De senaste månaderna har det så kallade styckmordsfallet från åttiotalet varit uppe för prövning i våra två högsta instanser; den 9 juli släppte Högsta domstolen ifrån sig fallet med oförrättat ärende och nu i veckan, den 28 augusti, hände samma sak i Högsta förvaltningsdomstolen. Inget prövningstillstånd och ingen resning beviljades. Ärendet har därmed varit föremål för 17 olika domstolsprövningar under 25 år.

I en SVT-dokumentär för ett par år sedan såg jag ett klipp där en mycket ung, och förbluffande smal, reporter hade fastnat på bild i den folkhop som hade samlats utanför rättssalen under de ursprungliga styckmordsprocesserna på åttiotalet. Den unge reportern var jag själv och i likhet med den övervägande majoriteten så ifrågasatte jag inte att de båda åtalade läkarna var precis så skyldiga som rättsväsendet, den högljudda opinionen och den svenska menigheten hade bestämt sig för att de var. Dessutom var de monster! 

För denna oktitiska ståndpunkt blev jag mer än tio år senare rättmätigt uthängd och namngiven i det 750-sidiga mästerverket ”Döden är en man” som författaren Per Lindeberg lät brisera i den svenska ankdammen 1999. Jag är visserligen en minimal bricka i ett gigantiskt rävspel och dessutom i gott sällskap med höga jurister, poliser, läkare, journalister och alla andra inom etablissemanget som var med och gav denna mörka fars både ton och klang.

När jag väl hade nagelfarit det material som låg till grund för processen mot de bägge läkarna så kom jag fram till samma slutsats som alla normalt tänkande människor som har orkat sätta sig in fallet; läkarna är oskyldiga till allt – vilket inkluderar den styckning som de aldrig ens hade åtalats för men som tingsrätten i sina domskäl ändå tillskrev de friade läkarna.

Förslagenheten i detta från tingsrättens sida var utan tvekan en eftergift för det orkantryck som domarna visste skulle uppstå i samband med att man meddelade den friande domen – en dom som man i praktiken var piskad att meddela eftersom Svea hovrätt hade återförvisat fallet till tingsrätten för ny huvudförhandling sedan det hade avslöjats att den första rättegången hade genomsyrats av jäv.

När rättens ordförande, lagmannen Carl-Anton Spak, intervjuades av Svenska Dagbladet efter domen förklarade han varför man i domskälen hade slagit fast att läkarna var skyldiga till styckningen trots att de inte ens hade varit åtalade för denna gärning. Lagmannen sa: ”Man kan säga att det var en form av konsumentupplysning”.

Den djävulska förslagenheten i domskälen var också det som kom att få så stora konsekvenser för de friade läkarna. Eftersom domskäl i sig inte får ha någon rättsverkan – utan endast domslut – så kunde formuleringen i domskälen aldrig överklagas och prövas av hovrätten. Därför kunde läkarna aldrig bli rentvådda från denna ”konsumentupplysning” som ju dock aldrig skulle kunna få någon formell rättsverkan.

Trots detta – och i strid med de mest grundläggande rättsprinciperna – så kom dessa domskäl ändå att få formell rättsverkan. I en juridisk cirkus som startades av Socialstyrelsen och sedan vandrade hela vägen upp till dåvarande Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) så fråntogs läkarna sina legitimationer just med hänvisning till vad tingsrätten hade skrivit i sina domskäl om styckningen. Därmed hade det – om än ”bara” i förvaltningsdomstolarna – slagits fast att läkarna var skyldiga till den styckning som de alltså aldrig hade åtalats för och som dessutom var preskriberad. 

Framstående juridiska experter har protesterat mot förfarandet och hänvisat till att endast de allmänna domstolarna, och alltså inte förvaltningsdomstolarna, är behöriga att pröva anklagelse mot någon för brottslig gärning. Att det brott som var aktuellt i detta sammanhang dessutom var preskriberat sedan flera år spelade onekligen en underordnad roll när Socialstyrelsen iklädde sig rollen som åklagare och förvaltningsdomstolarna dömde.

Genom att kringgå sådana formella futiliteter lyckades man alltså låta rättstaten döma två personer som ju redan hade friats trots att ”alla” visste att de egentligen var skyldiga. Allting gick således till ända precis så formlöst och folkligt att endast en försumbart liten elit skulle kunna gräma sig över saken medan resterna av den tidigare havererade rättsprocessen trots allt kunde kastas till flocken. "Konsumentupplysningen" hade därmed fått sin rättverkan i dubbel bemärkelse.

Fallet har förföljt det svenska rättsväsendet i 25 år. Och sedan Per Lindeberg lät väckarklockan skrälla i folkhemmet så har mycket hänt. Professorer, pensionerade domare, advokater och poliser har engagerat sig hårt för att en gång för alla få saken ur världen så att de båda läkarna kan få upprättelse. Ny bevisning har tagits fram som, slag i slag, omkullkastar den bevisning som presenterades i de tidigare processerna.

När jag själv hade fått läget klart för mig och gjort min avbön så talade jag med den numera pensionerade chefsåklagaren Anders Helin om fallet – han som väckte den ursprungliga talan mot läkarna. Han sa då att han aldrig skulle ha väckt sitt åtal om han då hade känt till det som jag själv informerade honom om – nämligen förekomsten av den så kallade DNA-handduken.

Frottéhandduken hade ursprungligen hittats vid Catrine da Costas styckade kropp men, som av en händelse, försvunnit ur förundersökningen på åttiotalet. Många år senare dök den plötsligt upp igen och med hjälp av den nya DNA-tekniken kunde man konstatera att det fanns så kallat mitokondrie-DNA på handduken från flera personer. Detta kunde dels bindas till Catrine da Costa dels användas vid en rättsgenetisk undersökning som helt kunde utesluta att det kom från någon av läkarna - utan sannolikt från den verklige mördaren.

Det är givetvis okontroversiellt av en åklagare att påstå att han inte hade kunnat räkna med en fällande dom om denna bevisning hade varit känd för honom inför ett åtalsbeslut.

Det finns många som idag har anledning att förbanna att handduken inte kunde DNA-testas på åttiotalet. Givetvis i första hand de båda läkarna men också rättsväsendets företrädare som sedan Per Lindebergs avslöjande har fått utstå år av förnedring.

Straffrättsliga processer, civilrättsliga processer, förvaltningsrättsliga processer och extraordinära rättsmedel… Fallet har vid det här laget passerat det mesta som rättsväsendet har att erbjuda. Trots att 25 år har förflutit så är prestigen i fallet lika proppmätt som rättsväsendets förmåga att slå knut på sig själv för att kunna avvisa varje försök till upprättelse med juridiska formaliteter.

När det nu gäller att fria de dömda så har man sannerligen inte varit så folklig och formlös som man en gång i tiden var när man dömde de friade. Den av lagmannen kungjorda "konsumentupplysningen" har med hjälp av förvaltningsdomstolarna brännmärkt inte bara läkarna utan också rättsväsendet självt.

För den som händelsevis fortfarande råkar tro på att sådant som Olaus Petris domared eller bara vanlig rättvisa verkligen betyder någonting så framstår det hela som obegripligt. Och för den som anser att en solkad heder faktiskt kan få upprättelse så framtår hela situationen som absurd och direkt kontraproduktiv. För det är ju nämligen så att den som idag medger att han hade fel igår samtidigt bevisar att han är en bättre människa idag. Denna princip skulle med fördel kunna tillämpas även av den svenska rättsstaten.