, mobiler avstängda, gärna mössa av (efter JO:s uttalande 2006 dock ej huvudbonader med religiös innebörd), inget störande prat, inga högljudda kommentarer, ingen kommunikation mellan åhörare och den som kanske är häktad med restriktioner, jackor och väskor tas med ut vid pauser och under rättens överläggning, åhörare ska sitta kvar till den häktade förts ut (önskemål från transporttjänsten).

Listan kan göras längre. Allt detta är givetvis inte lika viktigt men det genomgående syftet med sådana ordningsregler är att respekten för domstolen och domstolsprocessen ska upprätthållas men också - och framför allt - att en förhandling ska kunna genomföras på ett lugnt och rättssäkert sätt. Jag har aldrig stött på större problem i dessa frågor.

Jag godtar valfri klädsel i rättssalen men steget därifrån till att tillåta hel maskering av ansiktet anser jag vara för långt. Häri ligger en avgörande skillnad och där vill jag dra gränsen.

Varför det då?

Som flera andra domare tillämpar jag med stöd av 5 kap. 2 § RB en femtonårsgräns för tillträde till förhandlingen. Det skulle vara omöjligt att göra en bedömning av en åhörares ålder om inte ansiktet syntes. Vidare är det ganska vanligt med störande inslag från åhörare.

I regel räcker det med en tillsägelse eller två men ibland blir man tvungen att visa ut den som stör. Vid svårigheter att identifiera den störande kan resultatet bli att fel person ombeds lämna salen. Alternativet att alla får gå ut är naturligtvis oacceptabelt.

Det förekommer också att den som utvisats försöker att åter ta sig in i salen och då gärna i samband med någon paus. Rättens ordförande måste därvid ha i vart fall en chans att känna igen den aktuella personen. Annars blir utvisningen ett skämt. Detta är några exempel där ordningen i rättssalen kräver att man kan se åhörarens ansikte.

Andra situationer är de som regleras i 36 kap. 18 § och 37 kap. 3 § RB (vittnes, parts eller målsägandes rädsla för en närvarande person). Sådana situationer har på senare tid blivit allt vanligare. Om vittnet, parten eller målsäganden fråntas möjligheten att se och känna igen de närvarande begränsas förhörspersonens rättigheter, vilket också kan gå ut över själva förhöret. Då är det inte bara en fråga om ordning utan en fråga om rättssäkerhet.

Jag anser således att såväl ordningen som rättssäkerheten gagnas av att hel maskering inte tillåts. Ordningsregeln behövs.

Anmälarna för in religiösa dimensioner i denna fråga och menar sannolikt att jag diskriminerat dem på grund av deras religion. Jag bestrider bestämt att så är fallet. Jag visste inte vilka de aktuella personerna var. Jag visste inget om deras kön, ålder, etnicitet, religion eller kultur. Enligt expeditionsvakten uppgav de som enda förklaring att de själva valt att gå klädda som de gjorde och framförde detta på felfri svenska. Utrymmet för missförstånd bör därför ha varit minimalt.

Om religiös tillhörighet trots det skulle tillmätas betydelse så åberopade de aktuella personerna själva inte något i den delen och om religion och kultur får man från det allmännas sida inte fråga (2 kap. 2 § regeringsformen och JO 2007/08 sid. 30). Då skulle det för rätten återstå att gissa, vilket är en bräcklig grund för ett beslut.

Min tillämpning av 5 kap. 9 § RB tog enbart sikte på en enda och mycket konkret omständighet - den faktiska, fysiska maskeringen. De ordningsregler jag tillämpar är generella och lika för alla. Hade åhörare täckt sitt ansikte med skidglasögon, MC-hjälmar eller - med den aktuella tidpunkten i åtanke - halloweenmasker hade mitt beslut blivit detsamma. Jag tror ingen betvivlar detta och ingen hade invänt.

Att ordningsregeln nu träffade personer som dolt sitt ansikte med tyg betyder inte att dessa diskriminerats. Om jag gjort undantag för den formen av maskering hade jag tydligt ägnat mig åt särbehandling. Lika behandling kan knappast vara diskriminering.

Visst, jag kunde ha gjort det bekvämt för mig och låtsats som att jag inte såg maskeringarna men så arbetar inte en seriös domare. Därför kunde jag inte underlåta att fatta ett beslut i denna eldfängda fråga. Vad jag efteråt funderat på är om jag själv borde ha gått utanför skalskyddet och förklarat min ståndpunkt för de berörda. Dock var jag i det första läget strängt upptagen med att försöka få kontakt med åklagaren via en krånglande videolänk. I det andra läget var målet redan påropat och parterna på plats i salen.

Anmälarna påpekar att de tidigare varit närvarande vid häktningsförhandlingar utan problem. Jag betvivlar inte detta. Domare kan hantera vida bestämmelser olika, vilket för en utomstående kan förefalla märkligt. Det vore bra om DO, JO eller annan gjorde rättsläget glasklart.

 

Stefan Wikmark uppgav följande i sitt kompletterande yttrande till JO.

JO uttalar i ärendet om den stickade kalotten (2007/08 s. 30) att det är rättens ordförande som i varje enskilt fall ska bedöma om ett ingripande bör ske men att det inte är möjligt att med stöd av 5 kap. 9 § RB meddela vilka föreskrifter som helst. Jag håller med om detta.

Nu är dock maskeringsfrågan inte en detalj vilken som helst. Frågan om maskering i allmänna sammanhang har, till skillnad från regler om klädsel, sådan dignitet att den tom har blivit föremål för särskild lagstiftning (maskeringsförbudslagen). Föreskrifter om maskering inne i en rättssal bör mot den bakgrunden höra till de frågor som kan regleras med stöd av 5 kap. 9 § RB.

Sedan mitt beslut den 28 oktober 2011 väckt uppmärksamhet har jag kontaktats av flera åklagare och advokater. Av dessa har samtliga uttalat att de ansåg mitt beslut riktigt. Även ett stort antal domare har hållit med mig. När nu åsikterna bland domare tycks gå isär kan jag bara konstatera att det inte är ovanligt att domare har olika uppfattning i rättsliga frågor.

Låt mig till sist ge ett exempel ur verkligheten. För ett par veckor sedan hade jag huvudförhandling i ett mål som rörde mycket grov brottslighet. Två av aktörerna uttalade rädsla och vägrade yttra sig om vissa andra personer fanns i salen. Eftersom de hade svårt att peka ut de aktuella personerna begärde de att förhandlingen skulle hållas inom stängda dörrar, vilket jag inte ville bifalla.

Så småningom lyckades aktörerna dock identifiera tre män på åhörarplats och saken löstes genom att dessa tre accepterade att lämna rättssalen under förhören med de två aktörerna. Förhandlingen och förhören kunde då genomföras så offentligt och rättssäkert som möjligt. Detta hade inte blivit fallet om åhörarna varit maskerade.

 

 

Vad tycker du? Rösta i vår webbenkät:

Bordet det vara förbjudet för åhörare att vara maskerade i rättssalen?

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt