Tretton månader tog det för Värmlands tingsrätt att hitta en tid för förhandling i ett mål om trafikskadeersättning. Helt okej, tycker Justitiekanslern, JK.

Man kan tycka olika i frågan om den man som vände sig till JK och krävde skadestånd för den långsamma handläggningen borde ha tillerkänts detta eller inte. Men det mest intressanta i beslutet är faktiskt JK:s motivering.

För JK skriver bland annat att ”det vore orimligt att utgå från att rättsväsendet tillförs resurser i sådan utsträckning att en huvudförhandling i tresits kan äga rum i omedelbar anslutning till att målet är färdigberett”.

Som sagt, tretton månader efter att målet var färdigberett avgjordes det. Då hade mannen – när målet varit redo för förhandling i tio månader – begärt att det skulle tas med förtur. Hur man än ser på fallet känns det snett att ens jämföra den tidsramen med något ”omedelbart”.

Här förtjänar att påpekas att det aktuella fallet inte var av småmålskaraktär utan handlade om en miljontvist med ett stort försäkringsbolag. Att avgörandet skedde i tresits var alltså inte något exceptionellt.

Men kanske säger resonemangen i JK:s beslut framförallt något viktigt om JK:s allmänna inställning till fri- och rättigheterna i Europakonventionen. För JK skriver att ”Europakonventionen kräver att staten tillser att dess rättsväsende har tillräckliga resurser för att dispositiva tvistemål ska kunna handläggas med rimlig skyndsamhet, inte att det finns resurser för att handlägga varje dispositivt tvistemål som vore det av förturskaraktär”.

Bara det att Europakonventionen inte primärt är ett styrdokument till lagstiftare och politiker som beslutar om resurser till olika ändamål. Istället ger Europakonventionen enskilda människor rättigheter gentemot staten. Till exempel ska var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid.

Visserligen följer det av Europadomstolens praxis att de ratificerande staterna måste organisera sitt rättsväsende på så sätt att alla medborgare kan garanteras en rättsäker prövning. Men guld och gröna skogar till domstolsväsendet i allmänhet har inget att göra med bedömningen av om rätten till rättegång inom skälig tid kränkts i det enskilda fallet - eller den enskildes rätt till gottgörelse när resultaten uteblir.