Skip to content

Praxis som obstruktion mot ett demokratiskt beslut - straffskalan för grovt rattfylleri används inte

Fredrik Bonander
Fredrik Bonander

DEBATT. Av Fredrik Bonander - filosofie doktor i statskunskap och nämndeman i Norrköpings tingsrätt

Idag agerar Högsta domstolen i princip som om riksdagens beslut om en vidgning och nyansering av straffskalan för grovt rattfylleri aldrig inträffat. Riksdagen beslutade genom regeringens proposition 1993/94:44 att höja det maximala straffet för grovt rattfylleri till två år. Riksdagen menade att det höjda maximala straffet skulle ge upphov till en mer nyanserad straffskala och att: ”Genom en höjning av straffmaximum för grovt rattfylleri skulle straffskalan för detta brott komma i bättre samklang med straffskalorna för andra, i straffhänseende, jämförbara brott”.

Det finns alltså ingen tvekan om att lagstiftarens avsikt har varit att höja straffen. I förarbetena finns också resonemang om att översta delen av straffskalan ska användas för de fall som har ett exceptionellt straffvärde. Det är alltså meningen att övre delen av straffskalan ska gå att använda.

Martin Borgekes genomgång i ”Studier rörande påföljdspraxis” visar att standardpåföljden idag är 1 månads fängelse och att strafftiden kan sträcka sig uppåt 3 månader i vissa fall. Längre straff än 3 månaders fängelse döms ibland ut för grovt rattfylleri men då handlar det uteslutande om fall där det utdöms ansvar för mer än ett brott. Ett sådant exempel är när det döms till ansvar för både grovt rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik vilket ofta ger ett sammanlagt straffvärde om 6 månaders fängelse. I praktiken döms det som mest ut tre månaders fängelse för enbart grovt rattfylleri. Sverige har med andra ord ett system för att utdöma straff efter grovt rattfylleri med en lagfäst maximal tid om två år men där endast 12,5 procent av straffskalan används. Riksdagens avsikt att straffskalan skulle nyanseras har därmed inte förverkligats.

Sedan 1994 har Högsta domstolen avgjort flera mål rörande grovt rattfylleri (se t.ex. Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) 1999 s.9, NJA 2000 s.17 NJA 2002 s.653). Flera av domarna avhandlar dock rattfylleri tillsammans med andra brott och på grund av detta kommer inte principfrågan om normalstraff i förgrunden på det sätt som är intressant med tanke på reformen 1994. I NJA 2002 s. 653 tar dock Högsta domstolen upp ett renodlat fall av grovt rattfylleri och resonerar där om normalstraffet. Högsta domstolen gör här bedömningen att ”Gärningen får ses som ett grovt rattfylleribrott av normalgraden och ha ett straffvärde om fängelse en månad”.

Jag ser två invändningar mot Högsta domstolens bedömning och dess val av mål. För det första bör inte normalstraffet ligga kvar på en månads fängelse när riksdagen aviserat en önskan om mer nyanserade och strängare straff. En nyansering nedåt i straffskalan i kombination med en presumtion för fängelse kan endast åstadkommas om normalstraffet flyttas uppåt. Två till tre månaders fängelse skulle därför vara ett lämpligt normalstraff. För det andra bör Högsta domstolen även ta upp mål av extraordinär karaktär när de etablerar praxis för att visa exempel på hur hela straffskalan kan användas.

En nyanserad straffskala som inkluderar också den övre halvan för brott av exceptionell karaktär måste innebära att det relativt ofta döms ut straff om 6-8 månaders fängelse när det förekommer olika former av försvårande omständigheter. Det är i och för sig så att denna process är beroende av att mål överklagas till Högsta domstolen. Därmed faller ansvaret på flera aktörer, exempelvis Riksåklagaren. Det kan därmed vara en olycklig tillfällighet att inte fler mål som innehåller försvårande omständigheter tagits upp av Högsta domstolen. Eftersom både hovrätter och tingsrätter är lojala mot praxis åstadkommer dock de mål Högsta domstolens hittills tagit upp snarare en strömlinjeformning i de lägre regionerna av straffskalan istället för en nyansering. 

