Skip to content

"Chefsåklagaren kastar ut några köttben till den minoritet av folket som inte vill leva i en villfarelse"

Stefan Wahlberg

LEDARE - av Stefan Wahlberg

 

Världen är så stor, så stor – full av diktaturer som Sverige ena stunden fördömer offentligt och i nästa stund, mot betalning och i största hemlighet, föder med militär kompetens och ”hemligt material till och med nivån ’top secret’ (den högsta sekretessnivån i Sverige och inom Nato)”, för att nu citera chefsåklagare Tomas Lindstrands beslut om att lägga ner förundersökningen mot Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

I ett lagom sparsmakat och lagom klargörande nedläggningsbeslut på sju sidor motiverar Tomas Lindstrand vid Åklagarkammaren för säkerhetsmål varför han anser att det inte längre finns anledning att anta att något brott har blivit begånget i den så kallade FOI-Saudiarabien-affären. Han bekräftar i princip det som Sveriges Radios Eko-redaktion redan i våras avslöjade medan de känsligare delarna av förundersökningen är hemligstämplade med hänvisning till försvars- och utrikessekeretessen.

I beslutet redogör Tomas Lindstrand för hur Konungariket Sverige och Konungariket Saudiarabien år 2005 ingick ett avtal ”beträffande militära system och försvarsmateriel, logistik, utbildning, teknologiöverföring, forskning och utveckling”. Avtalet är enligt en av de förhörda cheferna på FOI ”mycket mer långtgående än något annat avtal han sett”.

Av okänd anledning avstannade projektet och representanter för Saudiarabien framförde år 2008 krav på att någonting skulle göras. Därefter går uppgifterna i förundersökningen isär om vad som hände – vem som egentligen beslutade vad och varför man valde den väg där FOI, med pengar från den militära underrättelsetjänsten MUST, bildade bulvanföretaget Swedish Security Technology & Innovation AB, SSTI.

Tillkomsten av SSTI följde dock en högst oortodox modell som, enligt Tomas Lindstrand, gick ut på att FOI ”gick förbi” den förordning som förbjuder myndigheter som FOI att bilda bolag utan tillstånd från regeringen. Tomas Lindstrand konstaterar utan omsvep i sitt beslut att ”som statlig myndighet och enligt det regelverk som finns för export av krigsmateriel var FOI förhindrat att vidta vissa åtgärder som avtalet (med Saudiarabien) förutsatte. Däremot var det möjligt för ett privat företag att tillhandahålla krigsmateriel.”

Alltså: 250 000 kronor i kontanter trollades fram från den militära underrättelsetjänstens outsinliga kassakista och överlämnades i största hemlighet till säkerhetschefen vid FOI. Kontanterna slussades sedan vidare till två av FOI:s anställda som alltså startade SSTI som både ägdes och kontrollerades av de bägge privatpersonerna.

Detta var tillräckligt för att Inspektionen för strategiska produkter strax därpå skulle ge SSTI – som drevs från en bostadslägenhet i en Stockholmsförort – ett fullfjädrat tillstånd att få handla med krigsmateriel. Därmed var problemet med de saudiska vännerna löst. Att man hade fört regeringen bakom ljuset - eller åtminstone brutit mot regeringens förordning -  i en fråga som handlade om att förse en diktatur med topphemlig militär kunskap och materiel var uppenbarligen av undeordnad betydelse.

Enligt MUST handlade de 250 000 kronorna om ett handlån och kort tid därpå betalade FOI tillbaka pengarna till MUST. Detta bokfördes dock plötsligt som ”säkerhetstjänster” – ett begrepp som i dessa kretsar sannolikt aldrig ifrågasätts av dem som måhända har till uppgift att revidera eller på annat sätt inspektera den här typen av myndigheter å medborgarnas vägnar.

I en intervju med Sveriges Radio säger chefsåklagare Tomas Lindstrand att hela upplägget syftade till att ”det skulle se ut som ett naturligt flöde av pengar”. Han konstaterar dessutom att det ”inte finns några skriftliga beslut om någonting – absolut inte!”

I samma intervju säger han också:

”Man ville slå två flugor i en smäll. Dels ville man hitta en väg så att Sverige kunde leva upp till sina åtaganden enligt det mycket långtgående avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien, dels ville man att FOI, som inte finansieras av skattemedel, skulle kunna tjäna pengar på det”.

Tomas Lindstrand kommer i sitt beslut fram till att ingenting av detta är brottsligt. Misstankarna om trolöshet mot huvudman och tjänstefel avskrivs därför. Möjligtvis skulle det kunna handla om ett osant intygande men eftersom detta brott, under alla omständigheter, inte kan bedömas som grovt så är det i så fall preskriberat.

Chefsåklagaren ger sig därefter in i ett straffrättsligt resonemang om bland annat uppsåtsfrågor, det egentliga syftet med bildandet av SSTI och varför hela denna historia inte handlar om myndighetsutövning som skulle kunna konstituera ansvar för tjänstefel.

FOI-Saudiarabien-affären synes alltså vara en mer säkerhetspolitisk än juridisk fråga. Och det var väl knappast någon som på allvar trodde att den skulle få ett rättsligt efterspel som riskerade att blottlägga Sveriges agerande inför öppen ridå i domstol. Det är illa nog att två grävande journalister på Sveriges Radio lyckades tränga igenom åtminstone den yta av emalj och hemligstämplar som finns till för att skydda medborgarna från just sådana här pinsamheter.

Med sitt beslut ger Tomas Lindstrand - i god demokratisk anda - Sveriges Radio och det fria ordet statsmakternas offentliga erkännande i en form av välbalanserad skadebegränsning. Han kastar ut några köttben till den minoritet av befolkningen som inte okritiskt vill leva i en villfarelse där Sveriges neutralitetspolitik och kamp för mänskliga rättigheter, till varje pris, måste få förbli heliga.

Juridiken har sannerligen en mängd olika användningsområden!

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt