Sverige frias av Europadomstolens Grand Chamber i Gillberg-målet
Idag offentliggjordes domen i Gillberg-målet i Europadomstolens Grand Chamber. Målet mellan Sverige och professor Christopher Gillberg från Göteborg är ett av endast ett tiotal mål som har nått Europadomstolens högsta instans under det senaste året.
Målet som gäller om Christopher Gillberg hade rätt att undanröja forskningsmaterial för att inte bryta mot ett sekretessavtal, är det första målet på 16 år mot Sverige i Europadomstolens högsta instans.
Domen i målet avkunnades offentligt av domstolens president under en så kallad hearing.
Christopher Gillberg färdigställde år 1992 en forskningsstudie om ADHD och DAMP som involverade 141 barn. När en annan forskare tillsammans med en barnläkare kontaktade honom och bad att få ta del av forskningsmaterialet vägrade Gillberg eftersom han utlovat sekretess till barnen och deras familjer.
Frågan gick upp i kammarrätten som beslutade att forskarna skulle få tillgång till de efterfrågade dokumenten i enlighet med offentlighetsprincipen – någonting som tre av Gillbergs medarbetare valde att förhindra genom att förstöra allt material.
Göteborgs tingsrätt dömde Gillberg för tjänstefel. Hovrätten avslog hans överklagande och Högsta domstolen nekade prövningstillstånd i april 2006.
Professorn klagade då till Europadomstolen och menade att det var orimligt att han skulle straffas av staten för att han inte brutit mot ett sekretesslöfte.
Europadomstolens första kammare prövade under hösten 2010 om Sverige, genom att straffa Gillberg, kränkt hans rätt till skydd för sitt privatliv enligt Europakonventionen. Majoriteten kom fram till att så inte var fallet. En minoritet kritiserade dock hovrättens dom kraftigt och ansåg att Gillberg fått sina rättigheter kränkta.
Frågan som Grand Chamber nu tagit ställning till är om det utgjorde en kränkning av professor Gillbergs rättigheter enligt artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen att straffa honom för att han valde att inte lämna ut det känsliga materialet. Grand Chamber finner att det straffrättsliga förfarandet inte ens utgjort ett intrång i hans rättigheter enligt artiklarna.
Domstolen påpekar att Gillberg inte omfattas av samma rättigheter som en läkare eller psykolog har vad gäller deras patienters eller klienters uppgifter. Det är därför hans rätt till privat- och familjeliv enligt artikel 8 som prövas. Inget intrång har skett i dessa rättigheter, enligt domstolen. Varken i och med straffet eller den försämring av sitt rykte som Gillberg fått lida i och med processen.
Grand Chamber utesluter inte att en negativ rätt till yttrandefrihet skulle kunna falla under artikel 10. Däremot konstaterar de att dokumenten tillhörde universitetet och att Gillberg inte kunde avtala bort offentlighetsprincipen genom en överenskommelse om sekretess. Om han hade kunnat göra det skulle det strida mot universitetets rätt till sin egendom.
Gillberg kan heller inte omfattas av källskydd på samma sätt som en advokat eller journalist, konstaterar domstolen.
Europadomstolens stora kammare, Grand Chamber, tar endast upp ett tiotal fall om året. 17 domare från 17 olika länder deltar och kan agera på tre olika sätt; dela majoritetens slutsats och motivering, dela majoritetens slutsats men ha en egen motivering eller ha en skiljaktig slutsats och motivering.
10 comments
Nu när vi vet hur moder Svea kan göra, så kommer jag aldrig ge något åt någon som inte har absolut skydd genom sekretess...
Dåligt av Sverige att döma honom. Vad var det för andra forskare som inte respekterar de som ingick i studien??
Det finns inget som heter "absolut skydd" i Sverige. Alla handlingar är allmänna, men delas in i hemliga och offentliga. Sekretessbedömningen görs ju alltid i det enskilda fallet. Varför förtjänar inte allmänheten rättsordningens uppställda rätt till information i dina ögon? För att inte tala om kvalitetsgranskningen. Ska domstolar också börja med lyckta dörrar som huvudregel kanske? Det enda som möjligtvis skulle behöva ett absolut skydd är min processrättstenta från termin 1.
