I veckan som gick presenterade SVT en undersökning som visar att 35 procent av åklagarna kan tänka sig att införa anonyma vittnen i Sverige ”undantagsvis och under noga reglerade former”. Motsvarande siffror för domare är 15 procent och för advokater nio procent.

Om man tittar krasst på siffrorna så är det alltså en betydande majoritet av juristerna som inte under några som helst omständigheter kan tänka sig anonyma vittnen.

Icke desto mindre så inger den förhållandevis höga andel som säger ja betänkligheter. Frågan är nämligen vilka andra principer som blir förhandlingsbara när pragmatiska frågor - som vi förvisso måste ta på allvar - ska premieras i kampen mot framförallt den så kallade grova organiserade brottsligheten.

Det är en grundläggande rättighet att få veta vem som riktar en anklagelse mot en – och varför. Även om det inte primärt är vittnet som framför den formella anklagelsen så är det i praktiken han eller hon som gestaltar åklagarens och målsägandens anklagelser genom sin konkreta berättelse. Detta är ju själva grunden för att överhuvudtaget kalla ett vittne till rättegång.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig känslan av att sitta på den anklagades bänk och mötas av en anonym anklagelse som framförs av en hemlig person – i värsta fall utan att man ens får sitta öga mot öga med honom eller henne i rättssalen. Detta är inte bara en principiellt mycket obehaglig situation utan också förknippat med rent konkreta rättssäkerhetsproblem.

Vem är den här människan och vad har han eller hon för bakgrund och historia? Är det hemliga och anonyma vittnet överhuvudtaget en pålitlig och ärlig person eller kanske tidigare dömd för mened? Vad kan det finnas för personliga eller ekonomiska intressen av utgången i målet och finns det några okända band till exempelvis målsäganden?

Raden av högst berättigade frågor från den som sitter på den anklagades bänk kan göras både längre och mer detaljerad är så. Utan möjlighet att undersöka svaret på frågorna så blir det givetvis omöjligt för den tilltalade att förbereda sitt försvar och blottlägga brister i åklagarens bevisning inför rätten.

En annan grundläggande rättighet för den tilltalade är att få ta del av allt det material som ligger till grund för både åtalet och domstolens avgörande. Tanken bakom denna princip är att varken åklagarsidan eller domstolen ska få förfoga över hemlig information som till exempel kan kasta en människa i fängelse.

Inte bara den åtalade, utan också allmänhet och media, ska kunna kontrollera att allting har gått rätt till. Blotta existensen av dessa universella kontrollmöjligheter utgör en viss garanti för att rättsväsendet inte slappnar av eller förhastar sig och dessutom för att allmänhetens förtroende för den dömande makten kan upprätthållas.

Och det är här som resonemanget om att anonyma vittnen skulle kunna användas ”under noga reglerade former” haltar rejält. Hur dessa ”reglerade former” skulle kunna utformas – utan att åklagare, målsägande och domstol skulle få ett informationsövertag gentemot den åtalade – framstår nämligen som obegripligt.

Ett sådant system skapar onekligen en uppenbar obalans i processen där den tilltalade hamnar i underläge. Det kastar dessutom en mörk skugga över just den öppenhet som all samlad erfarenhet visar är så nödvändig för att rättsstaten ska kunna garantera rättssäkerhet för den enskilde och ett bibehållet högt förtroende hos allmänheten.

Om rättsstaten börjar tillåta att viss information hemlighålls för den åtalade så befinner vi oss på ett sluttande plan. Hur ser nästa steg mot ett ännu större hemlighetsmakeri ut? Ska vi tillåta maskerade vittnen? Anonyma målsäganden? Kanske till och med anonyma åklagare och hemliga domare som känner sig oroliga i sina ämbeten?

Det enda som vi med säkerhet kan veta är att ett sådant steg i vart fall inte skulle gynna den typ av grundläggande rättsprinciper som vi i Sverige annars är väldigt snabba med att kritisera helt andra typer av regimer för att inte tillämpa.

Och det är just här som problemet ligger. Ett land som Sverige är så proppmätt på sin egen förträfflighet att vi tror oss stå över sådana principer som vi annars tar oss rätten att ställa krav på hos andra. Sådana futiliteter får helt enkelt ge vika för ”den goda saken” och det som är politiskt korrekt här hemma – i det här fallet till gagn för, som vi tror, ”de utsatta”.

Och när man lyfter fram kampen mot den grova organiserade brottsligheten så går givetvis det mesta hem i stugorna – hos dem som (ännu inte) har anklagats för något brott och som aldrig har orkat läsa klassiker som George Orwells ”1984”, Franz Kafkas ”Processen” eller för den delen den svenska justitiekanslerns rapport ”Felaktigt dömda” som kom ut så sent som år 2006.

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att understryka någonting så konkret som att det är utomordentligt ovanligt att vittnen utsätts för hämndaktioner i Sverige. Den oro som sägs växa hos vittnen är alltså till största delen obefogad och en sak är säker: dessa proportioner kommer inte att minska den dag som statsmakterna går ut och marknadsför en egen oro som är så stark att grundläggande rättsprinciper måste ge vika.