Skip to content

"Hur avgör domstolarna om tecknade varelser har fullbordat sin pubertetsutveckling?"

Erik Laakso
Erik Laakso

KRÖNIKA - av Erik Laakso

När Högsta domstolen tar upp det så kallade “Mangamålet” till prövning är det ett principiellt viktigt ärende. I grunden handlar det om huruvida en fantasi kan vara skäl för fällande dom och om fiktiva barnliknande varelser i tecknad form verkligen är att jämställa med riktiga barn av kött och blod.

Högsta domstolen ska alltså pröva åtalet gentemot lagstiftningens bokstav och ändamål. Det troliga är att HD i stort sett fastställer hovrättens dom. Problemet är nämligen inte att tingsrätt och hovrätt missuppfattat allting. Problemet är lagen om barnpornografi som i lagtexten inte klarar av att skilja på fantasier och verkliga övergrepp på riktiga barn. Därför vore det vällovligt om Högsta domstolen ger lagstiftarna bakläxa på hur de formulerat lagen. Om de väger barnpornografilagen mot europakonventionen kan juristerna visa hur dåligt formulerad och ogenomtänkt lagen egentligen är.

Övergrepp på barn hör till det allra mest vidriga brotten. Alla är vi säkerligen helt överens om att sexuellt våld mot barn ska straffas hårt. Men om polis och domstol ska behöva ägna sig åt att utreda fantasier, teckningar och illustrationer där verkliga offer saknas kommer det med automatik att leda till att mindre resurser läggs på att lagföra brottslighet där verkliga barn utsatts för sexuellt våld.

Enligt hovrätten föreställer teckningarna “människor som inte fullbordat sin pubertetsutveckling och därför är att betrakta som barn.” Alla som sett filmer och teckningar ur den japanska mangatraditionen inser förstås att det är människoliknande varelser som skildras. Men alla inser också att det är fria fantasier i nivå med superhjältar, hobbitar och rymdvarelser. Det finns alltså såväl mänskliga egenskaper som totalt omänskliga egenskaper.

Att svensk domstol betecknar det som “människor att betrakta som barn” är därför i sig en grav missuppfattning. Men det centrala är dock frågan om huruvida fiktiva illustrationer går att benämna som övergrepp. I en fri fantasi finns inget brottsoffer och uppsåtet är inte att kränka någon.

Om mangateckningar med människoliknande varelser som inte uppnått pubertetsutveckling kränker mig som människa kanske jag helt enkelt borde lägga min kraft på verkliga offer som blivit kränkta på riktigt. Att uppleva att något är osmakligt, vedervärdigt och märkligt är i sig inte ett mått på att ett övergrepp mot barn har begåtts. Slutligen måste det vara jättesvårt för domstolarna att verkligen fastslå om tecknade varelser “fullbordat sin pubertetsutveckling”.

Har de regelbunden eller oregelbunden mens? Har de genomgått målbrottet? Växer det hår på könsorganen? Självklart ska inte det svåra hindra domstolar att ta ställning men i det här fallet känns det som om det verkligen ligger långt utanför rättskipningens kompetensområde. Att det ligger utanför lagstiftarnas kompetensområde får anses vara fastslaget. 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt