Skip to content

Mårten Schultz: "Jag tror ingenting alls, Björn Hurtig... Jag gjorde mig omaket att ta reda på fakta"

Mårten Schultz till motattack mot Björn Hurtig och Johann Binninge
Mårten Schultz till motattack mot Björn Hurtig och Johann Binninge

REPLIK - av Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet

 

En sak som kan vara något frustrerande när man skriver debattartiklar eller deltar i det offentliga samtalet är att behöva bemöta invändningar som riktar sig mot argument som man inte har framfört.  Så är det med den replik på min debattartikel om Sverige som rättsstat som jag skrivit för SvD Brännpunkt för någon vecka sedan.

I min artikel försökte jag främst framhålla några uppenbara myter och överdrifter som förekommit i debatten om svenskt rättsväsende med anledning av att svenska åklagare begärt Julian Assange överlämnad från England till Sverige. Jag tog upp myten om att det i svensk rätt betraktas som våldtäkt att ha sönder en kondom. Jag tog upp myten om att svenska domare och åklagare tar order från CIA. Jag tog upp myten om den så kallade ”feminazistiska” ideologin som påstås prägla rättsväsendet. Etc.

Fokuseringen var på de argument som jag tror att alla jurister - åtminstone de jurister som vågar skriva under med sitt eget namn - skulle anse är missriktade. Anledningen till att jag tog upp dessa argument är dels att det har visat sig att förbluffande många verkar tro att de är sanna, dels att de framförts av inflytelserika personer runt om i världen.

Min huvudpoäng var att Sverige är en rättsstat. Det trodde jag var en banal iakttagelse men jag har förstått att det inte uppfattas så. Assanges försvarare skrev i en replik att Sverige inte är en rättsstat (med ett utropstecken efteråt). Andra har varit inne på samma linje. I detta sammanhang skulle det föra för långt att räkna upp argumenten för varför Sverige är en rättsstat. Jag vill tro att det inte heller behövs när man skriver i Dagens Juridik.

För jurister torde det vara trivialt sant: Sverige är en rättsstat. Men det är också en rättsstat som ibland gör fel och som kan innehålla normer som inte är lämpliga. Det finns exempel på justitiemord och systemfel i svensk rättshistoria, liksom i samtida juridik. Hur ska man då betrakta dessa brister i förhållande till tesen om att Sverige är en rättsstat? Min bestämda uppfattning är att Sverige självklart är en rättsstat även trots dessa brister. Inget juridiskt system har någonsin varit ofelbart; ingen jurist har någonsin varit felfri. 

Björn Hurtig och Johann Binninge påtalar i en kommentar på Dagens Juridik en annan brist i svensk rätt, nämligen den bevisrättsliga regleringen i sexualbrottmål. Artikeln utgör ett exempel på det jag inledningsvis skrev om. Jag har ingen egentlig uppfattning i den frågan vad gäller det aktuella fallet. Det finns ju ännu inget mål. Själv har jag inte skrivit en rad om bevisbördans innebörd i sexualbrottmål, tror jag.

Möjligen skulle jag, om jag hade velat skriva något om det som Hurtig och Binninge diskuterar,  kunna hänvisa till NJA 2009 s. 447 (I): ”För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre.” Så kan man pregnant uttrycka rättsstatens kravbild i sexualbrottmål och så har alltså Högsta domstolen uttryckt saken i ett färskt prejudikat.

Samtidigt verkar det förhastat att börja tala om bevisvärdering i ett sådant här läge av en utredning. Det kan implicit ge intryck av att jag har gjort en bedömning om att det finns tillräckligt med underlag för ett åtal. Åtalsfrågan kan jag förstås inte bedöma och det vore mig främmande att över huvud taget uttrycka en åsikt om detta i nuläget. Det är tvärtom lämpligt, menar jag, att iaktta en form av oskuldspresumtion även i den offentliga debatten kring brottsmisstankar av förevarande slag.

För ungefär 18 månader sedan skrev jag att en principiellt rimlig inställning i ett ärende som Assanges, enligt min mening, innebär att man bör hålla följande punkter i huvudet samtidigt:

1. Assange bör betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Assanges integritet ska respekteras.

3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända personer, även rent helgonlika personer, står inte över lagen.

6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten densamma som gäller för andra misstänkta.

7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.

8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör överhuvudtaget inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.

9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte är meningsfull att diskutera. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.

Dessa hållpunkter tror jag fortfarande sammanfattar en lämplig principinställning och jag tror förmätet nog att de första punkterna därvid har en allmän giltighet när medierna går igång i samband med att någon känd människa misstänks för brott.

Vad gäller den fråga som ställs i slutet av Hurtigs och Binninges artikel – ”hur ofta tror Mårten Schultz att man brukar utfärda en Europeisk arresteringsorder för denna typ av påstådd brottslighet?” – så tror jag ingenting alls, jag vet.

Jag gjorde mig för en tid sedan omaket att ta kontakt med åklagarmyndigheten och ställde just den frågan. Jag fick statistik för åren 2006, 2007, 2008, 2009, 2010 och 2011. Det visade sig att den europeiska arresteringsordern har använts vid misstanke om våldtäkt under varje år under denna period, ibland i flera fall under samma år. Så kanske vi kan spräcka även denna myt.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt