Den här veckan har vi hållit barnadop enligt svensk grundlag. Ett lika ovillkorligt som konstitutionellt krav är att barnet ska döpas och uppfostras inom riket i den rena evangeliska läran såsom den är angiven i den oförändrade Augsburgiska bekännelsen.

Om du nu händelsevis inte är bekant med detta fundament inom svensk konstitutionell rätt så kan denna bekännelse, kort och sammanfattningsvis, sägas vara ett politiskt dokument som tillkom i samband med att den tysk-romeske kejsaren Karl V sammankallade en riksdag i Augsburg år 1530 – alltså redan 14 år innan Gustav Vasa hade förvandlat Sverige till ett arvfurstendöme.

Knappt 300 år senare, år 1810, skrevs den successionsordning som ännu idag är svensk grundlag. Redan av ingressen framgår att den som bestiger tronen äger rätt att styra riket. Hur detta förhåller sig till regeringsformens bestämmelse om att det i själva verket är regeringen som styr riket är paradoxalt nog lika motsägelsefullt som självklart. Uppenbarligen till och med oviktigt. Två grundlagar som krockar med varandra – vad gör väl det när alla är rörande överens om hur det egentligen ska vara.

Således var veckans konstitutionella dop av lilla prinsessan Estelle bara den senaste kronan på verket inom ramen för en av Sveriges mest seglivade författningar någonsin. Kollektiv hänryckning och folkmassornas extas gjorde att medierna pratade mer om de kvinnliga dopgästernas klänningar än om våra grundlagar och vårt statsskick. Dramaturgins allra mest elementära regler om identifikation och karaktärsfördjupning fick oss därför att känna att det är ”vår” prinsessa och att ”vi” är en del av allt detta hänförande och förtrollande vackra.

Pompa och ståt, traditioner och kunglig glans som förgyller vår tillvaro – dessutom med fullt stöd i grundlagen. Givetvis! Därför har vi också överseende med att en av Sveriges fyra grundlagar enbart gäller fyra nu levande personer. Frågan är i varje fall tillräckligt harmlös för att de kvinnliga dopgästernas klänningar ska vara viktigare än grundlagen. Kanske är det lika harmlöst som att Skatteverkets rättslige expert, Lars Tegenfeldt, nyligen gick ut i Dagens Juridik och berättade att Skatteverket medvetet bryter mot namnlagen när man låter prinsessan Estelle slippa bära efternamn i folkbokföringen.

Finns det då någon situation som inte är lika harmlös – som rent av skulle kunna bli riktigt knepig att lösa rättsligt när det gäller de skrivna och oskrivna lagar som gäller medlemmar av kungahuset? Kungens straffrättsliga immunitet har ju som bekant, lyckligtvis, aldrig behövt aktualiseras. Förra året inträffade dock någonting som skulle kunna tjäna som exempel på hur den här typen av särlagstiftning kan ställas på sin spets.

För första gången i modern historia så anklagade då hovet en medborgare för högmålsbrott. Detta skedde när drottning Silvia hade stukat foten i New York i samband med att hon försökte fly från en svensk pressfotograf på allmän plats. Incidenten visade sig dock vara betydligt allvarligare juridiskt än den var ortopediskt. För medan drottningens konvalescenstid blev ett par veckor så skulle hennes angripare, alltså fotografen, kunna få upp till sex års fängelse för det högmålsbrott som han anklagades för.

Den som ofredar ”medlem av konungahuset” kan nämligen enligt brottsbalken dömas till ett sex gånger så långt straff som när den ofredade råkar vara en vanlig medborgare. När hovets presstalesman Bertil Ternert, omedelbart efter händelsen, gick ut i media och hävdade att drottningen hade blivit utsatt för ”ett ofredande enligt svensk lagstiftning”, någonting som senare togs tillbaka, så var det alltså en betydligt allvarligare anklagelse än han möjligtvis själv insåg just då. Med tanke på straffvärdet så var brottet alltså lika allvarligt som till exempel en våldtäkt mot en vanlig medborgare.

Givetvis resulterade detta varken i någon brottsmisstanke eller ens en förundersökning – trots att det handlade om ett så pass allvarligt brott som dessutom träffas av bestämmelserna om allmänt åtal. Orsaken var enkel: Den här gången hade hovet fel. Att fotografera på allmän plats är inte straffbart vare sig i Sverige eller i USA.

Händelsen visar dock att svensk åklagare och domstol mycket väl skulle kunna bli tvungna att förhålla sig till den här typen av särlagstiftning i en rent praktisk mening – till exempel om ett ogenomtänkt och dumt skämt mot kungen skulle nå upp till gränsen för ofredande . Och då handlar det ju inte längre om någon harmlös grundlag från 1810 utan om konkreta lagbestämmelser som ska tillämpas mot någon av kött och blod.

Det är ingen överdrift att påstå att en sådan rättegång skulle få stor uppmärksamhet. Jag är dock långt ifrån lika säker på att medborgarna skulle acceptera att den olycklige person som stod inför skranket skulle få ett sex gånger så strängt straff som om målsäganden hade varit en vanlig medborgare. För är det någonting som ligger det svenska folket lika varmt om hjärtat som sitt kungahus så är det principen om allas likhet inför lagen. Även denna finns för övrigt inskriven i svensk grundlag - dock inte i just successionsordningen.