Detta är helt fel. Inom svensk hälso- och sjukvård finns strikt reglerad sekretess i alla sammhang där patienter ingår inklusive dokumentationen (patientjournalen). Begreppet hemlig handling används ej i det sammanhanget (och skulle ses med vederbörlig skepsis och missförstås). Och inget är förstås offentligt inom hälso- och sjukvården.
Hur är det då om man erbjuds delta i en medicinsk studie?
Ja, se även Patientdatalagen (2008:355) 4 kap. Grundläggande bestämmelser om inre sekretess och elektronisk åtkomst inom en vårdgivares verksamhet
"Inre sekretess
1 § Den som arbetar hos en vårdgivare får ta del av dokumenterade uppgifter om en patient endast om han eller hon deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården."
I dokumentation av kliniskt arbete inom hälso- och sjukvård förekommer aldrig begreppet "hemlig" handling.
Fast den är väl inte strikt? Patientjournalen kan väl fortfarande _i princip_ lämnas ut till utomstående om patienten inte tar skada? OSL gäller ju även sjukvården. Att det skulle vara "helt fel" håller jag inte med om.
Jag kan förstå argumentet att det måste vara möjligt för andra att granska någons forskning men å andra sidan är inte människor laboratorieråttor. I en del sammanhang måste man kunna utlova anonymitet för att alls få någon att ställa upp. Oavsett vad man kan ha för synpunkter i övrigt på just fallet Gillberg innebär den här domen att man aldrig kan räkna med absolut sekretess. För en tid sedan blev jag erbjuden att delta i en medicinsk studie eftersom jag tillhör en grupp som har förhöjd risk för en viss typ av medicinska problem och det försäkrades att alla data skulle anonymiseras så att inga uppgifter kunde kopplas till någon särskild individ. Efter att ha tagit del av utgången i fallet Gillberg har jag bestämt mig för att tacka nej till att delta.
Så här står det i domen:
"93. In the Court’s view, finding that the applicant had such a right under Article 10 of the Convention would run counter to the property rights of the University of Gothenburg. It would also impinge on K’s and E’s rights under Article 10, as granted by the Administrative Court of Appeal, to receive information in the form of access to the public documents concerned, and on their rights under Article 6 to have the final judgments of the Administrative Court of Appeal implemented (see, mutatis mutandis, Loiseau v. France (dec.) no. 46809/99, ECHR 2003-XII, extracts; Burdov v. Russia, no. 59498/00, § 34, ECHR 2002-III; and Hornsby v. Greece, judgment of 19 March 1997, § 40, Reports 1997-II)."
Vid all forskning måste studien var upplagd så att andra utomstående (under sekretesskrav) kan gå in och bedöma studien kvalitet och giltlighet. Att Gillbergs forskarkollegor valde att förstöra forskningsdokument vittnar om en rädsla för att utomstående granskare skulle finna brister i materialet av sådan art att de gjorde bedömningen att det var bättre att förstöra dokumenten (något de vet är ett mycket allvarligt brott). Gillbergsgruppens argument om sekretess är helt ologiska, tänk om varje läkare som är verksam inom vården skulle börja förstöra journaler för att andra som är omfattade av sekretesskrav har rätt att läsa patienters journaler, då skulle vi inte ha många journaler kvar. Det är även märkligt att Gillberg med samarbetare visar sina forskningsdeltagare så lite respekt att de förstör forskningmaterial från deltagare som kan verka för ny förståelse inom området.
Jag är inte jurist men det är väl skillnad på lovad anonymitet och skydd enligt sekretesslagen (numera Offentlighets- och Sekretesslagen 2009:400)? Om man frivilligt deltager såsom forskningsunderlag kan jag ju tycka att det är i sin ordning att resultatet ställs under en "second opinion" och då allrahelst om jag minns rätt att många var kritiska till Gillbergs slutsatser. Det "luktade" lite som att den verkliga orsaken var att ville dölja bristfällig forskning för att kunna få fortsatta anslag.
Skriv ny kommentar