Inte många tycker om dem. Människorna som knackar på dörren med tjogvis av pärmar fulla med korrespondens. De kräver att få hjälp med upprättelse, även om den påstådda oförrätten ligger åratal bakåt i tiden.

- Det bästa är att ta sig tid, lyssna och lämna synpunkter. Framförallt inte avfärda dem. Ibland räcker det med att någon har fått tala till punkt för att han eller hon ska kunna gå vidare, säger advokaten Claes Borgström.

Eftersom hans namn är känt för allmänheten, har han ofta varit en tacksam måltavla för rättshaverister från landets alla hörn. Det kan räcka att han synts i TV en gång, för att hoppet ska vakna hos den som känner sig missförstådd.

- Men jag tycker att rättshaverist är ett lite deklasserande begrepp. Min erfarenhet är att det nästan alltid har funnits en riktig tvist från början, menar han.

En förlorad vårdnadstvist eller ett försäkringsärende, kan ha varit den tändande gnistan. Därefter har personen fastnat i kränkningen och kan inte släppa taget. Till slut fyller konflikten hela människans livsinnehåll, och upplevelsen är att ingen lyssnar.

Men om bemötandet från den berörda myndighetens sida hade varit bättre från första början, hade mycket lidande kunnat undvikas, tror Claes Borgström.

- Särskilt om ett beslut fattas som går emot klientens vilja, bör man vara extra noga med att förklara varför det gick som det gick.

För några år sedan skrev dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz en uppsats under rubriken Rättshaverister – problem eller utmaning? Han menade att antalet rättshaverister är ett mått på vilket bemötande människor får i dagens samhälle. Att deras existens är “ett tecken på bakomliggande problem hos domstolar och myndigheter, såsom brådska, stress, dåligt engagemang och bristande kvalitet.”

Han håller fortfarande fast vid det som han skrev den gången:

- Jag har en känsla av att det har blivit sämre med tid i domstolarna under de senaste 20 åren. Domarna försöker vara effektiva, men processen blir lite otåligare – vilket leder till ett sämre jobb.

Göran Lambertz är övertygad om att människor kan hindras från att utvecklas till rättshaverister, bara genom ett bättre omhändertagande och förståelse från omgivningen. Att någon förklarar ordentligt varför ett beslut har fattats, kan rädda många personer, menar han.

– Ibland kan det handla om att berätta för folk som blivit orättvist behandlade att saker ibland går fel och att systemet inte är perfekt. Det har hjälpt mig många gånger.

Under Göran Lambertz tid som justitiekansler upplevde både han och hans kollegor att bekymret med rättshaverister blivit allt vanligare genom åren.

Men ökningen har också med den nya tekniken att göra, tror Mårten Schultz som är professor i civilrätt vid Stockholms Universitet.

Rättshaveristerna syns mer, i och med att Internet finns. Tidigare behövde de posta massor av brev, vilket kostade pengar. Nu har de lättare att få ut sina tankar till väldigt många personer.

En rättshaverist är någon som har en känsla av vara kränkt och som ägnar oproportionerlig tid till att få upprättelse, summerar Mårten Schultz som snart kommer ut med boken ”69 tecken på att du är en rättshaverist”.

Han beskriver rättshaveristen som någon som överskattar det allmängiltiga i det egna bekymret och har en tendens till att vara fullkomligt egocentrisk. Rättshaveristen är också en tidstjuv av oändliga mått, som ibland är helt knäckt av systemet och emellanåt faktiskt psykiskt sjuk.

- Oftast är det män som hamnat i familjerättsliga tvister, eller som anser sig oskyldigt dömda för brott.

Enligt psykiatern Ulf Åsgård, som i många år arbetat med rättsfrågor,  är fenomenet lika vanligt bland kvinnor som män, även om det finns en liten övervägning av medelålders män. En annan peak är bland personer i åldrarna 70 plus, då det ofta handlar om gamla oförrätter som grävts upp.  Och de kan vara väldigt ihärdiga, menar Ulf Åsgård.

- Det har till och med förekommit mordförsök i rättsalarna mot åklagare och advokater.

Även om det finns en ursprunglig konflikt, där personen faktiskt har haft rätt, är risken stor att han eller hon har kommit till en återvändsgränd. Rättshaveristen kan ha prövat alla utvägar, som advokater, JO, JK, medierna – och systemet har börjat tröttna.

När en myndighet får samma mejl för hundrade gången, har engagemanget närmat sig fryspunkten. Ingen vill längre ta i ärendet med tång. Ibland dyker rättshaveristerna upp inom psykiatrin, men då har de ofta blivit ditlurade av en tjänsteman, berättar Ulf Åsgård.

Förespeglingen kan vara att en psykiater har möjlighet att utfärda ett intyg som ska hjälpa dem framåt i deras kamp.

- Men då vet man genast att risken för att bli anmäld till ansvarsnämnden är stor, konstaterar han.

Men vad kommer egentligen först, hönan eller ägget? Är en rättshaverist en vanlig person som drabbats av en orättvisa som hon eller han inte kan släppa? Eller handlar det om ett maniskt beteende som redan finns där, men får sitt utlopp av att något inträffar?

- Jag tror att det finns en grundläggande personlighet, en tvångsmässig karaktär, som fungerar som grogrund om personen ifråga råkar ut för en oförrätt, säger Ulf Åsgård.

Lotta Engelbrektson

Foto: Scanpix