Justitieministern Beatrice Ask framträder lite försiktigt med svansen mellan benen – drygt sex år efter JK:s Rapport som slog larm om ”Felaktigt dömda” – och talar om för oss att det ska bli lättare att få resning i Högsta Domstolen.

Okej Beatrice Ask – jag tänker sätta dina ord på prov och se om du menar allvar. Innan sommaren är slut kommer jag att lämna in min elfte resningsansökan vars innehåll kommer att uppfylla de juridiska kraven för resning enligt 58 kapitlet, § 2:4 i rättegångsbalken. Om allting som Justitieministern har lovat de senaste dagarna stämmer borde jag få min långt efterlängtad upprättelse drygt 20 år efter det att jag blev felaktigt anklagad för sexbrott. Ytterligare ett avslag kommer bara att bekräfta att löftet om att sänka ribban vid resning bara är ett tomt löfte eller rättare sagt – en bluff!

Förslaget, som väckte debatt, har handlat om regeringens beslut att den som anser sig vara felaktigt dömd, från och med, den 1 januari 2013 ska ha lättare att få resning. Det lovas att Riksåklagaren ska ändra sin hårda inställning till resningsansökningar och att sökande ska kunna få tillgång till allmänna rättsmedel för att anlita ett juridiskt ombud i syfte att  undersöka om resningsskäl föreligger.

Lets face it folks – även om Tomas Quick är den som fått flest resningsansökningar beviljade och jag fått flest avslag så är det fortfarande mitt namn som förknippas mest med begreppet “Resning i Högsta Domstolen” i svensk media. Efter tio avslag under 17 år, däribland ett så kallat 3/2-avslag enligt vilket två av fem justitieråd (Håstad och Lindeblad) ville bevilja resning – tror jag faktiskt att jag har dragit en hel del lärdom för att kunna bedöma det nya lagförslagets eventuella betydelse i resningsfrågor.

Givetvis är det på tiden att Justitiedepartementet har vaknat upp ur sin törnrosasömn och börjat inse att den förre justitiekanslern Göran Lambertz hade rätt när han i sin rapport hävdade att detta med felaktigt dömda personer är en bitter verklighet som man måste ta itu med. Frågan är dock om förslaget verkligen kommer att ge något gediget resultat i form av ökad rättssäkerhet för felaktigt dömda medborgare?

Betyder detta nu att framtidens Joy Rahman eller Yassar Askars slipper vända sig till journalister för att få hjälp med sina resningsutredningar? Betyder det att juristerna kommer att ta sitt ansvar och skipa rättvisa där orättvisan av en eller anledning fått härska?

Jag har, under mina tio resningsansökningar, fått rättshjälp tre gånger och det var innan detta lagförslag kom. Att jag fick detta berodde på att jag är den person som jag är – nämligen att jag stod på mig och inte gav mig. Jag baxade fram rättshjälpen rent utsagt!

Jag hade tre av Sveriges främsta försvarsadvokater till hjälp men trots den juridiska expertis som jag alltså anlitade med statskassans medel så blev jag ändå besviken på resultatet av mina ansökningar. När jag granskar dem i dag är jag 100 procent säker på att – trots att många hävdat att jag har haft starka skäl för resning – det ändå är orubblighetsprincipen som har stått i vägen för att jag skulle få upprättelse.

Det har länge funnits en stark tro bland högt uppsatta jurister i Sverige om att vi ska värna orubblighetsprincipen. Parterna i ett mål ska kunna gå vidare i tryggheten av att saken inte återupptas i framtiden.

Det låter betryggande – men när man begår så många misstag som det svenska rättsväsendet har gjort under de senaste två decennierna måste man inse att det är dags att modernisera systemet. Det är dags att inse att misstag begås och att de misstagen endast kan rättas till genom resning.

Men det handlar också om att helt enkelt ändra inställningen hos Sveriges ledande jurister och det kan endast göras genom att saken debatteras offentligt. Man ska komma i håg att det endast finns et fyrtiotal högt uppsatta jurister i Sverige som styr hela vårt rättsväsende. De byter jobb med varandra med jämna mellanrum men de är samma personer med samma inställningar, synsätt etc. Ena dagen är Anna Skarhed justitieråd och Göran Lambertz justitiekansler och nästa dag är det tvärtom. De flesta av dessa tror stenhårt på orubblighetsprincipen och det är mest därför vi inte sett fler resningar.

Det är dock inte bara orubblighetsprincipen som är problemet. Ett annat problem är inställningen hos somliga av Högsta domstolens ledamöter. När man läser den skiljeaktiga meningen som justitieråden Torgny Håstad och Ann Christine Lindeblad skrev i mitt resningsärende (HDs mål nr: Ö2575-09) och noterar deras svidande kritik mot underrätterna slås man av häpnad när man noterar att de övriga tre justitieråden stängde ögonen för felaktigheterna i domen – troligen på grund av deras besatthet av orubblighetsprincipen. Det kan inte ha handlat om någonting annat!

Många justitieråd inser att domar är felaktiga, men ändå verkar det som om de styrs av orubblighetsprincipen. Det gör att orubblighetsprincipen blir viktigare än den felaktigt dömdes rättssäkerhet och frågan är om vi vill ha ett sådant system?

Lagförslaget som kom nu är inte nytt. Justitiedepartementet började på tjänstemannanivå arbeta med förslaget redan i december 2004 men som mycket annat i justitiedepartementet rann saken ut i sanden. Frågan har diskuterats emellanåt men det har inte blivit verklighet förrän nu och om det verkligen blir verklighet återstår att se.

Att ge en dömd person rätt till ett juridiskt ombud för att kontrollera möjligheterna till resning är ett positivt steg i rätt riktning. Problemet med svårigheterna att få resning beviljad har dock ingenting med brist på juridiskt biträde att göra. Resningsinstitutionen är i stort behöv av en ansiktslyftning och för att detta ska kunna ske krävs det att man tar itu med det verkliga problem som saken handlar om – domstolarnas inställning till att undanröja lagakraftvunna domar samt den förträffliga Kungliga Svenska Orubblighetsprincipen som bland annat jag själv har varit drabbad av i nästan två decenneier.

Den dagen som fru Justitia släpper taget om sin heliga orubblighetsprincip kommer vi att se radikala förbättringar i den enskildes rättssäkerhet – och den som är oskyldigt dömd kan få en chans till upprättelse.

Foto: Eric Johannesson/Scanpix