Efter att ha varit ute på en remissrunda antog justitieminister Beatrice Ask för ett tag sedan enmansutredaren Staffan Levéns betänkande kring förundersökning, beslag, dokumentation med mera. Själva betänkandet inrymmer två utredningar - dels resningsförfarandet i brottmål i syfte att öka rättssäkerheten, dels återupptagande av förundersökning och rätten till biträde.

Även om justitiekanslerns båda tidigare rättssäkerhetsprojekt har visat på samma sak upplever jag, som dagligen arbetar med rättssäkerhetsfrågor, att det fortfarande finns ett antal luckor. Bakom våra lagar finns våra politiker men tyvärr tycks ämnet ”rättssäkerhet” inte ligga högt på den politiska agendan. När regeringen 2009 beslutade att tillsätta en utredare, var det ett bra steg i rätt riktning och samtidigt ett politiskt erkännande att det finns områden inom rättssäkerheten som borde ses över. Men ”ämnet” är inte nytt. 

Redan i december 2006 lämnade JK över en skrivelse om ”Rättssäkerheten i brottmål” till den då nytillrädde justitieministern Beatrice Ask. Skrivelsen var en sammanfattning av den under tidigare samma år presenterade rapporten ”Felaktigt dömda”, samt vad som framkommit under de seminarier som JK anordnat. Med facit i hand kan konstateras att det tog närmare tre och ett halvt år för justitieministern att lyfta upp frågan till offentlig dagordning.

I maj 2009 togs ett beslut och nyligen blev alltså betänkandets slutsatser antaget av regeringen. Men varför snickra på takstolarna innan man sett till att huset är stabilt? När det gäller rättssäkerheten för misstänkta och dömda finns det tydliga önskemål om att betydligt större insatser görs än det betänkandet, som efter tidigare givna direktiv, nu har levererats.

I JK:s skrivelse till justitieministern i december 2006 togs följande angelägna punkter upp:

- att regeringen, på grundval av den genomgång som görs i rapporten Felaktigt dömda, låter utreda frågan hur förundersökningarnas kvalitet bäst kan säkerställas och – för de fall domstolarnas ansvar bedöms bör förändras jämfört med vad som uttalats i proposition 1986/87:89 – hur rättssäkerheten i dömandet skall garanteras i sådana fall där det finns luckor i utredningen.

- att regeringen låter utreda om mål angående grova brott bör handläggas i särskilt kvalificerade former med särskilda krav på förfarandets grundlighet och den tilltalades rättigheter, och

- att regeringen låter utreda frågan om inrättande av en särskild ”resningsnämnd”.

Om det sistnämnda har framträdande personer återkommande skrivit debattartiklar, seminarier har hållits och invändningar presenterats där samtliga som tagit upp frågan har visat på behovet av en fristående resningsnämnd/kommission. Men trots JK:s skrivelse och ovan nämnda initiativ, artiklar och arrangemang, har justitieministern valt att tiga som muren.

När Beatrice Ask slutligen gick till handling 2009 togs istället initiativ till det nu aktuella betänkandet, som inte ligger i linje med vad JK tidigare har föreslagit. Beatrice Asks agerande kan upplevas lite som att komma med spiklåda och brädor till ett husbygge och samtidigt ge direktiv att dessa endast får användas till takstolar.

Betänkandet som nu presenterats handlar bland annat om att arbeta fram förslag som har till syfte att öka rättssäkerheten och förutsebarheten för den enskilde i samband med resning. Dessvärre har media redan gett denna del av betänkandet felaktiga rubriker, vilka därefter fortsatt att både snurra runt som att citeras. Redan för några år sedan basunerades det ut rubriker som ”Dömda ska få resning lättare”, vilket är helt felaktigt.

Vid en första genomläsning av betänkandet kan resultatet visserligen upplevas som bra och kännas angeläget. Men för mig, som ofta möter klienter som på ett eller annat sätt vill ha upprättelse för ett domslut som de anser är felaktigt, inger betänkandet dessvärre inte mycket hopp. Det hela framstår som ett ”spel för den inre kretsen”. Möjligheten för den enskilde medborgaren som vill ha upprättelse för en felaktig dom kommer i fortsättning att vara lika omöjligt som idag. Åtminstone för dem som är dömda i grövre brottmål.

Det nu antagna betänkandet innebär nämligen inte på något sätt att det blir lättare för dömda att få resning. Bevisbördan kommer, precis som nu, att ligga på den tidigare dömde som har att uppfylla de förutsättningar som gäller för att få resning. Och det är just denna väg som är den allra svåraste att uppfylla. I denna uppstartsprocess krävs mycket ideellt arbete, och den som söker måste fortfarande luta sig mot både grävande journalister och advokater som villigt arbetar utan ersättning under en lång tid.

Det är dessutom i denna del som behovet av förstärkt hjälp är mycket stort. Men enligt de direktiv som gavs 2009, och där nu yttrande har presenterats, har utgångsläget placerats på en plats betydligt längre fram i processen. En plats där ”bollen redan är i rullning” – det vill säga då en ansökan om resning har passerat den första rutan och kriterierna som huvudregeln föreskriver för ansökan om resning är uppfyllda. Och alla vi som arbetar med resningsansökningar vet hur fruktansvärt svårt det är att bara hamna i ”ruta ett”. 

