Gärningsbeskrivning avsåg fullbordat brott - döms inte för försök
Vid pläderingen i tingsrätten uppgav en åklagare att en man som stod åtalad för bland annat främjande av flykt istället för fullbordat brott alternativt skulle dömas för försöksbrott. Men då åklagaren inte justerat gärningsbeskrivningen ogillas nu åtalet i den delen i både tingsrätten och hovrätten.
En 30-årig man åtalades i tingsrätten för våldsamt motstånd och främjande av flykt, då han påstods ha hjälpt sin gripne bror att komma loss från poliser som hållit fast honom.
Poliserna kunde i domstolen intyga att 30-åringens våldsanvändning samt att hans fritagningsförsök misslyckades.
Tingsrätten fällde 30-åringen för våldsamt motstånd, men kommenterade i fråga om brottet främjande av flykt att åklagaren först i sin plädering gjort gällande att mannen gjort sig skyldig till försöksbrott.
Då åklagaren valde att inte justera gärningspåståendet ogillades åtalet i den delen.
Åklagaren överklagade domen och hovrätten anmärker nu att gärningsbeskrivningen fortfarande avser ett fullbordat brott.
Åklagaren förklarade att han valt att inte göra någon justering då han ansåg att ett påstående om ett fullbordat brott också innehåller ett påstående om fara för brottets fullbordan.
Rätten anmärker dock att en tilltalad måste kunna begränsa sitt försvar till det gärningspåstående som finns i målet och fastställer därför nu tingsrättens dom i brist på objektiva rekvisit.
4 comments
Det är i och för sig självklart att ett åtal för fullbordat brott innebär påståenden om att gärningsmannen försökt utföra brottet och att det har förelegat fara för dess fullbordan. Hur skulle brottet annars ha kunnat fullbordas?
Men det är inte det saken gäller.
Frågan är om åklagaren har yrkat ansvar i andra hand för försök till brottet för det fall att han inte kan styrka att brottet fullbordats.
I detta mål har åklagaren varken i själva gärningsbeskrivningen eller i rubriceringen yrkat ansvar för försök till brottet.
Man kan inte generellt tolka in ett andrahandsyrkande för försök till ett brott när det är stämt på fullbordat brott. I många situationer kan ju åklagaren inte alls haft någon sådan tanke. För att bara ta ett exempel. Antag att en tjuv fastnar på en övervakningskamera då han efter ett inbrott lämnar en lokal med visst gods. Den för stöld åtalade invänder att det inte är han som fångats på bilderna. Varför skulle åklagaren i ett sådant fall vilja ha prövat i andra hand om den åtalade gjort sig skyldig till försöksbrott. Och självklart skulle domstolen inte heller komma på den idén. Det får från fall till fall avgöras om när ett andrahandsyrkande om ansvar försök är lämpligt. Det väsentliga är här att det inte är domstolen som bestämmer detta utan åklagaren. Tolkningar från domstolens sida riskerar att överskrida en gräns så att rätten avgör hur åklagaren borde bestämma sin talan istället för vad han faktiskt har gjort gällande. Liknande problem finns när ett åtal avser uppsåtligt brott och fråga uppkommer om domstolen då kan döma för motsvarande vårdslöshetsbrott.
Det hade inte räckt om åklagaren i detta fall hade lagt till i gärningsbeskrivningen att fara för brottets fullbordan förelåg. Det hade ju bara sett konstigt ut eftersom han som framgått ovan inte yrkat ansvar för försök till brottet. Troligen hade rätten kunnat nöja sig med en tilläggsrubricering i andra hand. Då kunde den nog ha tolkat in ett påstående om fara för brottets fullbordan.
Eftersom det finns exempel i doktrin och rättspraxis på att det skulle gå att döma för försöksbrott när åtalet avser fullbordat brott, vilket jag tror att hovrätten i och för sig har ansett men som jag är kritisk mot, hade det varit bra om fallet hade kunnat prövas av HD.
Men det verkar också som att det saknas lagrum för försöksbrottet vilket krävs för bifall
(NJA 2011 s. 611). Så jag tror att RÅ låter bli att överklaga. Och i allt fall släpper nog inte HD med sin allmänna ovilja att ge prövningstillstånd fram målet.
Med förbehåll att jag inte är insatt i fallet, dvs. inte läst domarna och utgår enbart från beskrivningen ovan, vill jag komma med följande korta kommentaren.
Det finns en maxim som - såvitt jag vet - erkänns även i svensk rättsordning och som brukar uttryckas som "iura novit curia" - domstolen kan rätten. I praktiken innebär detta att domstolen inte är bunden av åklagarens brottsrubricering. Om åklagarens gärningsbeskrivning är styrkt, men åklagaren felrubricerar gärningen, är det fritt för domstolarna att tillämpa en korrekt rubricering av handlandet. Inte bara att det är fritt, utan det är domstolarnas plikt att tillämpa lagen på ett korrekt sätt. Jag har flera exempel från rättspraxis där domstolarna inte levde upp till den här maximen. Förevarande fall är ytterligare ett exempel, ett särskilt tydligt sådant. Jag tycker helt enkelt att det är fel dömt. Egentligen är utgången ganska absurd.
Det intressanta är hur det kommer sig att svenska domstolar inte tar till sig maximen. Jag har en hypotes, men det skulle kräva en längre framställning.
Professorn hänvisas till RB 30:3 samt NJA 2011 s 611 p 15 ff. Det räcker numera inte att gärningsbeskrivningen täcker ett visst brott. Tillämpligt lagrum skall också anges!
Men i det nu aktuella fallet täcktes inte försöksbrottet ens av gärningsbeskrivningen.
Det är alltså processrättsligt riktigt dömt. Men visst är det materiellt felaktigt. Fast en envis åklagare får ta konsekvensen. Läs domen!
Jag behöver inte alls vara anonym men trots att jag skriver in mitt namn förblir jag anonym.
Björn Molin
F.d. Rådman och rev.sekr
Skriv ny kommentar