I veckan som gick gav tingsrätten klartecken för att advokaterna ska få kalla ett antal undercover-poliser att vittna under ed i det jättelika narkotikamål som pågår i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt. Samtidigt sa domstolen nej till ett antal andra vittnen – bland annat Rikskriminalens chefsjurist Arne Andersson som har varit med och fattat beslut om de hemliga operationer som ligger till grund för målet.

Frågan är extremt känslig - minst sagt - och har lett till stora konflikter mellan åklagarsidan och advokaterna. Försvaret menar att hela processen bryter mot artikel 6 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter och pekar på att åklagarna har hemligstämplat stora delar av det spanings- och utredningsmaterial som är resultatet av polisens undercover-operationer. Enligt advokaterna skulle handlingarna inte bara kunna bringa klarhet i hur åklagarnas bevisning de facto har tagits fram utan också sannolikt kunna motbevisa flera av åklagarnas påstående på detaljnivå.

Detta är dock inte första gången som det rättsliga resultatet av den här typen av okonventionella polisoperationer har ifrågasatts utifrån ett perspektiv där grundläggande rättsprinciper har fått stryka på foten. Så sent som förra året konstaterade Högsta domstolen och Justitieombudsmannen att två av polisens tidigare operationer stred mot både svensk lag och Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

I ett av fallen handlade det om en mordmisstänkt man som pressades till bristningsgränsen genom ”oproportionerliga påtryckningar” för att citera domstolen. Mannen lurades att tro att han var hotad till livet av den ryska maffian och pekade därför till slut ut var kroppen efter hans offer var gömd – någonting som han med största sannolikhet inte skulle ha gjort under ett vanligt polisförhör. Kränkningen av hans rättigheter ansågs dock vara så allvarlig att både hovrätten och Högsta domstolen satte ned hans fängelsestraff med tre år som ”kompensation”.

I det andra fallet handlade det om en grov mordbrand där polisen efter lång tids infiltration – eller ”manipulation” som JO uttrycker saken – lyckades få den misstänkte att erkänna sitt brott. Inte heller detta skedde genom vanliga polisförhör utan i samband med att mannen kallades till en fingerad ”anställningsintervju” i Holland där han hade lurats att tro att hans tidigare kriminalitet skulle vara en merit.

I ett tredje fall från år 2006 tvingades Svea hovrätt – trots övertygande bevisning – att fria tre personer som hade varit inblandade i den uppmärksammade hundra-miljoner-kronors-kuppen mot Nationalmuseum i Stockholm. Orsaken var att de tilltalade hade gripits i samband med en gillrad fälla som visade sig vara en olaglig brottsprovokation.

I samtliga dessa fall har tomrummet av lagstiftning på området, med råge, fyllts ut av polisiär kreativitet - någonting som sällan gynnar rättsstatens intressen.

När det gäller det pågående narkotikamålet i Stockholms tingsrätt så kan man med både fog och de andra tre fallen i färskt minne ställa sig frågan om det i själva verket är denna typ av polisiär kreativitet som måste skyddas bakom en hemligstämpel. Varför får annars inte advokaterna gå igenom materialet i syfte att a) - utreda om de vill åberopa det som bevisning eller b) - utröna om deras klienter har blivit utsatta för samma typ av olagligheter från svensk polis som personerna i de andra tre fallen?

Jag påstår inte att det är så men blotta misstanken om att det skulle kunna vara så borde vara skäl nog för åklagarsidan att lägga alla sina kort på bordet – en princip som för övrigt utgör själv grundfundamentet för både den offentlighet och rätt till partsinsyn som annars anses vara så heliga i sådana här sammanhang.

Mörkläggning är, som bekant, inte heller någonting som brukar gynna rättsstatens intressen (även om det förvisso alltför ofta kan gynna statens intressen). När brottslingar ska lagföras så ska det ske inför öppen ridå och med blanka vapen.

I ett yttrande till tingsrätten sammanfattar dock åklagarna sin inställning till det hemligstämplade undercover-materialet så här:

”Advokat Eriksson har i rätten hänvisat till det maskade SSI-materialet såsom varande en ’stinkbomb’. Vi är av den uppfattningen att om metaforer ska användas i detta sammanhang så är det snarare så att försvarets ständiga ifrågasättande av uppgifterna är att likna vid en rökgranat som kastas in för att fördunkla det som målet egentligen handlar om i sak.”

Om man som åklagare pratar om rökgranater från försvarets sida bör man nog först vända blicken mot sitt eget artilleri av rökridåer. Att den tilltalade kan ha någonting att dölja är liksom en av förutsättningarna för hela brottmålsprocessen. Men med åklagaren är det i detta avseende som med Caesars hustru – hon får inte ens kunna misstänkas.