Finns det då några fördelar med betänkandet? Visst är det så. Ett förslag som är bra är att ribban ska sättas lägre än den är idag för att en förundersökning ska återupptas och att det i lag borde regleras under vilka förutsättningar som Riksåklagaren får och ska vidta utredningsåtgärder i resningssyfte.

Det föreslås att nuvarande praxis ska ”kodifieras” på något sätt och att det i lag införs närmare angivna förutsättningar som ska gälla för åklagaren att återuppta en förundersökning.  Idag kan scenariot vara att den som vill ha resning och som har fått fram ett nytt angeläget vittne, dessutom vill hålla ett utomprocessuellt förhör med denne. Genom den nya lagregeln kommer dessa nya vittnesuppgifter att bli säkerställda på ett rättssäkrare sätt. Vidare skall de förhör som hålls i den återupptagna förundersökningen bli dokumenterade på ljudfiler och framtida förvaring av dessa blir tydliggjorda genom ny lag. Detta är bra och rättssäkra åtgärder. Men återigen – denna lag om återupptagande av förundersökning kommer enbart att gälla när ansökan om resning är ”inne i processen” - alltså efter att man passerat ”ruta ett”.

Vad betänkandet däremot inte har vidrört är de dokumenterade ljud- och bildfiler som redan finns efter varje huvudförhandling i tingsrätter, och senare även ligger till grund för processen i hovrätten. Dessa bild- och ljudfiler arkiveras enligt arkivlagen och förstörs efter viss tid då en dom vinner laga kraft. För den dömde, som senare vill ansöka om resning, kan just detta vara det absolut viktigaste bevismaterialet vid senare ansökan om resning.

Nya vittnen har kunnat beslå vad tidigare vittnen uppgett under ed, målsägandes motsägelser hade kunnat redovisas och så vidare. Dessvärre kasseras dessa filer idag kontinuerligt utan att någon vidare information om detta ges till inblandade parter. Om något skulle ha varit ”underlättande” för den tidigare dömde i resningsförfarandet i brottmål så hade det varit ett förslag om att säkerställa just dessa bild- och ljudfilers framtida arkivering. Då betänkandet ändå samtidigt framhåller angelägenheten om att arkiveringen av ljud- och bildupptagna förhör i återupptagen förundersökning ska säkerställas, är det lite märkligt att inte även denna punkt tagits upp.

Betänkandet tar även upp att Riksåklagaren ska vara mera bemötande i att återuppta en resningsansökan. Efter alla år av kommunicerande med både åklagare och Riksåklagare ställer jag mig ganska pessimistisk till att en attitydförändring hos dessa parter skulle kunna komma till stånd. För mig som försvarsadvokat är åklagaren/Riksåklagaren min motpart och för de flesta är det nog ingen nyhet att den part som in i det längsta är emot att ett mål får resning är just Riksåklagaren.

Som exempel på anledningen till min syn på Riksåklagarens attitydförändring kan jag ange den dialog som nyligen fördes med Riksåklagaren angående dennes granskning av åtalet mot den nu friade ”barnläkaren”. Skrivelsen till Riksåklagaren har bland annat handlat om att åklagarna brustit mot objektivitetsplikten. Den tidigare åtalade barnläkaren har i skrivelsen preciserat 28 illustrerande punkter med tillhörande frågor. Merparten av frågorna besvarades överhuvudtaget inte av Riksåklagaren och resterande fick överlag inga heltäckande svar. Riksåklagaren har därmed genom sin granskning valt att ”fria” sin tjänsteman.  Förutom frågorna om det är lämpligt att samma myndighet ska utreda sina egna tjänstemän, och ”vem vaktar väktarna” går inte att undvika att ställa sig den retoriska frågan om RÅ s agerande gentemot ”Barnläkaren” kan anses bemötande? För mig är svaret givet; nej!

Om vi idag skulle ha skrivit juni 2013 och det nu antagna betänkandet skulle vara omvandlat till föreslagen lagtext, skulle då Riksåklagarens uppfattning i den nu framställda skrivelsen i det så kallade barnläkarmålet varit annorlunda? Tyvärr tror jag inte det.

För den vanliga medborgaren kanske uppfattningen är att det är lätt att få resning i ett mål – ”titta på bara på Thomas Quick, som får det på löpande band”. Här kan det bara kort förtydligas att Quicks ansökningar har befunnit sig i en mycket speciell fil. Förutom de särskilda omständigheterna i hans fall, har han haft de nödvändiga verktygen; nämligen en grävande journalist och en skicklig advokat till sin hjälp. För den ”vanliga” medborgaren är och förblir dörren dock stängd till möjlighet att få upprättelse så länge som politikerna inte sätter ner foten och tar rejäla tag i den rättsosäkerhet som råder.

Som sagt - man måste först se till att huset är stabilt innan man börjar med taket.