Man kan konstatera att Högsta domstolen i domskälen inte lägger någon vikt vid frågan om en dubblering av det maximala straffet borde innebära att också normalstraffet höjs. Det är som om gammal praxis väger tyngre än den nya lagstiftningen och därmed riksdagens intentioner. Som vi ser agerar Högsta domstolen i princip som om riksdagens beslut aldrig inträffat, i alla fall inte i straffmätningshänseende. Personer inom rättsväsendet menar att detta beror på Högsta domstolens tolkning av ett specifikt stycke i den proposition som föregick reformen 1994:

”Sänkningen av gränsvärdet bör [...] inte medföra den konsekvensen att längre fängelsestraff än idag automatiskt utmäts vid alkoholhalter som ligger på 1,5 promille och därutöver. Avsikten är således inte att, utöver vad som kan följa av den nyansering som vidgningen av straffskalan ger, påverka den idag tillämpade straffmätningen vid vad som kan sägas utgöra normala fall av grovt rattfylleri där promillehalten motsvarar dagens gränsvärde eller strax därutöver” (prop. 1993/94:44 s.29).

Eftersom Högsta domstolen inte ändrat praxis verkar domstolen tolka detta stycke som någon form av instruktion för att behålla normalstraffet på samma nivå som innan reformen. Men så bör texten inte tolkas. I reformen 1994 skärptes inte bara straffet för grovt rattfylleri, gränsen för vad som betraktades som grovt rattfylleri sänktes också från 1,5 till 1,0 promille. Det Riksdagen uttalar i citatet är att det nya straffvärdet inte automatiskt ska vara högre vid fall av grovt rattfylleri som ligger på eller strax över den gamla gränsen på 1,5 promille.

Det som egentligen sägs är alltså att promillehalten inte i sig är en försvårande omständighet vid straffmätning så länge som den håller sig på cirka 1,0-1,7 promille. Om promillehalten däremot är mycket högre än 1,5 promille kan också promillehalten utgöra en försvårande omständighet. Om man tar bort den bisats Riksdagen har skjutit in blir Högsta domstolens tolkning rimlig ”Avsikten är således inte […] att påverka den idag tillämpade straffmätningen vid vad som kan sägas utgöra normala fall”. Bisatsen ger dock meningen motsatt innebörd och i själva verket uttalar sig därför Riksdagen i rakt motsatt riktning, nämligen att avsikten är den att nyanseringen och vidgningen av straffskalan ska påverka straffmätningen. Citatet är alltså ett argument för att normalstraffet ska höjas. 

I proposition 1993/94:44 förs aldrig något utförligt resonemang om normalstraffet. Därför är det svårt att helt och hållet veta om avsikten var att en höjning av normalstraffet skulle komma till stånd, även om det finns goda argument för att så var fallet. Vad som är helt klart är dock att Riksdagen avsåg att straffskalan skulle nyanseras och att den övre halvan skulle användas vid exceptionella fall. Om nu Högsta domstolen vidhåller att normalstraffet ska vara så pass lågt som en månad så åligger i varje fall ett stort ansvar på Högsta domstolen att utveckla praxis så en nyansering av straffskalan ska kunna komma till stånd, och den övre delen av straffskalan ska kunna komma till användning trots det förhållandevis låga normalstraffet. Detta bör i så fall ske genom att straffet för grovt rattfylleri ökar påtagligt för varje försvårande omständighet som finns i respektive mål.

Varför skiljer sig Högsta domstolens tolkning så avsevärt från den avsikt som uttalas i förarbetena? Jag ser två möjligheter. Antingen har Högsta domstolen tolkat texten fel eller så utnyttjas den otydligheten som texten ger för att döma i enlighet med tidigare praxis. Oavsett förklaring så utgör rättstillämpningen de facto en obstruktion av ett demokratiskt fattat beslut. Propositioner och andra förarbeten utgör viktiga rättskällor och används av domstolarna för att utröna avsikten med en viss lagändring. När det gäller straffet för grovt rattfylleri har lagstiftarens vilja dock inte fått genomslag i praxis. Jag ser fram emot att bevittna hur Högsta domstolen framgent omprövar praxis så att hela straffskalan kommer till användning.

 

Fredrik Bonander

Filosofie doktor i statskunskap och nämndeman i Norrköpings tingsrätt

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt