Assange: Gårdagens avgörande var av intresse inte därför att det tar ställning till det svenska rättsväsendet och den svenska sexualbrottslagstiftningen och heller inte därför att Assange har kopplingar till Wikileaks utan därför att det utgör ett led i en process som vi kan se som ett diagnostiskt test på hur principen om ömsesidigt erkännande mellan länder står sig.
Igår meddelade The Supreme Court i London sitt avgörande i målet rörande Julian Assange. Med fem röster mot två fann Supreme Court att Assanges överklagande skulle avslås och att han följaktligen ska överlämnas till Sverige.
Beslutet måste – mot bakgrund av det regelverk som finns – sägas vara mycket väntat. Eftersom diskussionen om Assange, den svenska lagstiftningen och svenska myndigheters agerande har varit ganska yvig (understatement) finns det här skäl att påminna om vad beslutet egentligen handlar om. Och för att kunna förstå det måste man känna till de regler som finns.
År 2002 (efter i detta sammanhang mycket snabba förhandlingar inom EU där 9/11-händelserna spelade in) beslutade EU:s medlemsstater att sinsemellan ersätta ordningen med utlämning med ett nytt institut – den europeiska arresteringsordern som kan användas för att få misstänkta och dömda personer överlämnade från en stat till en annan. Utlämning blev kort och gott överlämnande.
Reglerna om den europeiska arresteringsordern var de första som byggde på principen om ömsesidigt erkännande. Principen – som nu utgör en fast grundprincip för det straffrättsliga samarbetet – innebär i korthet att medlemsstaterna som huvudregel ska godta och verkställa varandras beslut och därmed även godta de skillnader som finns mellan straffrätten i medlemsstater.
I det här fallet handlar det litet förenklat uttryckt om att Sverige har fattat ett häktningsbeslut som genom en arresteringsorder har skickats över till Storbritannien för erkännande och verkställighet (och verkställighet innebär alltså i det här sammanhanget att Assange skickas till Sverige).
I praktiken innebar övergången från utlämning till överlämnande (baserat på principen om ömsesidigt erkännande) framför allt:
- att förfarandet ”förrättsligades” (för Sveriges del innebar det att man gick från regeringen till domstolarna som beslutande instans), och
- att möjligheterna att vägra (det vill säga att inte överlämna) begränsades.
Principen om ömsesidigt erkännande (och reglerna om arresteringsordern) innebär emellertid inte att medlemsstaterna har kommit överens om att alltid erkänna och verkställa varandras beslut. Det finns fortfarande vissa möjligheter att vägra, men de är betydligt färre än tidigare.
Tidigare fordrades till exempel mer eller mindre generellt att kravet på dubbel straffbarhet var uppfyllt, det vill säga om Sverige begärde utlämning (som det då hette) från Storbritannien för ett brott, så utlämnades personen bara om gärningen var straffbar också i Storbritannien.
Enligt det nya systemet avskaffas detta krav för en lång rad brottstyper, bland annat terrorism, människohandel, korruption, penningtvätt, IT-brottslighet, våldtäkt, mordbrand och sabotage, under förutsättning att gärningen har minst tre år i straffskalan i den stat som utfärdar arresteringsordern (här Sverige).
Tillämpat på det här fallet kan noteras att åtminstone en av åtalspunkterna (våldtäkt, mindre allvarlig) kan leda till upp till fyra års fängelse, och med ett häktningsbeslut i ryggen är då den absoluta huvudregeln att Storbritannien har att efterkomma arresteringsordern. Som huvudregel ska överlämnande dessutom ske inom 60 eller maximalt 90 dagar. Som alla känner till har emellertid processen tagit betydligt längre tid. Vad är det då man har ägnat denna tid åt?
Ja, i gårdagens avgörande har Supreme Court i princip bara prövat om den svenska åklagaren överhuvudtaget varit behörig att utfärda en arresteringsorder. Från Assanges sida har gjorts gällande att en arresteringsorder måste utfärdas av en domstol, av en domare eller motsvarande. Supreme Court fann emellertid – med fem röster mot två – att åklagaren varit behörig att utfärda en arresteringsorder. Utan att ens behöva spetsa till det kan sägas att detta är precis vad alla seriösa bedömare har sagt allt sedan frågan aktualiserades för första gången.
Tidigare i processen har också andra frågor prövats, bland annat om man kan få någon överlämnad utan att åtal är väckt (vilket nog också framstått som närmast självklart). Sammantaget har det framstått som relativt klart att Assange, enligt det regelverk som gäller, ska överlämnas.
Just därför att frågan om överlämnande har framstått som relativt enkel har emellertid utgången varit av intresse. Om Supreme Court hade kommit till slutsatsen att Assange inte skulle överlämnas hade detta kunnat leda till stora besvär för det framtida straffrättsliga samarbetet inom EU. Ett sådan beslut hade nämligen visat att tanken på ömsesidigt erkännande – som enligt Lissabonfördraget är den grundprincip som det straffrättsliga samarbetet ska byggas kring – inte fungerar ens i relativt enkla fall. Hur stora besvären skulle ha blivit beror litet på hur beslutet skulle ha motiverats.
Också med utgångspunkt i att överlämande beviljades av Supreme Court väcker emellertid processen viktiga frågor om det straffrättsliga samarbetet inom EU.
Samarbetet bygger, som ovan nämnts, på principen om ömsesidigt erkännande, det vill säga att man som huvudregel ska erkänna och verkställa varandras beslut. Denna princip bygger i sin tur på att man har tillit till varandras rättssystem: vi kan verkställa beslut från andra medlemsstater just därför att vi litar på att de är rimliga och har kommit till på ett korrekt sätt.
Processen i Storbritannien visar emellertid (liksom den diskussion som fördes i Sverige runt det så kallade Calle Jonsson-ärendet) att denna tillit kanske inte är så stark som EU-lagstiftaren har förutsatt. Kanske borde vi ställa oss frågan om inte överbyggnaden har utvecklats snabbare än grunden och om vi kanske i viss utsträckning har försökt pressa fram – och bygga på – en tillit som i grunden finns bara delvis.
Sammantaget kan sägas att gårdagens avgörande är av intresse inte därför att det tar ställning till det svenska rättsväsendet och den svenska sexualbrottslagstiftningen (det gör det inte och, nej - Sverige sticker inte ut särskilt mycket i detta sammanhang) och heller inte därför att Assange har kopplingar till Wikileaks (om man inte tror på konspirationsteorier är det naturligtvis inget konstigt i att en person som gjort något berömvärt i ett sammanhang kan misstänkas för att ha begått brott i ett annat sammanhang), utan därför att det utgör ett led i en process som vi kan se som ett diagnostiskt test på hur principen om ömsesidigt erkännande står sig som grundbult för det straffrättsliga samarbetet.
13 comments
"Sammantaget kan sägas att gårdagens avgörande är av intresse inte därför att det tar ställning till det svenska rättsväsendet och den svenska sexualbrottslagstiftningen (det gör det inte och, nej - Sverige sticker inte ut särskilt mycket i detta sammanhang) och heller inte därför att Assange har kopplingar till Wikileaks (om man inte tror på konspirationsteorier är det naturligtvis inget konstigt i att en person som gjort något berömvärt i ett sammanhang kan misstänkas för att ha begått brott i ett annat sammanhang), utan därför att det utgör ett led i en process som vi kan se som ett diagnostiskt test på hur principen om ömsesidigt erkännande står sig som grundbult för det straffrättsliga samarbetet."
Nja, det är definitivt första och enda gången som en svensk åklagare återupptagit en förundersökning som en annan åklagare lagt ner med motiveringen att gärningen inte utgör brott och därefter (rimligen med tämligen oförändrad bevisning) underlåtit att förhöra en utländsk misstänkt och sedan sänt en europeisk arresteringsorder istället för att utnyttja möjligheten till polissamarbete för att förhöra den misstänkte och sedan lagt ner åtskilliga miljoner för att få genom denna arresteringsorder.
Att avfärda misstänkar om att detta inte är en slump som konspirationsteorier känns konstigt för mig i alla fall.
Hur går det ihop att du skriver
"- att förfarandet ”förrättsligades” (för Sveriges del innebar det att man gick från regeringen till domstolarna som beslutande instans),"
och sedan
"...– att åklagaren varit behörig att utfärda en arresteringsorder. Utan att ens behöva spetsa till det kan sägas att detta är precis vad alla seriösa bedömare har sagt allt sedan frågan aktualiserades för första gången."
Du säger själv att det är en domstol som ska fatta beslutet och sedan säger att alla som är seriösa (vilket tydligen de två skiljaktiga i Supreme Court inte är) anser att åklagaren är behörig.
Sen finns det ju faktiskt ett avgörande från Europadomstolen om ungefär samma fråga. En svensk åklagare fattade beslut om häktning, Sverige tyckte att åklagaren hade "domardräkt" men fälldes i Europadomstolen och därefter är det bara domare som kan häkta. Även om det är ett annat beslut så är det ju samma fråga, alltså om domstol i lagtexten är utbytbart mot åklagare.
Vad gäller frågan om åtal så undrar jag också hur den kan ha varit självklar. Lagtexten stadgar tydligt att den som överlämnas ska vara dömd eller åtalad, detta anses nu eventuellt (oklart om de engelska domstolarna förstått skillnaderna) vara likställt med misstänkt. Det kanske teleologiskt kan stämmas, men att misstänkt = åtalad är väl knappast självklart?
