I veckan beslutade regeringen att göra den första rejäla översynen av det svenska nämndemannasystemet på tio år. Redan i justitiedepartementets kommittédirektiv till utredaren – lagmannen Inger Söderholm vid Attunda tingsrätt – känns grundfrågan precis så tillrättalagd, politiskt korrekt och motsägelsefull som den också är.

Ett exempel är när justitiedepartementet å ena sidan försöker förklara de demokratiska värden som finns i att ha politiskt tillsatta domare och å andra sidan understryker att uppdraget som nämndeman absolut inte är politiskt. Så här står det i direktiven:

”Nämndemän utses idag av lokala folkvalda församlingar. Dessa organ har demokratisk förankring i varje domstolsområde och allmänheten kan genom allmänna val påverka deras sammansättning. Syftet är att därigenom säkerställa att nämndemännen är allmänhetens representanter i domstolarna.”

En bit längre ned på samma sida i direktiven skriver departementet:

”För att upprätthålla systemets legitimitet kan det dock finnas behov av att tydliggöra att nämndemannauppdraget inte är ett politiskt uppdrag”.

Detta känns knappast som en särskilt stabil grund att stå på men denna motsättning har aldrig på allvar tillåtits att flyta upp till ytan i Sverige. Ingen är ju stolt över att erkänna att den dömande makten – i diametral position till Montesquieus grundläggande maktdelningslära – de facto är politiserad. Å andra sidan framhåller vi gärna att vi tror väldigt mycket på demokrati.

Ännu en gång blottas alltså en av det moderna samhällets mest sårbara realiteter; att folket ska hållas på gott humör med skenbart goda argument som dock inte är mer stabila än en kuliss på vilken annan teater som helst.

Frågan om nämndemännen har dock varit uppe till behandling hos regeringen i en betydligt mer pragmatisk skepnad så sent som för tre månader sedan. I en proposition föreslog regeringen då att vissa mål som innehåller alltför komplicerade rättsliga och processuella frågor inte bör avgöras av nämndemän på grund av bristande kompetens. Hit räknades bland annat mål som gäller arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetskassor i kammarrätterna.

Förtroendet för nämndemännens kapacitet är alltså onekligen vacklande hos regeringen. Hittills har dock varken rätts- eller bevisfrågorna inom straffrätten ansetts vara tillräckligt komplicerade för samma nämndemän och detta helt oavsett att brottmålen tillhör den kategori ärenden som får de mest långtgående konsekvenserna för människor.

”Den enda trösten är att de i nio fall av tio dömer som rättens ordförande och att hovrätten i det tionde fallet brukar ändra deras domar”, sa en ärrad gammal advokat som jag nyligen diskuterade nämndemannasystemet med.

Han var inte särskilt upprörd. Snarare uppgiven. Och det är det som är problemet. För när departementet sex gånger i samma kommittédirektiv understryker att själva syftet med nämndemännens existens är att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna så är det inte många som tror på att det verkligen är så. Man behöver nämligen inte skrapa särskilt mycket på ytan för att inse att detta argument inte bara är ett spel för galleriet utan också direkt ologiskt.

Om det verkligen vore så att nämndemännen måste finnas med i processen för att tillföra ett gott mått av allmänt rättsmedvetande till juristernas fyrkantiga världsbild så blir nämligen den logiska följdfrågan: Hur kan det då komma sig att nämndemännen är i stor majoritet i tingsrätten, att de har reducerats till en minoritet i hovrätten och att de överhuvudtaget inte får vara med där de riktigt tunga besluten fattas – i Högsta domstolen?

Juridik är och förblir ett komplicerat system som ska tillämpas blint, oväldigt och utan ideologisk färgning. Jag känner rättsvetenskapsmän som har ägnat hela sina akademiska liv åt att försöka förstå och beskriva komplexa frågor som till exempel bevisvärdering, uppsåt och olika modeller för straffmätning. Erfarna advokater kan lägga ner månaders arbete på att penetrera ett enda juridiskt problem inför en rättegång men när allt detta sedan ska tillämpas i praktiken, och dessutom på människor av kött och blod, så är det plötsligt lag på att det ska vara amatörer som avgör hela rasket.

Jag funderar på hur denna princip skulle kunna tillämpades inom någon annan akademisk gren där livsavgörande frågor står på spel – till exempel när man bygger broar och flygplan eller varför inte inom hjärtkirurgin?

För närvarande finns det cirka 8 600 nämndemän i Sverige som medverkar i över 100 000 domstolsavgöranden per år. Att kostnaderna för detta växer och nu har passerat 150 miljoner kronor per år må i sammanhanget vara ett underordnat problem. I stället framstår regeringens argument om att vissa frågor är alltför komplicerade för nämndemännen som så klarsynt att det borde tillämpas hela vägen ut.

Alltså; avskaffa nämndemännen och inför ett system med medborgarvittnen som, utan rösträtt, får närvara vid domstolarnas enskilda överläggningar.