Skip to content

"Assange visar att tilliten mellan staterna kanske inte är så stark som EU-lagstiftaren har förutsatt"

Petter Asp, professor i straffrätt
Petter Asp, professor i straffrätt

DEBATT - av Petter Asp, professor i straffrätt vid Stockholms universitet

Assange: Gårdagens avgörande var av intresse inte därför att det tar ställning till det svenska rättsväsendet och den svenska sexualbrottslagstiftningen och heller inte därför att Assange har kopplingar till Wikileaks utan därför att det utgör ett led i en process som vi kan se som ett diagnostiskt test på hur principen om ömsesidigt erkännande mellan länder står sig.

Igår meddelade The Supreme Court i London sitt avgörande i målet rörande Julian Assange. Med fem röster mot två fann Supreme Court att Assanges överklagande skulle avslås och att han följaktligen ska överlämnas till Sverige.

Beslutet måste – mot bakgrund av det regelverk som finns – sägas vara mycket väntat. Eftersom diskussionen om Assange, den svenska lagstiftningen och svenska myndigheters agerande har varit ganska yvig (understatement) finns det här skäl att påminna om vad beslutet egentligen handlar om. Och för att kunna förstå det måste man känna till de regler som finns.

År 2002 (efter i detta sammanhang mycket snabba förhandlingar inom EU där 9/11-händelserna spelade in) beslutade EU:s medlemsstater att sinsemellan ersätta ordningen med utlämning med ett nytt institut – den europeiska arresteringsordern som kan användas för att få misstänkta och dömda personer överlämnade från en stat till en annan. Utlämning blev kort och gott överlämnande.

Reglerna om den europeiska arresteringsordern var de första som byggde på principen om ömsesidigt erkännande. Principen – som nu utgör en fast grundprincip för det straffrättsliga samarbetet – innebär i korthet att medlemsstaterna som huvudregel ska godta och verkställa varandras beslut och därmed även godta de skillnader som finns mellan straffrätten i medlemsstater.

I det här fallet handlar det litet förenklat uttryckt om att Sverige har fattat ett häktningsbeslut som genom en arresteringsorder har skickats över till Storbritannien för erkännande och verkställighet (och verkställighet innebär alltså i det här sammanhanget att Assange skickas till Sverige).

I praktiken innebar övergången från utlämning till överlämnande (baserat på principen om ömsesidigt erkännande) framför allt:

- att förfarandet ”förrättsligades” (för Sveriges del innebar det att man gick från regeringen till domstolarna som beslutande instans), och

- att möjligheterna att vägra (det vill säga att inte överlämna) begränsades.

Principen om ömsesidigt erkännande (och reglerna om arresteringsordern) innebär emellertid inte att medlemsstaterna har kommit överens om att alltid erkänna och verkställa varandras beslut. Det finns fortfarande vissa möjligheter att vägra, men de är betydligt färre än tidigare.

Tidigare fordrades till exempel mer eller mindre generellt att kravet på dubbel straffbarhet var uppfyllt, det vill säga om Sverige begärde utlämning (som det då hette) från Storbritannien   för ett brott, så utlämnades personen bara om gärningen var straffbar också i Storbritannien.

Enligt det nya systemet avskaffas detta krav för en lång rad brottstyper,  bland annat terrorism, människohandel, korruption, penningtvätt, IT-brottslighet, våldtäkt, mordbrand och sabotage, under förutsättning att gärningen har minst tre år i straffskalan i den stat som utfärdar arresteringsordern (här Sverige).

Tillämpat på det här fallet kan noteras att åtminstone en av åtalspunkterna (våldtäkt, mindre allvarlig) kan leda till upp till fyra års fängelse, och med ett häktningsbeslut i ryggen är då den absoluta huvudregeln att Storbritannien har att efterkomma arresteringsordern. Som huvudregel ska överlämnande dessutom ske inom 60 eller maximalt 90 dagar. Som alla känner till har emellertid processen tagit betydligt längre tid. Vad är det då man har ägnat denna tid åt?

Ja, i gårdagens avgörande har Supreme Court i princip bara prövat om den svenska åklagaren överhuvudtaget varit behörig att utfärda en arresteringsorder. Från Assanges sida har gjorts gällande att en arresteringsorder måste utfärdas av en domstol, av en domare eller motsvarande. Supreme Court fann emellertid – med fem röster mot två – att åklagaren varit behörig att utfärda en arresteringsorder. Utan att ens behöva spetsa till det kan sägas att detta är precis vad alla seriösa bedömare har sagt allt sedan frågan aktualiserades för första gången.

Tidigare i processen har också andra frågor prövats, bland annat om man kan få någon överlämnad utan att åtal är väckt (vilket nog också framstått som närmast självklart). Sammantaget har det framstått som relativt klart att Assange, enligt det regelverk som gäller, ska överlämnas.

Just därför att frågan om överlämnande har framstått som relativt enkel har emellertid utgången varit av intresse. Om Supreme Court hade kommit till slutsatsen att Assange inte skulle överlämnas hade detta kunnat leda till stora besvär för det framtida straffrättsliga samarbetet inom EU. Ett sådan beslut hade nämligen visat att tanken på ömsesidigt erkännande – som enligt Lissabonfördraget är den grundprincip som det straffrättsliga samarbetet ska byggas kring – inte fungerar ens i relativt enkla fall. Hur stora besvären skulle ha blivit beror litet på hur beslutet skulle ha motiverats.

Också med utgångspunkt i att överlämande beviljades av Supreme Court väcker emellertid processen viktiga frågor om det straffrättsliga samarbetet inom EU.

Samarbetet bygger, som ovan nämnts, på principen om ömsesidigt erkännande, det vill säga att man som huvudregel ska erkänna och verkställa varandras beslut. Denna princip bygger i sin tur på att man har tillit till varandras rättssystem: vi kan verkställa beslut från andra medlemsstater just därför att vi litar på att de är rimliga och har kommit till på ett korrekt sätt.

Processen i Storbritannien visar emellertid (liksom den diskussion som fördes i Sverige runt det så kallade Calle Jonsson-ärendet) att denna tillit kanske inte är så stark som EU-lagstiftaren har förutsatt. Kanske borde vi ställa oss frågan om inte överbyggnaden har utvecklats snabbare än grunden och om vi kanske i viss utsträckning har försökt pressa fram – och bygga på – en tillit som i grunden finns bara delvis.

Sammantaget kan sägas att gårdagens avgörande är av intresse inte därför att det tar ställning till det svenska rättsväsendet och den svenska sexualbrottslagstiftningen (det gör det inte och, nej - Sverige sticker inte ut särskilt mycket i detta sammanhang) och heller inte därför att Assange har kopplingar till Wikileaks (om man inte tror på konspirationsteorier är det naturligtvis inget konstigt i att en person som gjort något berömvärt i ett sammanhang kan misstänkas för att ha begått brott i ett annat sammanhang), utan därför att det utgör ett led i en process som vi kan se som ett diagnostiskt test på hur principen om ömsesidigt erkännande står sig som grundbult för det straffrättsliga samarbetet.

Foto: Eva Dalin

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt