Skip to content

"Hovrättspresidenterna borde stå upp som domare och inte som statsbyråkrater"

Stefan Wahlberg
Stefan Wahlberg

LEDARE - av Stefan Wahlberg

 

I veckan som gick ställdes frågan om rätten att få överklaga en dom i brottmål på sin spets. Fem av sex hovrättspresidenter i Sverige gick i en debattartikel i Svenska Dagbladet ut och begärde att det borde införas krav på prövningstillstånd för samtliga brottmål som ska upp i hovrätterna.

Presidenternas argument vilar i princip uteslutande på byråkratiskt rationella grunder som till exempel ”stora balanser”, ”ett besvärligt budgetläge” och ”långa handläggningstider”. Den föreslagna reformen handlar alltså om ett nödvändigt ont som ur ett rent pragmatiskt perspektiv måste genomföras för att hovrätterna inte ska hamna i ett läge som presidenterna beskriver som ”utomordentligt olyckligt”.

Några egentliga nettovinster för mer principiella värden som rättssäkerhet och rättstrygghet gör man inte anspråk på att kunna åstadkomma med sitt förslag. Debattartikeln är alltså i första hand skriven av hårt ansatta myndighetschefer och inte av principfasta domare.

Presidenterna understryker visserligen att det system som man förespråkar skulle leda till att ”ordentliga resurser kan läggas på de mål som ges en fullständig prövning” – vilket i och för sig borgar för en god rättssäkerhet i just de fall som beviljas prövningstillstånd. Å andra sidan är det, i logikens namn, högst berättigat att ställa sig frågan om detta argument – e contrario – innebär att presidenterna anser att de brottmål som prövas av deras hovrätter med dagens system inte får en "fullständig prövning" - vilket, oavsett orsak och ansvar, i så fall är mycket allvarligt.

Under alla omständigheter så är det ett faktum att hovrätterna förra året ändrade tingsrätternas domar i brottmål i 37 procent av fallen. Om man, som systemet är tänkt att fungera, utgår ifrån att hovrätterna inte bara ”ändrade” utan också ”rättade” tingsrättens domar i dessa 3 483 brottmål så ger det inte bara hovrätterna ett mycket starkt existensberättigande. Det ger också rejält med bränsle till tesen om att praktisk rättstillämpning innehåller tillräckligt många mänskliga tillkortakommanden och andra osäkra faktorer för att kunna lämnas vind för våg.

När jag i veckan pratade med den enda av Sveriges hovrättspresidenter som inte ville underteckna debattartikeln i Svenska Dagbladet – Sten Andersson vid Göta hovrätt – så var han visserligen återhållsam med kritiken mot sina fem presidentkolleger men likväl väldigt tydlig med varför han inte ville vara del av denna gemensamma aktion. Han sa bland annat:

”När det gäller prövningstillstånden för tvistemålen så har jag, rent generellt, inga betänkligheter men jag tycker att vi borde skaffa oss ytterligare erfarenhet från dessa innan vi inför krav på prövningstillstånd för brottmålen. Det kräver en särskild säkerhetsmarginal, enligt min uppfattning.”

Och frågan är då vilka slutsatser vi kan dra av den reform som år 2008 ledde till att det nu krävs prövningstillstånd för samtliga tvistemål i hovrätterna. Någon genomgående utvärdering har ännu inte gjorts men en av dem som har granskat frågan är det före detta hovrättsrådet och docenten Robert Nordh som numera är verksam som rådgivare och expert i processrätt.

I en expertkommentar i Blendow Lexnova från december förra året redogör han för hur hovrätterna har hanterat reformen med tvistemålen. Robert Nordh skriver bland annat att lagstiftarens syfte med lagändringarna var att hovrätterna skulle ha en välvillig och generös inställning till att meddela prövningstillstånd men att de i själva verket har ”varit alltför restriktiva genom att i sina tillståndsbedömningar ställa alltför höga krav för att anse riktigheten i tingsrättens avgörande tveksamt”.

Robert Nordh skriver:

”Min kritik underbyggs av att Högsta domstolen i ett betydande antal fall har ändrat hovrättens beslut att neka prövningstillstånd… Med tanke på att det krävs prövningstillstånd i Högsta domstolen för prövning och ändring av hovrätternas beslut att avslå prövningstillstånd så framstår antalet ändringar som anmärkningsvärt högt… Särskilt bekymmersamt är att Högsta domstolens ovanligt kraftiga markering mot hovrätternas rättstillämpning inte tycks ha avsatt några spår. Tvärtom visar siffrorna på en sjunkande genomsnittlig procentandel beviljade prövningstillstånd mellan 2010 (31,3 procent) och 2011 (29,3 procent).”

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg redovisar ytterligare siffror som visar att systemet med prövningstillstånd i tvistemål svajar rejält när det gäller både rättssäkerhetsaspekten, förutsebarheten och den praktiska tillämpningen (SvD 9 juni i år).

Anne Ramberg skriver:

”Andelen meddelade prövningstillstånd varierade betänkligt inte bara mellan hovrätterna utan också mellan avdelningarna. I Svea hovrätt var således variationen från som lägst 15,2 procent till som högst 45,1 procent. Vissa avdelningar beviljade inte en enda prejudikatsdispens.”

Robert Nordh och Anne Ramberg beskiver alltså situationen för tvistemål där, förvisso, stora ekonomiska värden kan stå på spel. Sten Andersson sätter in detta i ett perspektiv där det handlar om rättsstatens mest repressiva åtgärder mot sina medborgarna – att beröva dem deras frihet. Utifrån detta skulle det vara klädsamt om de andra hovrättspresidenterna i första hand stod upp för sin sak som domare och inte som myndighetschefer och statsbyråkrater.

Vi är med största sannolikhet väldigt många som inte bara anser att hovrätterna behövs fullt ut utan att det också vore rimligare att deras presidenter krävde mer resurser än att, som nu, kräva att få bli marginaliserade. Det är nämligen ingen slump att uttrycket ”rättssäkerhet måste få kosta” har blivit en väldigt sliten klyscha.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt