När Hannes Råstam sände sina dokumentärer om Quick under hösten 2008 möttes den med ett stort mått av skepsis. En TV-krönikör ansåg att den omständigheten att Hannes Råstam bar en skinnjacka signalerade en tröttsam machoattityd som sänkte trovärdigheten i reportagen. En annan journalist tyckte att innehållet i dokumentärarna var befängt och föreslog att man instället borde granska min och Hannes Råstams relation.

I Aftonbladet publicerade dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz en stort uppslagen debattartikel där han pekade ut mig och Hannes Råstam som konspirationsteoretiker. Den välansedda journalisten Lars Adaktusson upplät ett helt TV-program åt åklagaren Christer van der Kwast att helt oemotsagd bemöta påståendena om att Sture Bergwall (alias Thomas Quick) var felaktigt dömt. Och Sven-Åke Christiansson satt i TV-sofforna och pushade för sin senaste bok där Sture Bergwall pekas ut som en seriemördare. Övriga medier förhöll sig, i bästa fall, skeptiskt avvaktande till händelseutvecklingen.

Påståendena om att resningsärendena är ett resultat av ett mediadrev är helt enkelt en efterhandskonstruktion. Det framgår inte minst om man orkar sätta sig in i ärendena genom att läsa resningsansökningarna, åklagarnas förklaringar, hovrättens resningsbeslut och åklagarnas beslut om att lägga ned åtalen.

Faktum är att det aldrig tidigare varit så många jurister – åtminstone 12 hovrättsdomare och 8 åklagare – som, hitintills, granskat Quick-utredningarna och alla är eniga om en sak: Sture Bergwall blev felaktigt dömd på grund av att utredningsmaterial av väsentlig betydelse för bedömningen av hans erkännande undanhölls domstolarna.

När nu professor Mårten Schultz tar till orda i debatten säger han sig inte vara övertygad om att något gått fel i Quick-affären. Som skäl för sin skepsis hänvisar han till ”andra seriösa granskare” och det faktum att Hannes Råstam i sin bok tillåter sig vissa personligt färgade utfall mot de inblandade åklagarna, utredarna och advokaterna.

Det märkliga med den nu uppblossade debatten kring Quick-affären är att ett flertal debattörer ser det som välgrundat att uttrycka sin skepsis utan att ens ha försökt sätta sig in i det material som ligger till grund för domar och resningsbeslut. Det må väl vara hänt i de fall där debattören inte gör anspråk på att besitta några juridiska kunskaper, men det förefaller djupt tveksamt när man undertecknar artiklarna med titlar som justitiekansler, justitieråd och professor i juridik.

Mårten Schultz har givetvis rätt att hysa vilken åsikt han vill, precis som Göran Lambertz och Gubb-Jan Stigson, men är det rimligt att en professor i juridik grundar sin rättsliga bedömning på sådana saker som skinnjackor och förlupna personangrepp. Borde inte professorn, och för den delen justitiekanslern och justitierådet, vara mer intresserade av fakta och juridik än dessa trivialiteter när de exponerar sitt omdöme i offentligheten.

Nu kanske det är orättvist mot Mårten Schultz att på detta sätt överdriva hans skepsis. Jag träffad själv på honom i en radiodebatt tillsammans med hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, som själv deltog i det första resningsbeslutet. Då var Mårten Schultz mycket lågmäld och uttryckte inte någon som helst skepsis eller kritik mot resningsbesluten.

Samtidigt vore det välgörande om Mårten Schultz kunde sätta ett namn och ansikte på de ”andra seriösa granskare”, som han faktiskt hänvisar till. Problemet är ju att det finns så många med åsikter och så få som verkligen satt sig in i Quick-fallet. Det vore synnerligen intressant att ta del av dessa människors åsikter och slutsatser, men, som sagt, då måste man veta vilka de är.

Foto: Scanpix