Fallet är trots allt unikt från första början, dels att en åklagare har fallet men beslutar att lägga ner utredningen. sedan att man inte initialt precis Julian Assange erbjöd genomför ett första förhör i England och sedan utifrån vad detta förhör ger för bild av händelseförloppet bedömmer om personen ska begäras utlämnad.
Klart är att uppgift står mot uppgift precis som i flertalet liknande mål. Borgströms agerande bör också ifrågasättas eftersom det i slutänden handlar om bevisvärdering.
Det är till och med så att både kvinnorna och JA är i stort sett överens om vad som hänt. Däremot så finns det (åtminstonde från häktningspromemorian och vad som är känt) inget stöd för åklagarens anklagelser. Ett skäl till att EAW ska gälla är att åklagaren i sverige anses neutral. I det här fallet så har hon varit allt annat än neutral och det verkar som om hon dessutom fabricerar anklagelser (eftersom de inte bygger på vad kvinnorna och vittnen berättat i förhör enl häktningspromemorian). Att åklagaren sedan tidigare offentligt gett uttryck för att man bör straffa anklagade där bevisen inte håller för åtal genom att hålla de häktade visar tydligt på hennes partiskhet i liknande mål.
Delar helt din uppfattning, men vill understryka att åklagare i Sverige inte är neutrala, inte i praktiken i alla fall. Visserligen har de att förhålla sig objektiv till omständigheter och fakta i en utredning, men det bygger på att åklagarna har kompetens och utbildning att tillämpa objektivitet. Det har dom inte, det framgår helt klart i alldeles för många åtal i Sverige. Dessutom, i dag råder den rättsosäkra tankevurpan och systematiskt felet i svenska domstolar att de antar utredningarna av åklagare vara just neutrala och objektiva.
Det är kanske mot den bakgrund och insikt Assange är livrädd att bli överlämnad till Sverige i kombination med att han, väl fälld i Sverige, kan överlämnas till USA.
Det enda positiva i den här soppan är att bristerna i det svenska rättssytemet exponeras. Tyvärr så verkar både jurister och politiker reagera som en 4'a åring i trotsåldern. De säger, vi har rätt, världen har fel. Vi har världens bästa rättssytem (och det är t.o.m så bra att det inte kan göras bättre). Åsikten är att Assange misskrediterar det svenska rättssytemet medans i verkligheten så lyckas rättssystemet alldeles utmärkt att misskreditera sig själva.
En annan yrkeskår som också misskrediterar sig själva är journalistkåren. Sämre journalistiskt arbete än det som rör Assangefallet får man leta efter. Minst 9 av 10 artiklar om fallet är både grovt felaktiga faktamässigt och dessutom väldigt partiska.
Håll med om att det är lite absurt att en åklagare i ett land ska kunna tvinga ett annat land att hålla en person inlåst på obestämd tid genom att hårdnackat vägra förhöra honom. Speciellt absurt blir det när det är helt klart att caset är så svagt att det inte på långa vägar räcker till åtal.
Och har åklagare Ny förvägrat Assange förhör i snart två år i England så finns det ingen anledning att betvivla att hon är kapabel att rulla tummarna i minst två år till - för i Sverige finns det unikt nog ingen begränsning för hur länge en person kan sitta inburad utan kontakt med yttervärlden i väntan på förhör, något som Assange är mycket väl medveten om, och något som inom parentes renderat Sverige en försmädlig prickning av EUs tortyrkommission.
Intressant i sammanhanget är också att åklagare Ny faktiskt uttryckligen sagt sig vilja förändra systemet i en än mer repressiv riktning, så att även helt oskyldigt anklagade ska hållas inburade så länge åklagaren önskar. Det är nog faktiskt alldeles utmärkt att Sveriges rättssäkerhet ifrågasätts av utlandet.
"Tidigare i processen har också andra frågor prövats, bland annat om man kan få någon överlämnad utan att åtal är väckt (vilket nog också framstått som närmast självklart). "
I arresteringsorderns artikel 1, punkt 1 står att läsa:
"Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgö-
rande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan
medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för
lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en
annan frihetsberövande åtgärd."
"Lagföring" betyder "åtal" på juridiskt språk. Motsvarande lydelse i den engelska texten är "for the purposes of conducting a criminal prosecution".
Det är väl ändå självklart att man ska följa lagtexten?
. . . ska Assange i detta skedet förhöras eller åtalas i Sverige? Om han skall förhöras så omfattas han inte av texten du hänvisar till.
David N . . . jag glömde att tillägga att det inte alls är självklart att man skall utelämnas om beslutet endast gäller förhör.
Det är självklart att han INTE ska utlämnas, vilket var min poäng.
... ok. Missförstod din poäng.
Skriv ny kommentar