"Hög densitet i heta HD-domar om skadestånd och rättegångskostnader"
Av Clarence Crafoord, VD Centrum för rättvisa
I två färska domar klargör Högsta domstolen att enskilda som drabbas av långsam handläggning i svenska domstolar ska ha rätt till ordentliga skadestånd och att rättegångskostnadsriskerna ska minimeras för enskilda i mål om fri- och rättigheter.
Fallen handlar om ett aktiebolag och två privatpersoner som alla hade drabbats av orimligt långa väntetider i svenska domstolar. När de krävde skadestånd av staten för den långsamma handläggningen ledde domstolsprocesserna till 60 procents höjning av skadeståndet till aktiebolaget, samt 80 respektive 100 procents höjning av skadestånden till de båda privatpersonerna, jämfört med vad Justitiekanslern ursprungligen hade tillerkänt dem.
Men domarna handlar om mycket mer än långsam handläggning i domstolarna och storleken på skadestånden till dem som drabbas. HD markerar till exempel tydligt en frigörelse från Europadomstolen och dess praxis.
Även om fallen tar sin utgångspunkt i att rätten till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen hade kränkts är HD noga med att betona att det ideella skadestånd som döms ut utan stöd i lag är en rättsföljd som vilar på nationell rätt.
När skadeståndet döms ut är det alltså inte fråga om att tillämpa Europakonventionen. HD konstaterar istället att en rättighetskränkning som sådan utgör en skadeståndsrättslig ansvarsgrund. Detta är ett intressant besked bland annat i den pågående diskussionen om var gränsen ska gå för skadeståndsansvar vid kränkningar av rättigheterna i regeringsformen.
HD skriver också att tidsutdräkten kan anses självförvållad såvitt avser tiden efter det att förtur borde ha begärts. Det gäller alltså att försöka begära förtur när ett mål har dragit ut på tiden för att inte riskera att gå miste om möjlighet till skadestånd.
Ett annat exempel på frigörelse från Europadomstolens praxis är att HD menar att det vid längre dröjsmål i regel kan finnas anledning att räkna med en i viss mån avtagande kränkningseffekt. Detta finns det inget stöd för i Europadomstolens praxis. Det torde ligga minst lika nära till hands att se på saken tvärtom – det vill säga att ju längre dröjsmålet är desto starkare blir kränkningseffekten.
Men de principiellt sett viktigaste budskapen ger HD i sina resonemang kring rättegångskostnader. HD betonar att enskilda som beslutar sig för att driva en process mot staten i fråga om rättighetskränkningar inte ska tvingas till försiktiga yrkanden på grund av oro för rättegångskostnader. Det är ett besked som får stor betydelse för de praktiska möjligheterna för människor i vårt land att ta tillvara sina rättigheter.
Men motiveringen är lika intressant. HD konstaterar i det ena fallet att om den förfördelade har haft fog för att föra talan måste rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader inte sällan ”modifieras för att ett visst säkerhetsavstånd ska hållas till vad som kan anses vara ett konventionsbrott”.
I det andra fallet skriver HD att det är ”självklart att det svenska rättsmedelssystemet med en viss marginal ska leva upp till kravet på effektivt rättsmedel i Europakonventionen”.
I detta sammanhang kan det vara intressant att notera hur HD formulerat sig i andra fall om kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen på senare år.
När pingstpastorn Åke Greens yttrande- och religionsfrihet bedömdes 2005, i samband med att han åtalats för hets mot folkgrupp efter att ha yttrat sig synnerligen nedsättande om homosexualitet, skrev HD att en fällande dom mot honom ”sannolikt” skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen – och Green friades.
Men när HD prövade två fall om det svenska systemet med skattetillägg häromåret skrev HD att det saknades ”klart stöd” i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis för att skattetilläggen skulle anses stå i strid med Europakonventionen.
Nu skriver alltså HD att vi i Sverige ska ha ”säkerhetsavstånd” och ”marginal” till vad som kan vara ett brott mot Europakonventionen. Och det ligger helt i linje med det faktum att Europakonventionen utgör ett minimiskydd för medborgarna och inget annat. Eller som Johan Munck formulerade sig för mer än tio år sedan, i fråga om det svenska systemet med skattetillägg: Det är här som eljest otillfredsställande om vi skall balansera på det tillåtnas gräns.
4 comments
Ordentliga skadestånd? Nåja. Det blev en spottstyver som knappast vare sig ersätter skadan eller avskräcker rätten från framtida senfärdighet. För de flesta av oss vore det knappast värt besväret och tidsåtgången att processa i åratal för att få ett sådant skadestånd.
Men det var ju bra att han slapp betala rättegångskostnaderna.
Inkonsekvensen i motiveringarna visar väl bara att vi i Sverige inte har en "riktig" konstitutionell rätt. När statens fiskala intressen står på spel räcker det inte med ett sannolikt brott mot konventionen utan då skall det vara "uppenbart" och det säkerhetsavstånd som är motiverat gäller i det fallet till förmån för lagstiftaren och inte den enskilde.
Det känns ju bra det här att vi kan göra gällande våra civila rättigheter under förutsättning att ............ o.s.v., o.s.v. och sedan följer en snittslad bana full av undantag, gränsdragningar, prövningar i olika instanser under flera år och om man sedan i bästa fall efter 4-5 år sedan har lite tur så får man beskedet att man kan kvitta rättegångskostnaderna samtidigt, som man får en spottstyver i skadestånd, och dessutom får se sitt egentliga ärende, den civila rättigheten bli helt kväst hos våra myndigheter.
Jag tycker att vi får tacka alla Sveriges rättshaverister, som orkar driva sina konstitutionella ärenden upp till högsta instans och helt enkelt börja uppskatta den samhällsnytta de medför efter deras minst sagt självutplånande kamp för att till slut få rätt och till slut få till det där vägledande prejudikatet som behövs. Som läget är nu i Sverige år 2012 så har olika tjänstemän på myndigheter som klagar på rättshaverister minst sagt "taskig timing". Rättshaveristen har nämligen blivit trendig och har upphöjts till hjältestatus. Idag är det tufft att ha en släng av ett rättshaveristiskt drag och våga säga sin mening. Framförallt så är detta sunt och nyttigt i en rättsstat.
Det skulle vara intressant att börja följa upp hur många ärenden, som helt enkelt kväses i Sverige, dvs. hur många ärenden som medvetet eller omedvetet glöms bort av våra myndigheter. Jag tar gärna del av ett kommande Uppdrag Gransknings-reportage med dold kamera för att se hur de ansvariga resonerar i just dessa ärenden på våra myndigheter och vad som är den egentliga orsaken till just detta agerande i olika fall. Jag tror inte att det är en ren penningfråga, utan att denna fråga i grund och botten beror på andra faktorer och tyvärr ibland om partiskhet, intressebindningar och ren korruption. Det är oerhört viktigt för samhället att man tar tag i det här och reder upp detta.
Du Clarence Craaford och Gunnar Strömmer ska för övrigt ha ett stort tack för att ni fått till en nydaning i Sverige och att de konstitutionella frågorna har uppmärksammats.
Ja, vingligt är det. Å ena sidan goda marginaler, å andra sidan i dikesrenen så paragraferna yr. Nja . . . justitierådens stringens imponerar inte.
Det torde vara en moralisk självklarhet att HD med goda marginaler följer Europakonventionen och dess prejudikat . . . men det är det sannerligen inte.
Skriv ny kommentar